::: IC: NUMOORI :::

Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad

2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle

Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

**Teck** **Crew** Död Spelas av : Lin | Död

(inklistrad fortsättning)

Teck:

Teck var åter igen på bergspasset som han hade passerat tidigare. Han funderade inte så mycket på om han borde vara där, men han föredrog å passera på bergen än nedanför. Efter ett tag så insåg han att han antagligen var på den främmande gigantiska tikens revir igen. Han flinade för sig själv. Tänk om de skulle stöta ihop igen. Hade han tur så skulle hon utmana honom på en strid denna gång. Han ryste vid tanken på en riktig fight, det var för längesen nu. Denna tiken var den enda han hade träffat på senaste tiden som han ansåg vara en värdig motståndare, någon som skulle vara intressant att möta. Teck ville känna på den styrkan som hon antagligen hade, och det var längesen som han hade träffat på någon som till och med kändes.. Spännande. Hans tunga järnfyllda skelett och leder gjorde hans steg lätta att höra. Det borde inte dröja länge innan de hörde honom tänkte han. Bra. Han ville att de skulle komma.

Tercks vardag var så uttråkande att han inte ens skulle bry sig de minsta om han dog. Han ville bara ha utmaningen att se hur länge han kunde leva, vad som kunde döda honom. Mer mening med livet än så har han inte. Tidigare kunde han skydda sina syskon, men med dem döda, så fanns inget längre. De enda han hade haft någon form av kärlek för, var döda. Teck sörjde, men det var inget han visade. han förstod inte sådana känslor. All form av sorg och saknad förvandlades till slut till de raseri som sakta byggdes upp och som bara bönade och bad om att få bli fri. Ta över hans kropp. Riva i allt omkring honom. Raseriet ville skada Teck, plåga hans själ djupt så att han direkt skulle känna smärta och ånger när han vaknade. Han avskydde å lämna över sig själv åt sitt raseri, men det var hans sätt att överleva.

Key:

Den doft som fått en av flockens medlemmar att meddela misstankar om inkräktare till henne för bara minuter sedan, fyllde nu hennes nos och den stickande känsla som började reta hennes luktsinne talade om att doften var bekant. Både hon och den livsvane hanen hade befunnit sig i närheten av den långa bergskedjan när doften från en, för hanen, främmande varg givit sig till känna. Men hanens önskan att möta den själ som korsat gränserna hade ignorerats, och hon hade själv beslutat att ge sig iväg för att möta den som vågat in på hennes revir. Och nu, när doften från den andre stack och retade hennes nos, visste hon att hon valt rätt. Ett lätt flin spred sig över de svarta läpparna, blottade de långa huggtänderna som doldes i hennes kraftiga käkar. Minnet av mötet med hanen, vars doft hon nu lät guida henne på hennes väg upp emot bergskedjan, var för färskt för att hon redan skulle ha glömt det intresse som tagit plats inom henne när hon först träffat honom. Även då hade han varit just i närheten av revirets gränser, och han hade tydligt förklarat för henne att han drog sig till de platser som andra inte fann lockande. Det var något som var bekant för henne, eller åtminstone hade varit innan hon beslutat att styra en flock. Nu hade hon andra som följde henne nästan vart hon än gick, och mirakulöst nog saknade hon inte ensamheten som förut varit hennes enda vän.
Svansen snärtade tillbakom henne och hon klättrade med vana rörelser över de större stenblocken som låg i hennes väg. Att korsa revirets gränser utan att man hade en anledning att göra det, var en handling som straffades med döden. Men hon hoppades att hanen hade en anledning att ta sig till dessa områden, att utmana ödet att råka träffa på henne igen.. Kunde det intresse som börjat brinna inom henne vid deras första möte vara tillräckligt starkt för att hon hoppades hanen skulle söka upp henne av en anledning? Han hade gett sken av att inte vara som många andra, något som bara fått intresset att växa. Och nu skulle de ses igen. Skulle han kanske bjuda henne på en utmaning? Ett brett leende drog överde svarta läpparna, men det tynade snabbt bort innan hon hunnit ta sig överytterligare några stenblock. Bara att få samtala med hanen igen skulle hon finna intressant, men hon anade nästan att han ville testa hennes styrka, kanske så som hon ville testa hans? Inte ett ljud lämnade henne när hon hoppade ner på fastare mark. Hennes mörka päls dolde henne väl bland klipporna, och hon fortsatte lugnt i den rikting som doften kom från. Det tog henne inte lång stund att sluta avståndet mellan dem, och när hon lugnt tog sig upp på ett inte alltför högt block fick hon syn på den mörka hanen. De vassa huggtänderna kunde skymtas mellan hennes läppar, men hon tillät sig inte att flina. Istället satte hon sig ner, lät svansen rulla över kanten på stenblocket och hänga fritt, medan hon studerade hanen. De isblå ögonen såg lika kalla och vassa ut som alltid, men nu med en glans som kunde ha liknats vid iver. Ändå förblev auran runt henne lugn, på det giftiga sätt som talade för omgivningen att inte slappna av i hennes närhet.
"Sökte du dig till denna plats för att finna mer än bara ensamhet den här gången?" Om orden uttalats på ett annat sätt, kunde de ha tagits som en utmaning. Men rösten förblev stadig och lugn, raspande hes, när hon talade.

