Nån gång under den natten dog hon.
Nån gång under den natten försvann hälften av mig.
Nån gång under den dagen försvann all så kallad "livslust" inom mig.
Det var en vanlig lördag, 21.7 och jag satt hemma och beklagade mig för mig själv över min ensamhet. Men jag var ju inte ens ensam, och det visste jag. Ändå satt jag och gnällde som en råtta i en fälla istälelt för att använda varje ledig stund jag hade med dig. Men stunderna som jag över huvudtaget spenderade med dig var ytterst få. Nån gång i veckan på ett café kanske, två timmar på bio där jag inte ens kunde se dig. Jag minns när vi var små, då ville jag alltid kolla på skräckfillmer med dig, inte för att jag tyckte om dem- tvärtom så hatade jag skräckfilmer. Men då hade jag en orsak till varför skulle få ta dig i hand, det var alltid en stund över molnen, när jag fick ta din hand i min och gå. I skolan när dom stora tjejerna var elaka mot dig, då tog jag din hand och gick iväg med dig. Bort från skolan, bort från alla dumma personer, bort från alla lärares bittra miner på förseningar, bort från den dumma dumma världen till vår värld istället. Jag älskar att se dig skratta, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Tanken på att jag aldrig kommer att få det leendet du ofta bär på någonsin igen får mitt huvud att svindla.
Men den där kvällen då jag satt och gnällde ensam i min lägenhet, valde jag faktiskt att ringa dig. Det gjorde kvällen fri och munter igen-såklart. Allting lättade när jag pratade med dig, jag förstår itne varför vi gör det så sällan ändå. Du berättade vad du gjort under dagen, helt fiaskoinformation utan någon innebörd. Världen brydde sig knappast om attd u hjälp en dam över vägen och att det sen visade sig att hon redan varit på den rätta sidan av vägen innan. En sak som var helt typiskt dig, så hjälpsam du försökte vara, hela tiden. Mot alla i din omgivning, inget ont fanns i dina ögon. Redan klockan elva somnade jag gott, hade fortfarande ljudet av ditt prat i mitt huvud, med mobilen intill mig i ett hårt grepp, som om det var dig jag höll i. Synd var det att det inte var du jag höll i. Det hade behövts, för din säkerhet. Hade du varit där bredvid mig i min hand hade du aldrig varit ute på vägen klockan 2 på natten. Jag vet ännu inte vad i helsikke du gjorde där, men det lär jag aldrig få veta. För jag kan ju inte träffa dig mer, det kan ingen.
Min digitalklocka med självlysande siffror du givit mig i julklapp när jag flyttade till en egen lägenhet visade 02.31 när jag, kallsvettig och insnodd i sängkläderna, vaknade med ett ryck. Håret klibbade fett och smutsigt runt min hals, även om jag tvättat det kvällen innan. Andetagen var stötiga och ojämna.
Mardrömmen jag haft var hemsk, jag hade famlat runt på gator i natten och sökt någon. Jag visste inte vem det var jag sökte, jag visste bara att det var oerhört viktigt att jag fann denne, och det gjorde jag. Men jag hade varit för sen, under platiga mörka kläder låg en kropp och jag visste att det var den jag sökt efter som låg därunder, livlös. Jag fick aldrig i drömmen veta vem det var, men mitt undermedvetna hade vetat vem, en mycket viktig person för mig.
Där klockan 02.31 steg jag upp och tog en kopp varmt te, fortfaranade skakad av drömmen. Sen gick jag och lade mig, förstår inte hur jag kunde missa alla rop och skrik alldeles nedanför mitt fönster där på 3:e våningan där jag bodde.
Jag vaknade följande gång klockan 5 av att mobilen ringde, det var polisen, de undrade om jag hade en vän. En vän som var du. Efter en kort historie om händelsen som inträffat under natten rusade jag i bara nattlinnet ut, nerför alla trappor, ut på gatan och iväg längs trottoaren i bara fötter och med nattlinnet fladdrande om mina ben. Jag har aldrig idrottat förut och var alltid värdelös i gympan i skolan. På allt.
