Solen höll på att leta sig upp på sin bana och lämnade bergen täckt i en lättare dimma. Nattens regn hade gjort hela barget fuktigt och solens varma strålar fick det vattnet att snabbt förångas och bilda den lätta dimman som steg upp mot himlen nu. Himlen avslöjade att dagen skulle kunna bli en riktigt fin dag då molnen höll på att leta sig bort från berget och ner över Numoori.

På en mossbeklädd fuktig sten låg den rödcream färgade honan med den långa rödbruna manen och luggen. Hennes långa öron och silverfärgade ögon gav henne ett ytterst säreget utseende. Den ytterst långa svansen hängde ned från stenen och den svepte mjukt där den hängde ner. Den ljusa tassarna vilade lätt mot stenes kalla yta och trotts dimmans fuktighet kunde man redan höra små fåglarnas sång då de höll på att vakna. Landskapet var för den unga tiken ovanligt öde och för henne så avr det en heöt nu och spännande plats. Att bara ligga där på stenen och betrakta landskapet, lyssna till de få ljud som ekade över bergen. Lugnet var ovant för den unga tiken men ändå ett välkommet avbrott i hennes annars så hektiska vardag.

Den stora svarta hanen rör sig genom bergets karga landskap. Balansen är det inget fel på och han rör sig med stolta långa steg. Huvudet hålls högt liksom svansen. Hanen är ung. Inte vuxen ännu. Men ändå ingen valp längre. Han ser sig omkring. Utforskar landet. Det var länge sedan han lämnade mor och syskonen. Var de befinner sig vet han inte. Förmodligen kommer han inte möta sin mor mer. Men syskonen kan man hoppas på att möta igen. Men den han allra helst vill möta är hans far. Det är honom han söker. Men passar på att se sig omkring först. Det skadar ju inte.

En doft beblandar sig med doften av sten. En varg. Hanen stannar upp. Det befinner sig någon annan här i närheten. En tik. Öronen klipper till på huvudet innan hanen sätter kroppen i rörelse igen och rör sig i riktning mot doften. Är noga med var han sätter tassarna. Vinden smeker hans svarta kropp. Berättar för honom precis vart han ska gå.

De långa öronen klipper lite då hon efter ett tag kan höra någon som kommer mot henne och hon vred på huvudet för att få syn på den stora svarta vargen som var på väg mot henne. Hon tippade huvudet lite på sned och vinden fick hennes rödbruna lugg att mjukt svaja i takt emd vinden. Hon avr en ovanlig syn med sina långa öron och den långa lurviga svansne, dubbelt så lång som hos många andra vargar.

Då hanen kom närmare log hon vänligt. "God morgon främling" Sade hon emd en lugn röst. Visade inga tecken på rädsla eller oro. Hon var bara lugn.

Han stegar närmare. Doften blir starkare. Vinden är på hans sida och viskar till honom. Han får syn på tiken som verkar ha ett udda utseende. Han har i alla fall inte sett något liknande förut. En ovanligt lång svans. Och de där öronen?

Öronen klipper till på hanens huvud och han nickar kort.
"God morgon". Svarar han henne. Han har ännu en ljud och klar stämma. Men den mörka melodiska tonen vittnar om att han inte är någon valp. Men ändå inte vuxen. Svansen sveper till bakom honom. Den hålls rätt höjd. Men hanen ser lugnt på tiken.

Hon betraktar den mörka hanens unga kropp, ser på de svarta vingarna och de vita delen av ansiktet. Huvudet tippades lite på sned och hon undrade om många i Numoori hade udda ögon och vita halva ansiktet. För henne var detta en ovanlig syn. "Mitt namn är Zaynah. Vad är ditt namn?" Hon talade med en liten annorlunda dialekt. Hade en mjukare dialekt.

den långa svansen svepte mjukt över stenens sida och de klippte lite i öronen. Det var tydligt att de långa öronen inte var långa tofsar utan att de innehöll brosk ända ut i tippen för då hon klippte lite med öronen så var öronen inte mjuka som en lång hår tofs skulle varit.

Han studerar tiken framför sig. Tycker hon ser väldigt udda ut.
Hon presenterar sig som Zaynah. Han nickar kort för att bekräfta att han hört henne.
"Mitt namn är Midas". Presenterar han sig. Tiken presenterade ju sig själv först så. Inte för att Midas har något emot att presentera sig. Men det uppskattar ju att andra presenterar sig först. Lite hyfs och artighet. Men hanen verkar inte vara på direkt humör för småprat. Så han har inte mycket att säga. Han har ändå inte planerat att stanna i de här bergen längre än nödvändigt. Han ska dra vidare. Utforska mer platser och ta sig söder ut.

Zay såg på den fåordiga hanen och såg ut över berget innan hon såg på honom igen. Stunderade hans vingar och de ilverfärgade ögonen blev tankfulla. "Säg mig Midas. Kommer ni från detta land?" Hon mötte åter hans undda ögon och log vänligt igen.

Hans blick hade vandrat lite. Sökt sig över området omkring dem. Den söker sig tillbaka till tiken när hon talar igen.
"Jag kommer från en plats som inte riktigt har ett namn. Men det tillhör Numoori. Så jag antar att jag är från Numoori". Det är väl ett rätt bra svar?
"Du då?" Han kan väl bolla tillbaka frågan så får man se vart det leder. Lite tid kan han väl ändå slösa här innan han drar vidare. Även om han känner sig uttråkad och rastlös. Midas är en varg som gillar att röra på sig. Han tycker inte om att sitta stilla eller stå stilla. Då blir han lätt rastlös och det tycker han inte om.

