HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Tidig morgon [Ronia]
Igår på 19:40 av Blair

» Allt som krävs
Igår på 17:48 av Arno

» Lyckliga steg [Arkal]
fre 12 okt 2018, 22:46 av Arkal

» Muttra lagom (Even)
fre 12 okt 2018, 22:40 av Arkal

» Krälande rötter [Arkal]
fre 12 okt 2018, 22:28 av Arkal

» Långtråkig väntan [Even]
fre 12 okt 2018, 22:14 av Rakel

» Down the wolf hole [OPEN]
fre 12 okt 2018, 18:15 av Harlequin

» Ingen plats för trosvaga [P]
tor 11 okt 2018, 15:27 av Haqim

» Spillror av månljus [P]
ons 10 okt 2018, 18:59 av Ezekiel

Vem är online
Totalt 6 användare online :: 3 registrerade, 0 dolda och 3 gäster. :: 1 Bot

Janos, Oberon, Vit

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Nya platser, zombiejägare, och rollspelsprompts!
tor 30 aug 2018, 01:15 av Yargol
Hej allesammans!
Efter en härligt aktiv och levande sommar på Numoori så är det dags för lite nyheter. Mycket har hänt, och än mer är på gång!

Nya officiella platser!
Som ni kanske har märkt så har det tillkommit två nya platser på kartan och i forumet. Om ni har missat det så kan ni kika in på kartan för att se var de finns. De nya platserna är Arkona och Yanamorë!

Arkona är ett uråldrigt tempel åt Gudarna, som …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Ny sida: Guide för Karaktärsskapande och Rollspel
tis 10 apr 2018, 18:04 av Mivria
Hej kära Nissar!


Vi har under en tid arbetat på en helt ny sida som vi hoppas ska kunna vara till hjälp för er när man skapar karaktärer eller rollspel. Den är baserad på frågor vi diskuterat och svarat på genom åren, och som inte riktigt ryms under FAQ. Vi hoppas att sidan ska kunna vara givande för både nya som gamla medlemmar.

Syftet med denna sida är att kunna bidra med inspiration och hjälp om man känner att …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 5
Affiliates




Dela | 
 

 Let me leave the past in the past [P]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Let me leave the past in the past [P]   tor 18 sep 2014, 19:13

Äntligen hade de röda bergen, blodet som stod högt emot himlen, bytts ut emot något annat. Något nytt. Det var befriande, upplyftande. Det var tråkigt. Så förfärande tråkigt att han nästan önskade tillbaka till berget samma röda sten som han sett dag ut och dag in från början av evigheten. Nu vad var det han såg nu istället? Inget. Dimma låg över marken och moln över himlen. Gräset som täckte marken var knappt grönt på grund av avsaknaden av solen. Han lät blicken vandra tillbaka mot de blodröda bergen som han fortfarande såg i fjärran, han ville komma så långt ifrån dem som möjligt innan han förlorade kontrollen igen. Alltså innan kvällen, han visste inte om han skulle vakna som Ethan imorgon eller om han skulle förbli sig själv. Var det Ethan som vaknade skulle han säkert flippa ut, för att bergen var borta. Han fnös irriterat åt tanken och fortsatte ta sig fram på de blågrå tassarna.
De lila ögonen såg uttråkat sig omkring, måtte det hända något snart, annars skulle han få ta sig bort från denna av gudarna förgätna plats. Det fanns inget som kunde roa honom på platsen, dock var han inte förvånad. Det var nästan inget som lyckades tygla hans uppmärksamhet längre än några minuter, i bästa fall en eller två timmar. Det som hade roat honom mest denna dag var väl då en gnagare fastnat under en gren och i panik försökt undfly honom när han sakta hade närmat sig. Att sedan släppa den för att ge den ynka sekunder som försprång innan han jagade efter, bara för att sätta en av tassarna på på dess svans för att se den frenetiskt skrapa med tassarna för att komma undan och sedan släppa den igen. Han hade hållit på med samma procedur tills den tuppat av paniken och utmattningen, och därmed inte roade honom längre. 
Han gav ifrån en suck och himlade med ögonen åt tristessen. Han kände en vag hunger växa i buken igen och påminde honom att det åter gått en dag sedan sist han åt, och då var det bara en liten harpalt, och det var inte mycket för den växande kroppen. Revbenen syntes lätt under den tunna huden och glanslösa pälsen och höftbenen kunde skymtas. Han behövde lära sig jaga, men de ställen där han varit hade djurlivet varit minst sagt, begränsat.