Ändå hann jag aldrig bli andfådd under tiden jag sprang till dig, sprang som om döden jagade mig. Det gjorde den ju också, riktad mot dig. Vägen var 3km lång från ena sidan av staden till den andra, tanke på att ta en taxi, hoppa på en cykel eller nått annat fordon som skulle kunna gå snabbare än det här fanns inte. Jag bara sprang, du hade ju blivit överkörd! Vem skulle hinna tänka på något annat än att ta sg dit raka vägen nu, när du blivit överkörd?! Världen omkring mig fortsatte ändå med sitt morgonrus, iallefall de få som stigit upp för att slippa morgonruset och ta bilen tidigare. eller så avr det alla de som inte gått och lagt sig över huvudtaget ännu, som ännu var och vimlade på vägarna efter lördagens festnatt.
Trots att du låg överkörd på sjukhus fortsatte taxibilarna tuta som ilska gula bin när jag sprang rakt över vägen, trots att du låg överkörd på sjukhus fortsatte vägsoparna att sopa de förbannade vägarna. Jag ville skrika till dem att sluta. Kunde inte fatta hur de fortfarande levde i sina världar bär du, som sagt, låg överkörd på sjukhus.
När jag kom fram hittade jag dig snabbt i ett av de första akutrummen. Jag skulle just slita upp dörren efter att ha kännt igen ditt ansikte genom fönstret till rummet, där du så lugnt låg och sov. Varför var polisen som ringde så allvarlig och rusäktande av sig? Du lever ju, du sover bara! Men när jag ryckte i handtaget hände inget, dörren var låst. Steg bkom mig stannade och en hand tryckte min axel, jag snodde runt och läkaren såg beklagande på mig. Jag skakade på huvudet,
-Hon sover ju bara, förklarade jag. Som om inte han redan visste det, men det var då hans tur att skaka på huvudet. Det var ingen vanlig sömn, hon var död.
Min kropps all energi riktades mot ett håll, dörren till dig. Jag kastade mig mot det, sparkade, slog och skrek. Dörren gick itne upp, men fönstret brast när jag övergick till det och utan att bry mig om de vassa skärvorna klättrade jag in och lutade mig över dig där i sjukhussängen. Du var blek och ögonlocken var röda, du var kall. Är man vid liv är man inte kall, ändå strök jag dig över håret och mumlade viskande ord. Du svarade inte, reagerade inte överhuvudtaget. Jag fick panik, klappade dig på kinderna, skrek åt dig att du måste vakna. Läkaren kom in och drog bort mig, jag satt länge på en av sjukhusstolarna i väntrummet, väntade på att du skulle komma ut dit med dina vanliga kläder och färg på kinderna och ett brutet ben, gå med kryckor och skratta, säga att du nog inte ska hjälpa fler tanter över vägen.
Men du kom aldrig.
Jag visste itne vad jag skulle ta mig till, all den tid jag aldrig spenderst på dig blev olidlig, på jobbet låtsades chefen förstå och gav mig ledigt. Men jag kom inte tillbaka ens efter ledigheten, till sist fick jag sparken såklart. Mamma kom och hälsade på mig, talade lugnande, men jag ville bara ha din röst. Ditt lugnande. Det var det bästa medlet. Men din lugnande röst kunde inte törsta mig när det var du som dog.
Du, som var min barndomskompis. Du och jag som testade på att se om vi kanske var lesbiska. Det var vi inte, vi var de bästa vännerna som alltid var dem bästa att tala till. Det krävdes inte att vi höll varandra sällskap varje dag, visade omgivningen att vi hade skitkul. Det viktiga var bara att vi visste att vart vi än reste, vart vi än gick och vad vi än råkade ut för- så kom den andre och tröstade. Och om den inte kom, så betydde det att den hade det ännu värre. Då måste du själv ta dig till den personen och så tröstar ni varandra.
Men du kom inte nu, fast jag behövde dig så oerhört mycket. Den enda vettiga lösningen verkade vara att jag då tog mig till dig. Så det gjorde jag, på samma sätt som du. Så enkelt det var. Med mörka paltiga kläder gick jag ut och gick en mörk vinterkväll, jag gick längst ut på trottoaren när den väldiga lastbilen vrålade fram, sekunden innan den oberört skulle ha susat förbi mig, kastade jag mig ut. Ett ihärdigt tutande ljud och skrikande bromsar blev det sista mina öron tog in. Sen hörde jag inget annat än din mjuka röst som lockade mig till dig. För evigt tillsammans.
Och vi hade skitkul.
[ 
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