Teck blev inte chockad när han mötte hennes blick. han hade förväntat sig de och ett svagt flin kunde anas på hans läppar, och han kände en lätt spänning i kroppen. Där stod hon."Jag vet inte säkert." Sa han kort med sin mörka stämma. "men, något, fick mig att komma tillbaka."

Det glimtade till i hans gröna ögon ,och hans onda sidor av sig själv lockades fram. Det var inte ofta nu mera som han kunde njuta av dem, me nde här var ett sånt tillfälle, hans farliga mörka sidor vknade till liv, och första gången på länge ås ville han släppa lös sin vrede, låta sig fångas av hatet som omgav honom när han släppte taget. Risken att dö skrämde honom inte, den kändes bara utmanande.

Han brukade inte gilla känslan av att inte ha kontrollen, känslan av att vakna och knappt minnas vad man gjort är inte speciellt lockande, men nu kände hans ig som ett med dem, och dek om sakta krypande.

"Jag kunde minnas att vi hade ett.. trevligt samtal senast. Så var mer än villig å tade nhär vägen tillbaka." Han hade en kaxigt respektfull artighet som gav underton till att han hade kommit för specifika anledningar. Han ville dock vara säker på hennes vilja innan ahn talade klarspråk med vad han kunde tänkas vara ute efter.

De ärrade öronen ryckte till lätt vid hanens första ord, men de förblev vinklade emot hennes svarta nacke.
Blicken studerade hanen, lika kall och uttryckslös som tidigare, omöjlig att läsa av för att man skulle kunna få minsta vink om vad som kunde finnas i hennes tankar. Det iskalla lugnet som alltid låg likt en giftig aura kring henne försvårade även om man ville avläsa hennes kroppsspråk mer noggrant, då hon alltid höll en mycket strikt och stolt hållning.
Men hon kunde ändå inte låta bli att visa intresse när hon uppfattade hanens blick. Och den andra meningen som lämnade hans käftar bekräftade bara det som hon misstänkt, att han hade specifika anledningar till att befinna sig på denna plats ännu en gång. Men han valde att inte kasta ur sig dem. Det, och den blandning av respekt och kaxighet som hon kunde avläsa gjorde bara att intresset för denna hane växte.
Hon önskade veta mer om honom, och framför allt att få fortsätta denna diskussion för att få ta reda på vad för avsikter han bar på.
Den kalla blicken smalnade en aning, men det lätta flin som vilade på hennes läppar talade för att det inte var en varnande gest.
"Det glädjer mig att vårat senaste möte lockade dig att komma tillbaka."
Svanstippen kröktes i en liten båge, nästan som på en förväntansfull katt, men med den skarpa blicken fixerad vid hanen kunde man inte vara säker på om det var iver eller något annat som hon dolde.
"Och jag måste säga att det är en trevlig överraskning. Inte många vargar visar sig vara lika intressanta som du." Huvudet tippades lätt åt sidan, en gest som var näst intill omöjlig att registrera, medan blicken inte flyttades en tum ifrån hanen.
Men hon valde att sätta sig ner, utan att på något sätt visa sig högdragen eller respektlös. Det var ett tydligt tecken på att hon menade de ord som hon just låtit lämna de svarta läpparna.
"Får jag ställa frågan om det är av någon speciell anledning som du väljer att riskera ett möte med mig igen? Eller är det bara för den simpla saken att vi förde ett sådant trevligt samtal vid vårat förra möte?" Den hesa tonen i hennes röst talade tydligt för att frågorna inte behövde besvaras. Hon var säker på att hanen hade något på hjärtat, som man i vissa fall kunde välja att uttrycka sig..

