[Till Demetri]

Gräset hade växt sig högt av sommarens temperaturer och såg ut som ett hav då vinden gjorde så att det vågade svagt. Solen hade fallit ner bakom horisonten och gav inte indirekt solsken längre, men det var ändå svårt att få ett helt mörker dessa sommartider. Och värmen som hade varat tidigare på dagen hade svalnat och mygg och annat småkryp irade glatt runt i sommarnatten. Det verkade inte vara mindre liv än på dagen, som om aldrig slättens djur sov.

Ett annat djur rörde sig fram i gräset som sin egna skugga. Svart med röda drag i pälsen. Ögonen var lika röda som pälsens färg. Halsen var sänkt och hon döljdes en del av gräset då hon tog sig fram i travande takt. Öronen klippte nu som då till på hennes hjässa och svansen svepte bort lite mygg från kroppen. Hon sov inte. León var på väg tillbaks till det gamla vanliga, livet. Valparna hade växt en del och snart skulle även de klara sig själva och hon behövde inte vara beroende av dem mer. Hon skulle bli fri från sina plikter som mor. Mor, hon gillade inte ordet. León hade aldrig heller gillat valpar, de kunde sällan hålla tyst, för frågvisa saker. Men sen var de lätta att manipulera, hjärntvätta, de visste inget om världen i den åldern. Men alla hade väl varit små, inget som kunde hjälpas. Ansiktet hölls uttryckslöst då hon fortsatte framåt med sammanbitna käftar. Ett plötsligt ljud fick henne att stanna till några få sekunder, en fågel flög skrämt upp ur gräset då han märkt hennes ankomst.

[Vet att du sagt att du haft mycket, men tänkte att jag kunde påminna iallafall så du inte glömt, för skulle gärna vilja få igång det! (:]