[Ush så udda det blev... Men aja det får funka... För stunden(bara för att rent IC ska ha tagit sig ner för bergen) är han Imero]
Till överst på sidan Gå ner
Azelah
Död


Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: Let me leave the past in the past [P]   tor 18 sep 2014, 20:22

Nere i dimman så gick det att finna en ung beige hona med tänderna i strupen på ett rådjurskid som förvillat sig in på slätten, säkerligen kommit ifrån sin mor och gått vilse i dimman. Hon hade börjat återhämta sig rent fysiskt, skadorna hade läkt och hennes kropp hade börjat bygga upp lite underfett igen. Hon såg inte längre svältande ut. De psykiska och känslomässiga skadorna var dock långt ifrån läkta. Hon försökte att inte tänka på det hela, men det var svårt, speciellt när hon inte hade något annat att lägga tankarna på. Av just den anledningen så hade det varit något utav en frihet att jaga, få tänka på något annat, så aktivera kroppen lite. Hon visste inte egentligen varför hon dröjt kvar på den här slätten, det fanns inte mycket i bytesväg, och dimman var alldeles för lätt att gå vilse i, trots hennes utmärkta hörsel. Här fanns det sällan mycket ljud, inget att direkt fokusera på och navigera efter. Kanske dröjde hon sig kvar för att hon på något vis hoppades att brodern kanske fortfarande befann sig i omgivningen. Hon räknade dock inte med det, och hon visste att det troligen var dumt att stanna upp så pass nära bergen. Rädslan för att hanen skulle hitta henne igen var evigt närvarande, i så väl vaket tillstånd som i form av mardrömmar. Hon skulle precis börja äta när ljudet av steg nådde henne. Oron steg inom henne, likt den verkade göra väldigt ofta, speciellt när främmande vargar närmade sig. Stegen lät dock väldigt lätta och korta, kunde de vara av en valp? Någonting grep tag om hennes hjärta då hon insåg att så var fallet, och tankarna rusade till de valpar som aldrig fått en chans att leva, hennes valpar. Efter en kort stund så kunde hon skymta en blåaktig siluett uppenbara sig i dimman, och mycket riktigt var det en valp. Hanvalpen verkade vara i ungefär samma ålder som hennes valpar skulle ha varit vid den här laget. Det var i alla fall vad hon trodde. Hon kände sorgen ta sig upp till ytan, alltid åtföljd av ilskan och rädslan. Hon sade dock ingenting, lät valpen bestämma om han ville tala till henne eller fortsätta vandra.
Till överst på sidan Gå ner
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Sv: Let me leave the past in the past [P]   lör 20 sep 2014, 01:22