Teck ryckte lätt på axlarna. "Jag vet inte, antar att jag bara söker spänning hos en värdig motståndare." Han flinade lätt men fortfarande respektfullt mot henne. "Jag har aldrig varit mycket för att samtala så kan nog inte säga att det bara skulle vara av den anledningen egentigen. Jag är en krigare. Slåss är vad jag föddes till att göra. Jag kan inget annat. Jag söker vargar starka nog att möta mig i en strid, vargar som skulle kunn döda mig." Han knäckte lätt med nacken innan han fortsatte tala.
"Jag bara misstänker att du an vara en sån som skulle vara stark nog att döda mig. Men jg kan ha fel." Han flinade lätt igen.Visste inte hur hon skulle reagera på de han nyss sagt. Han sa de inte eller i en utmanande ton, mest konstaterade. Han var inte heller säker på om hon var en varg som faktiskt skulle attackera honom bara så där. Antagligen så var Teck mest egentligen intresserad av att prata bara, och hon var den första på länge som faktiskt varit intresant nog att prata med. Kanske tråkigt om de direkt skulle börja och sluta med att dom slogs och att han dog direkt, men egentlign bekom det inte honom speciellt mycket heller om så skulle bli fallet.

"Men visst.. jag har iget emot samtal med intressanta vargar heller." Sa han till sist.

Den kalla mask som alltid täckte hennes ansikte rörde sig inte. Blicken förblev skarp och granskande, medan öronen var vinklade emot hennes nacke. Deras vanliga position var tätt intill den svarta nacken, men eftersom att de ord som lämnade hanen var ytterst intressanta enligt henne så ville hon inte riskera att missa något av dem. Det var som hon sagt; han var en mycket intressant varg som hon var glad att få möta och föra ett samtal med igen. Om än han nu verkade konstatera att det inte var för en konversation som han valt att besöka denna plats igen.. så kunde hon inte låta bli att undra om det verkligen var strid han sökte. Ändå valde hon att inte avbryta honom. Istället fortsatte hon att med granskande blick studera honom, lyssna till det han sade, tills hon var säker på att han talat till punkt.
Ett brett leende som blottade alla de skarpa huggtänderna i hennes käftar prydde till sist hennes svarta läppar när hanen verkat ha avslutat sin sista mening. Den långa, svarta svansen gjorde en lugn svepande rörelse bakom henne, medan hon lät sin skära tunga fukta nosen. För den som studerade henne, kunde detta vara ett tecken på att hon tyst för sig själv grubbladepå de rätta orden, men hon ansåg inte sig själv behöva tid att fundera ut vilka ord som var bäst lämpade. Detta var helt enkelt något som hon såg till att ta sig tid att göra, kanske för att få studera hanen ännu lite innan hon skulle öppna käftarna och kanske förändra det uttryck han för stunden visade upp. Men när tungan åter fann sin plats mellan hennes käkar, valde hon att sära dem för att svara de ord som lämnat hanen.
"Jag måste först få påpeka, att det är ett mål som vi båda delar. Jag söker också efter värdiga motståndare, risken att jag skulle stöta på någon som kan döda mig är jag rädd är näst intill obefintlig, så jag ser mig endast om efter de som kan bjuda mig värdigt motstånd." Trots att orden som lämnade hennes tunga kunde uppfattas som högfärdiga, så förändrades inte hennes tonfall. Rösten förblev lugn och stabil, kylig och en aning hes. Därför gjorde hon det tydligt att det hon just sagt endast varit ett konstaterande, och varken en utmaning eller ett försök till överlägsenhet.
"Men jag tycker inte att du ska tvivla." Huvudet lades en aning åt sidan, och ett leende kunde anas i mungiporna på henne, om än hon inte tillät visa det fullständigt. "Med hopp om att jag inte låter alltför högdragen, så tror jag nog att en kamp mellan dig och mig skulle sluta med min seger." De kalla ögonen tillät inte visa något annat än skärpa och kyla, men kanske var det valet av ord som fick henne att låta aningen mjukare i tonen än tidigare.
"Jag tar det dock som en komplimang, att du anser mig vara intressant nog att föra ett samtal med, trots att det inte vanligtvis är det du gör. Men om det var en längtan efter att mäta bådas våra styrkor som du valde att ta denna väg igen, känner jag mig en aning besviken. En varg med din talang, jag tvivlar inte på att du är mycket duktig i strid, skulle det vara ytterst slöseri med om jag tilläts döda dig." Svansen snärtade till bakom henne och nacken hade åter rätats upp, men hennes blick lämnade inte hanen.
"Du säger att du föddes till att strida. Är det då inte slöseri med din talang att bara vandra runt i jakt på de som är starka nog att döda dig? Det är endast min åsikt, men jag tror du skulle göra mycket mer nytta som en lärare i stridens ädla konst. Eller att du finner någonting värt att strida för." Blicken förblev lugn, men nu kunde man ana en glans i de ljusa ögonen som inte funnits där tidigare. "Min flock, The Dark Nation, skulle kunna ge dig någonting att strida för. Kanske skulle du även kunna lära dig hos oss, medan du lär ut dina kunskaper till oerfarna själar." Att hon just lagt fram ett erbjudande för honom att gå med i flocken var tydligt. Men det lugn hon visade upp tillät henne inte att framstå som ivrig, om än hon kände ett visst begär att få ta med denna hane i flocken. Det fanns alltför få intressanta vargar i detta land. Alldeles för få vargar som hon kunde se sig ha någon nytta av. Men denne hane var alltför intressant för att hon skulle släppa taget om honom.

