♦ - Byomi


Det hade hänt så mycket. Ofattbart.
Världen spann på sin axel för att möta morgondagen, men hans tankar var kvar i dåtiden.
Det hade varit ett aktivt val, att sluta tänka på sin familj. Sin gamla familj. Den som övergivit honom och lämnat honom ensam i historians begynnelse.
Kändes som en evighet sedan.

Medan solen övergav trädens kronor, tänkte Erakan på Salliko, sin syster. Han undrade vart hon var, om hon var okej, om hans två jämngamla bröder behandlade henne väl.
Sedan stängde han sinnet för minnen han helst ville glömma. Förträngde Sallikos ljusbruna fäll och svaga antydningar till mörkare fläckar.
Mindes bara hennes doft.
Minndes bara hur familjen luktat när man på morgonen vaknat med lungorna och nosen full av Familj.
Fast nu hade han en ny familj, en ny flock. Byomi och Draugai var hans hem.
När natten slog till, drog den rödbruna hannen in lukten av daggdoppade blad och kommande kyla.

Han hade funnit Iwaku. Till slut.
Med Zey-So på tankarna, och en bekant bitterhet, hade han krävt medlemskap i flocken som hans kompanjon hade fått tillträde i.
I slutändan hade det varit han, hukandes mot marken, hjärtat i vild galopp. Halsen hade varit blottad i underkastelse, stoltheten som var så inövad bortom all räddning.
Ändå var det något med honom som tilltalade den stora hannen. Exakt vad hade Erakan svårt att se, men han antog att även magilösa vargar kunde ha sitt värde.
Minnen av bröderna, båda långt mycket större än honom, slog honom hårt. Den ena med både jordens och vindens element, den andra lika magilös som Erakan.
Han mindes dom i hög, kivande. Mindes deras leenden.

Han kanske borde leta upp Zey-So. Hitta henne och berätta att han blivit godkänd.
Han saknade hennes sällskap. Ensamhet blev snabbt långtradigt