Mivria vandrade längst Numooris östliga gränser. Det var sol på himmelen, men kyla i luften. Det låg fortfarande frost i gräset när Mivria vandrade längs revirgränsen för att patrullera. Hon trivdes med kylan, den var uppfriskande och hon kunde känna sig mer levande. det var lättare att vandra långt utan att bli för utmattad.

Plötsligt drog sig en närvaro över henne, och hon stannade upp. duraneir hade talat till henne att någon var i närheten, någon som kanske inte var så mycket främling för henne egentligen. Hon vädrade i den kalla luften, och kände att hon skulle stanna där hon var och vänta in den som skulle komma. Hon visste inte vem än, eller vad hon kunde vänta sig av mötet, men et skulle bli viktigt, så mycket visste hon.