Teck's gröna ögon började glöda när han insåg att han inte skulle slåss mot denna tik. Så säker var hon på att hon skulle döda honom. Hans andetag blev djupare. Tänk att få smaka på den styrkan..

Han fick anstränga sig mycket för att inte tappa kontrollen.

"Du låter väldigt säker på din sak.. kanske för säker.." Sa han med glimten i ögat. Det var möjligt att hon hade rätt, men det skulle bara vara omöjligt för honom att tro på det innan det väl skedde.

Han fortsatte dock lyssna på tiken med en viss spänning. Hennes ord var.. Intressanta. Gå med i en flock? Joina de nhär honan med henne som ledare? Tanken var lockande. Någon som kunde ge honm order, och teck skulle bara behöva lysa, typ. Just lyda har han kanske inte alltid varit så bra på, men å andra sidan brukade han göra som ah nblev tillsagd för att han inte hade mycket annat för sig. Och han var ju tvungen att medge att den senaste tiden hade varit väldigt tråkig. i en flock skulle han ha uppgifter, sysselsättning, och andra vargar omrking sig.. Han skulle inte behöva vara ensam med sitt egna dystra tomma sinne hela tiden som mest tänkte tillbaka på tiden han levde tillsammans med sina syskon som nu alla verkade vara borta..

"Jag lyssnar.." Sa han med intressant men vaksam ton. Det hon sa om att det vore slöseri om han dog slog honom lite med förvåning. Han haden og aldrig sett det på de sättet, men de var nog också för att ingen haft använding för honom. Att gå med för att man var bra på att slåss, den tanken hade heller aldrig slagit honom. men han var ändå vaksam. Något inom honom gav ändå varnande signaler. Hur mycket av den här fascinerande tiken sa gick att lita på? Hon fick det nästan att låta för bra.

"det låter som en intressant.. Idé.. Men säg mig, vad är haken med att kalla dig ledare?"