Hon såg ut över berget och lyssnade på vad hanen sade. Hon vände åetr de silverfärgade ögonen mot honom. "Ja jag antar att mitt hem tillhör Numoori men jag vet inte vad det kallas. Vi levde bara där utan att bry oss om namnet på stället." Hon reste sig upp och ruskade på sig.

Hon tog ett smidigt skutt ner för stenen och landade mjukt framför hanen. Den långa svansen svepte bakom henne och hn log lite. "Så vad har fört dig till dessa trakter Midas?"

Vad Midas har förstått så finns det många områden i Numoori med namn. Men i ett del av landet finns områden som ingen gett namn ännu. Där kommer han ifrån. Han är född där i alla fall. Far kommer från en helt annan del av landet. Men han Midas och hans syskon fick faktiskt ändå växa upp med sin far. Han kom och hälsade på många gånger.
"Jag valde en väg att gå och hamnade i dessa berg... Flög med. Men man missar en del om man flyger hela tiden". Säger han och flinar lätt. Nog älskar han att känna vinden slita i pälsen och se världen sträcka ut sig under honom. Men det är ändå rolig att utforska området på marknivå.
"Och du själv?" Frågar han sedan.

Hon ruskade på sig och satte sig sedan ned. Svansen svepte hon om de ljusa tassarna och de silverfärgade ögonen såg på hanen. Hon alde huvude tlite på sned. "Ja jag ahr aldrig flugit så jag vet inte hur det är..." Hon såg på hans stora svarta vingar och sedan såg hon ut över berget igen. "Jag litar till mina tassar" Hon log och vände åter blicken mot hanen. "Jag vandrar för att se mer av detta land, se om det finns fler som mig."

Han flinar lite lätt.
"Antar att markburna inte kan se samma tjusning i att låta vindarna föra en över himlen". Säger han. Själv om han var född utan vingar skulle han förmodligen inte ens bry sig om vad himlen kan ha att erbjuda. Men han är född med vingar. Och han älskar det. Han skulle aldrig byta bort sina vingar mot något.
"Ledsen. Jag har inte sett fler som ser ut som du. Så jag kan inte hjälpa dig". Säger han och sätter sig ner. Svansen lägger sig platt på marken bakom honom och de längsta pennfjädrarna på vingarna viks rätt mot marken.

Hon såg på hans vingar och log vänligt mot honom. "Jag antar att ahr man aldrig upplevt något finns det inget att sakna eller längta efter." Hon mötte hans udda blick då han sade att han inte stet någon som henne. Hon ahde hoppats att någon ur hennes fmailj överlevt. "Jag kom bort från min familj uder ett ovanligt kraftigt oväder. Jag själv föll ned i en flod och spolades iväg så långt att jag inte kunde finna min väg tillbaka hem igen.. Jag vet itne om de lever elelr om de dog den dagen." Hon avr inte den som höll inne på information. Om hon berättade det så kunde ingen ha något intresse av att bryta sig in i hennes sinne för att få informationen även om det var tungt att tala om det.

Han nickar lätt.
"Sant". Svarar han. Har man aldrig erfarit något så finns det inget att sakna.
Öronen klipper till på huvudet och han studerar tiken igen.
"Du finner dem nog en dag". Säger han mest för att säga något. För han vet väl egentligen inte vad han ska säga annars. Han bryr sig inte om vad tiken varit med om. Hon är bara en främling och som spyr ur sig sin historia utan att han bett om det. Vilken udda lustig tik.

Hon log lite mot honom och nickade. "Antingen finner jag dom eller så gör jag det inte... Men skulle ni stöta på någon som ser ut som jag får ni gärna säga att jag letar efter dem" Hon såg åter ut över berget. Övervägde att lämna berget igen för här skulle hon itne finna dem.

Han nickar.
"Visst". Svarar han. OM han stöter på något som ser ut som Zaynah så kan han väl säga att hon letar efter dem. Om han kommer ihåg det. Whatever.
Han reser sig igen. Rastlösheten kliar i honom. Han vill röra på sig. Vandra vidare. Inåt landet. Fortsätta sitt sökande och utforskande. Inte sitta stilla. Kanske sträcka lite på vingarna med. Han drar ett djupt andetag och andas långsamt ut. Sedan ser han på Zaynah igen.
"Ja, du får väl fortsätta söka då". Säger han och sveper till med svansen. Redo att gå.

Hon log glatt då han sade att han kunde säga att hon letade efter sin familj om han träffade på någon som henne. "Tackar Midas och ja jag tänker inte ge upp mitt sökande." Hon kunde ana rastlösheten hos honom. Att sitta still var inget han verkade gilla och även hon själv kände sig lite rastlös. Det var hög tid att vandra vidare nu.

Han nickar åter kort. Sveper sedan till med svansen och börjar röra sig bortåt. Går förbi henne och sedan finner han en väg att följa. Han tänkte vandra en bit till. Sedan kunde han ta till skyn och svepa in över landet. Han lämnar tiken bakom sig utan ett ord. Det är bäst så. Han har sin egen väg att följa. Inte har han lust att stanna mer än nödvändigt. Och inte tänker han hjälpa henne i hennes sökande. OM han stöter på någon av hennes sort. OM.

Hon såg honom leta efter en väg bort och sedan började han gå längst emd den utan ett ord. Zay log mot denne udda hane. "Lycka till på din färd Midas" Sade hon lugnt och satte kvar där vid stenen. Tänkte vänta tills han försvunnit ur synhåll innan hon skulle vandra vidre hon med.

AVSLUTAT