Locura flinade.
- Du leker med döden, älskade... Att fråga mitt slag om vägen kan vara det sista du gör i ditt unga liv.
Något inom henne morrade, befallde henne att ta livet av den uppnosiga lilla varelsen som hon stött på denna natt. Men någon sade henne också att låta bli, för denna hade mycket lovande möjligheter att bli en ytterst rolig leksak i framtiden. Och ifall Ira nu inte blev det, kunde ju Locura att slita henne i stycken då. Det var värt väntan, helt klart.
- Tur att jag inte är som de andra.
Hon fnittrade till, vände sedan ryggen åt Ira med svepande rörelser och försvann bara för att några ögonblick senare dyka upp en bit bort. Huvudet vändes bakåt mot den ungan honan.
- Och tur att jag gillar ditt dumdristiga mod... Jag följer dig en bit, men något säger mig att solen är på väg upp. Och innan den når himlen kommer jag att vara borta. Men att visa dig i rätt riktning är det minsta jag kan göra efter en sådan givande liten samtalsstund, ja.
Den skära tungan fuktade läpparna då hon talat klart och utan att säga något mer vände hon bort huvudet från den unga valpen och började vandra i en lugn takt.
Sannerligen, det hade varit en intressant natt.
[Kanske börja avsluta? De ska ändå inte göra nå mycket mer (min fantasi är så gott som slut), och eftersom att det verkar vettigt att morgonen snart kommer så kommer Locura ändå dra om ett litet tag, haha ;D]