Orden som lämnade hanen fick ett litet flin att visa sig i mungipan på henne. Men de tonade snart bort från de svarta läpparna och hon höll stadigt kvar hanens blick. Det var tydligt att en kraftmätning mellan dem lockade honom, och hon klandrade honom inte för att inte tro henne. De långa, smala benen som höll hennes taniga kropp högt ovanför marken, och det spetsiga smala huvudet, det fick henne inte att se ut som den mördare hon var. Många ansåg att ingen styrka skulle gå att finna i den kroppen. Därför var det hennes stora nöje att visa dem fel. Men hur gärna denne hane än skulle vilja testa hennes styrka, skulle hon inte möta honom. Inte i en strid på liv och död.
Svansen gjorde en långsam svepande rörelse bakom henne, men annars stod hon stilla. De kloprydda tassarna vilade tätt intill det hårda underlaget och öronen var vinklade emot hennes nacke. Men huvudet hölls högt, och hennes kroppshållning talade för stolthet. Åldern hade inte tärt på henne som den gjorde med många andra, om än hon inte var en unghona längre. Åren hade lärt henne mycket, och hon fortsatte att lära. Kanske vardet därför som hon kunde med sådan säkerhet neka denna hane den kraftmätning han såg ut att hungra efter. Men i hennes tankar rörde sig annat, och den fråga han till sist ställde henne gjorde att ett brett flin lade sig över hennes svarta läppar.
"Du är den första varg, att med de orden, ställa mig den frågan." Det krävdes mycket av henne för att hon inte skulle tillåta flinet bredda sig. Men att hon nu visade tänderna var inte ett tecken på att hon blivit förolämpad, eller att hon ansåg frågan vara idiotisk. Av allt han kunnat fråga henne, hade hon inte väntat sig det där. Så därför valde hon att ta några sekunder för att pressa undan förvåningen hon låtit komma till ytan, innan hon åter mötte hans blick. Kvar på läpparna var nu endast ett intetsägande leende, och blicken talade inte för vad som kunde tänkas pågå inne i tankarna på henne.
"Haken.." ordet lämnade henne i en dov ton, och i samma ögonblick som hennes läppar formade ordet försvann resterna av leendet; "kan ses vara att jag milt sagt kräver ditt liv." Svansen snärtade till bakom henne, och hon böjde bak huvudet en aning, utan att släppa hanen med blicken.
"Men det är ingenting som inte skulle krävas i någon annan flock. Alla ledare kräver lojalitet, att medlemmarna i flocken är redo att dö för flockens sak. Vi tillåter såklart inte att någon lämnar oss i ett infall av ånger, men det tror jag inte är någonting nytt bland andra flockar heller.. Så om du själv inte kan finna en hake med att se mig som din ledare, kan jag tyvärr inte ge dig någon." Hennes vilja stod fast. Vad hanen än kunde tänkas dra upp, så skulle hon ge de svar hon antog skulle få honom att anta hennes erbjudande. Glöden hon kunde skymta i hans ögon, hans orädda sätt att tala för vad han tänkte och tyckte, det eldade på hennes beslut att vilja ha honom som flockmedlem. Han kunde ha mycket att ge, men vad hon mest såg framemot var att få studera honom när han ansåg sig själv fullärd.

**Teck** **Crew** Död Spelas av : Lin | Död

Teck's blick smalnade en aning av misstänksamhet och hans svans vajade otåligt fram och tillbaka för att snärta till ibland. Man kunde ana hur de ryckte i morrhåren hos Teck.
"Kräva mitt liv.." Sa han eftertänksamt. Han lyssnade till varje ord och försökte ta in vad de egentligen betydde för honom.

Efter en stunds tänkande sa han:
"Jag föredrar egentligen att ha någon som kan ge mig order, för att ha något att sysselsätta mig med. Fördriva tiden, och inte själva behöva fundera ut vad jag ska hitta på. Med en flock finns det alltid något att göra, någon att lyda. de gillar jag. Det blir aldrig riktigt tråkigt."

Han tystnade igen en stund, funderade och fortsatte tala:
"Det som jag däremot inte riktigt gillar, är när jag sedan krävs göra saker emot min vilja. När man tjatar för mycket. Gnäller på mig och mitt sätt att.. hantera saker."

Man kunde ana ett leende igen, men det var han som mest log åt sig själv. Det var sällan han reflekterade över sitt eget beteende.

"Mina sys.." Han avbröt meningen och sa istället direkt: "De jag levde med tidigare lärde sig hantera mig och mitt humör. De kände mig utan och innan och visste när det var säkrast för alla att låta mig vara ifred."

Han andades några andetag och fortsatte egentligen med att kommentera de tiken hade sagt tidigare.
"Jag har egentligen inga problem med att ge mitt liv åt er eller för andra. Det kan jag gå med på. Det som kan vara problemet är att om någon är oförsiktig, så kan mitt problem bli att låta andras liv vara.. Om du förstår vad jag menar. Om man inte låter mig vara när jag riskerar å gå in i mörker där mina ögon inte längre ser, och jag inte längre vet vad som händer så släpps mitt raseri fritt."

"Med andra ord, så vill jag nog bara att du ska vara medveten om att om du vill ha mig med, så finns det risker, och att de bästa emellanåt kanske är att låta mig sköta mig själv om de krävs för stunden."

Han tystnade för att vänta på hennes reaktion.

**Key** Utvandrad Spelas av : Lullu | Utvandrad

Misstänksamheten lyste klart i hanens blick då hon talat till punkt. Men han hade såklart all rätt att vara misstänksam. Och de första orden som undslapp honom fick den isblå blicken att smalna, om så bara en aning, medan hon studerade honom med en kyla som inte tillät någon ana vad som pågick inne i huvudet på henne.
Kunde det vara så att hennes ord skrämde denna unga hane?
Nej. Hon trodde inte att han var så lättskrämd. Men hon ville inte anta någonting, det ville hon aldrig göra med någon om än vissa varelser visade sig vara ytterst förutsägbara, därför väntade hon tålmodigt på att han skulle fortsätta.
Han tog sin tid, men när han väl öppnade käftarna igen för att tala visste hon att han inte blivit avskräckt.
De ärrade öronen vinklades ytterligare lite framåt, om än de fortfarande var vinklade bakåt. Det var svårt för henne att släppa efter på den vanliga strikta, respektingivande hållningen hon alltid visade upp, och därför tillät hon sig inte spetsa öronen till fullo. Inte för att det behövdes, hennes sinnen var så pass skärpta att hon hörde varje stavelse i de ord som lämnade hanens tunga.
Och de var stavelser hon njöt av att få lyssna till.

Trots att det var lockande att kommentera det han sade, höll hon sig och inväntade tills dess att han talat till punkt.
Allt han sagt, allt som han just talat om för henne, var ett tecken på att han var villig att acceptera hennes erbjudande. Om han inte redan gjort det..
Ett lätt flin kunde skymtas på de svarta läpparna, men det försvann lika snabbt som en skugga drar över ansiktet. Och det var med fullt allvarsam min som hon åter särade på käftarna för att svara honom.
"Jag försäkrar dig om att jag försöker hålla flocken sysselsatt."
Vid de orden kunde en ytterst svag knyck på nacken uppfattas, men rörelser var så stel och kvick att den var näst intill omöjlig att uppmärksamma.
"Men jag måste få dra upp det du nämnde om att inte vilja göra saker emot sin vilja."
De isblå ögonen mörknade, men knappt så pass att det syntes, och lugnet kunde fortfarande kännas av som om den gjorde luften kring henne tjockare.
"Som ledare, vet jag vad jag kräver av mina medlemmar. Och jag garanterar dig, gnäll och tjat är ingenting jag använder mig av.
Nej, ger jag en order förväntar jag mig att den ska följas. Utan invändningar. Vilket nog kan ses som ett problem, om det visar sig att den som givits ordern inte finner den angenäm."
Hon gjorde en paus, men bara för någon sekund.
"Måhända att du kan komma att finna vissa saker jag säger åt dig att göra tråkiga, men det är knappast anledning nog att vägra. Och annars tror jag inte det ska vara några problem, om du inte håller vargar inom andra flockar alltför kära för att inte kunna ta deras liv om jag sade åt dig att göra det."
Svansen snärtade till bakom henne, och blicken lämnade aldrig hanen.
The Dark Nation var redo att resa sig ur skuggorna. Såklart skulle flocken först stärkas, och det tänkte hon se till. Men när de var redo så skulle ingen få stå i vägen för dem. God som ond, de som valde att inte ta deras sida skulle inte visas nåd. Och eftersom hon stött på problem som detta förut, band inom flockarna, tänkte hon med järnhand se till att inget sådant skulle kunna bli ett problem igen.

Ja, hon förväntade sig ett svar på det hon just yttrat, men för att låta hanen få fundera på orden som just lämnat henne valde hon att fortsätta. Trots allt så hade hanen nämnt 'raseri', någonting som för henne inte var helt okänt.
"Och att komplikationer kan uppstå om någon oförsiktig inte förstår när den ska dra sig tillbaka, om du själv ser det som ett problem det du bär inom dig, det förstår jag. Men det är ingenting som behöver ses som ett riktigt problem.
Aktning krävs för att klara sig i närheten av de flesta av medlemmarna, och jag tvivlar starkt på att någon skulle komma att invända emot de metoder du kan tänkas använda dig av."
Nu hindrade hon inte det lätta flin som lade sig över hennes svarta läppar.
"Så att du ibland kan behöva ensamhet, det är ingenting som inte kan ordnas.
Mitt erbjudande står fast. Jag skulle bara önska höra om vad för saker du anser dig vara ovillig att göra."
Fortfarande talade hon lugnt, och inte med ett fejkat lugn. Nej, hon ville som sagt inte stressa. Denna hane intresserade henne, och hon behövde inte befinna sig någon annanstans. Han fick ta sin tid.