Han fortsatte framåt i maklig takt och funderade på om det var värt att ens försöka jaga här. Han såg sig först om, men som vanligt var det inget som mötte hans blick. Mer än tomma slätten som gapade tom med den täta dimman som dolde det han annars kanske kunnat se. Så eftersom synen inte gav honom den information han letat efter, något han redan vetat dock, lät han lungorna vidgas och dra in dofterna igenom nosen. De filtrerades snabbt och automatiskt av hans undermedvetna och lat det som var den medvetna del av honom, Imero, rabblade upp källorna i sinnet. Dimman, gräset, marken. Sedan Två han inte trott han skulle få känna på denna ogästvänliga plats, varg och blod. 
Han lät tungan snabbt glida ut mellan läpparna och sedan dras över dem. Blodet fick det att ofrivilligt att vattnas i munnen. Han vände snabbt på stegen, trots att det knappt behövdes, och rörde sig emot källan. Vem det än var, och vad den än fällt, hoppades han på att den rört sig undan så att han kunde ta sig en bit. Dock verkade vargens och bytets doft hänga ihop, som om de var väldigt nära varann. Han suckade irriterat och märkte knappast den lilla skillnad i färgen av dimman som orsakades av den ljusa honan. Men när han vandrat några meter till upptäckte hans blick henne. Knappt synbar då hennes pälsfärg passade så väl in, om man bortsåg ifrån de mörkare tecken som kunde avläsas som ränder på hennes kropp.
Han talade inte, sade inget. Blicken bara låg i hennes ansikte medan han fortsatte närma sig. Det var med säkra steg han vann marken under sig. Steg som för den uppmärksamma bevisade att han inte brydde sig. Skulle honan attackera för att han kom för nära hennes byte så brydde han sig inte. Inte på samma sätt som Ethan som inte brydde sig om han levde utan på ett sätt att han inte brydde sig om vilka gränser som fanns. Brydde sig inte om den andra överhuvud taget. Bara köttet kunde få mätta honom. Men så mötte han blicken, och visste att det var över. Att det var kört. Inget skulle han kunna göra för att få stanna kvar. Sorgen som vagt kunde skymtas i blicken få Ethan att vakna och han hade inget att säga till om. Han kände hur greppet lossnade, hur han föll bakåt i sin egen kropp. Han suckade inom sig och orkade inte bråka med honom om kontrollen. Ethan visste ju inte ens om hans existens. Plötsligt låg den lila blicken i marken och den lugna andningen blev häftig. Blicken flackade över den mörka marken och lyftes sedan för att panikartat stirra in i dimman. Sedan fann den varelsen intill honom. Varginnan med sorgen i blicken. Snabbt backade han undan med paniken växande i bröstet. Hur hade han kommit hit? Vart var bergen? Vart var den röda färg han levt med i hela sitt liv. Vad var detta för ställe? Vem var det som stod där? Hjärtat slog hårt i bröstkorgen, hotade med att krossa revbenen för att hoppa ut och lägga sig på marken under honom, och direkt efter kom sorgen. Saknaden och den värkande smärtan som växte i buken. Paniken dämpades av den sedvanliga känslan som med lätthet återtog sin vanliga plats i det hål som fanns i hans själ. Det hål den ständigt vred och vände på sig för att bända större. Frambenen vek sig, så som allt för många gånger innan, så att bröstkorgen låg mot marken. Kort därefter följde bakbenen och han låg i gräset. Hur skulle man kunna hålla kvar vid ett minne när det enda som låtit honom minnas, röda bergen, var borta. När han inte längre kunde hålla fast vid det hopp och den önskan som hållit honom vid liv. Hoppet om att föräldrarna skulle återvända, och om han lämnat bergen, hur skulle dem då hitta honom? Han hade redan glömt tiken där han låg på marken, förkrossad och utelämnad av livet, gudarna. En synd på fyra ben.
Till överst på sidan Gå ner
Azelah
Död


Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: Let me leave the past in the past [P]   ons 19 nov 2014, 12:45

Den lilla valpen närmade hennes med en självsäker hållning och utan att tveka, verkade väldigt intresserad av bytesdjuret snett bakom henne. Hon slängde en hastig blick bak mot det döda kidet innan den återigen riktades tillbaka till hanvalpen, endast för att se att någonting förändrades hos honom. Det verkade nästan som att en stor chock slog emot honom, som om han förbyttes framför hennes ögon. Övergick till en rädd, sårad valp. Hon var alltför bekant med de känslorna, om än någonting vaknade inom henne då hon såg valpen falla ihop på marken, uppenbart förkrossad över någonting. Hon ville rusa fram till honom, omfamna honom och trösta. Ville hjälpa. Hon gjorde det dock inte, valpen var en komplett främling, och hade säkert en moder någonstans i närheten. Hon anade att hennes plötsliga känslor för den lille hade mer att göra med sina egna förlorade valpar än att faktiskt se honom, även om hon i grund och boten brydde sig väldigt mycket om andra. Hon spetsade öronen och lyssnade av området, inga fler hjärtslag, inga fler ljud av steg eller andetag. Han var ensam. Hade han kanske gått vilse? Tappat bort sig och försökte desperat hitta tillbaka? Varför tycktes han ha förändrats så fort? Frågorna var många, svaren få. Hon närmade sig valpen försiktigt, med något sänkt huvud och en lugn blick, stannade upp endast någon kort meter ifrån honom. ''Hur är det med dig? Vad gör du här ute helt ensam?''. Synen berörde och bekymrade henne, en så pass liten valp var inte menad att vara själv, utan någon. Hon tvivlade på att han ens var gammal nog att ha lärt sig jaga. Hon slog sig stillsamt ner på marken i ett försök att inte skrämma upp valpen än mer. Hon väntade för att se om valpen svarade henne, ville inte pressa honom för mycket, men ville ändå få reda på hur det var med honom. En knepig situation, helt klart.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Let me leave the past in the past [P]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Let me leave the past in the past [P]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Azhekaslätten-
Hoppa till: