Erakan lyssnade till skogens alla ljud. Många var de, men det var få bland flocken som kunde höra dem. Med sin förstärkta hörsel kunde han enkelt spåra i dimman, trots att fukten fick allt att lukta mossa och mögel.
Han var på jakt efter något litet han kunde fälla; en hare eller kanske till och med en kalv som förvirrat sig bort från sin mor i dimman.
Han sökte genom luftens ljudvågor, lyssnade till hjärtslag och andetag.
Han fann något, men det var för stort för att vara en fågel, och för högt upp för att det skulle vara något annat.
Hans tankar for till flockmedlemarna, de som hade förmågan att förflytta sig på sätt som vanliga inte kunde göra.
Han tänkte på den unga honan som gått med i deras flock inte alls för länge sedan.
"Nagini, är du där?" ropade han ut i dimman, undrade om hon kunde höra honom.