**Teck** **Crew** Död Spelas av : Lin | Död

Han lyssnade självsäkert på henne och man kunde se i hans blick att han inte backade när han hörde hennes ord som han noga lyssnade på.

Han flinade sedan lätt när hon hade svarat och funderade på hur han skulle formuelra hans svar. Vilka saker han inte kunde tänka sig göra? Just nu kändes de som att han kunde tänka sig göra vad som helst för att hålla sig sysselsatt. Frågan var kanske snarare vad han skulle komma att klara av där han inte riskerade å hamna i sitt raeri. Han visste att han skulle jobba på att kontrollera den biten oavsett om han nu skulle gå med i en flock.

"Jag kan väl göra det mesta.. Men det mesta kan bli problem också om jag tappar humöret. Jag kan inte kontrollera mig själv då. Men om jag måste, så kan jag hålla ut ganska länge nu mera. Jag har tränat.. "

Han tog ett djupt andetag för att påminnas sig själv om att han var tvungen å behålla lugnet nu också. Det var inte lätt när han hade en så lockande motståndare framför sig. Han kände nästan vreden bränna likt en vampyrs törst i halsen. Han avskydde det, men var tvungen å leva med det. Han avskydde när han tappade kontrollen, men kunde inte göra så mycket åt mig.

"Om jag mister kontrollen, så får ni döda mig helt enkelt om jag bli farlig. Om detta går för sig, så har jag inget emot att gå med i er flock.."

**Key** Utvandrad Spelas av : Lullu | Utvandrad

Segerns sötma.
Ingenting kunde mäta sig med den.
Vissa kanske till och med inte ens skulle kalla det en seger, men hon kunde inte låta bli. Att hanen nu övertygats, att han var villig att gå med i hennes flock, ansåg hon vara inget annat än en stor seger. Det var inte bara hans ord som övertygat henne om att han bar kunskaper i strid, det kunde nästan läsas av i hans kroppsbyggnad att det låg i hans blod. Och det skulle kunna komma så väl till användning.
Ett leende smög sig över hennes svarta läppar och blottade de långa tänderna i de kraftiga käkarna. Men det var inte en varning, inte heller ett tecken på att hon bara gjorde sig till. Nej, denna gång vilade leendet på hennes läppar för att förtydliga att de ord som lämnade hennes tunga var menade.
"Jag hoppas verkligen inte att det ska bli nödvändigt att döda dig."
Svansen snärtade till bakom henne och det blänkte till i de ljusa ögonen, men om det var en glans av iver eller någonting helt annat var ingenting man kunde avgöra på rak arm..
"Det vore sådant slöseri."

Det knyckte till de de mörka öronen, och för första gången på en lång stund släppte hon hanen med blicken för att låta den svepa ut över det kala, hårda område de befann sig på.
Men det var inte Raukakedjans klimat hon studerade, nej hennes blick sökte sig bort till den plats där hennes revir låg. Mycket arbete låg framför henne. Men det var en utmaning som hon inte kunde vänta på att få ta upp.
The Dark Nation skulle resa sig igen, om än landet skulle få vänta, så skulle det bevisa sig varit värt det då de väl krävde sin plats.
"Välkommen in i The Dark Nation, Teck."
De ljusblå ögonen placerade åter hennes kalla blick på hanen, och hon böjde även på nacken en aning, i en gest som skulle kunnat liknats vid en styv nick.
"Hädanefter kommer du inte behöva träna självkontrollen på egen hand.
Jag vill nämligen gärna slippa göra mig av med dig, då jag tror du kan komma att gå långt."

» All For You, M’Lady
» Oh my, you are a Fair Lady
» Rusty Red Lady And A Black Handsome Man [P]
» ZE - This is where we stand
» Stand by me

::: IC: NUMOORI :::

Bergen

Raukakekedjan

My Lady, here we stand

::: IC: NUMOORI :::

Bergen

Raukakekedjan