HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» How the tables have turned [Corson]
Idag på 18:05 av Corson

» Vindarna av vinter [Exopuss]
Idag på 15:22 av Malphas

» Sammanträffande [Malphas]
Idag på 14:59 av Aurora

» Slemmigt [Tezuka]
Idag på 14:26 av Zaron

» Fågelsång
Idag på 10:42 av Lazuli

» Strimmor av hopp [P]
Idag på 10:30 av Lazuli

» Sökandet efter frid
Idag på 03:46 av Niara

» Längre än för alltid [Niara]
Idag på 03:36 av Niara

» Alla är ju fina, på insidan åtminstone.
Idag på 03:28 av Haru

Vem är online
Totalt 9 användare online :: 7 registrerade, 0 dolda och 2 gäster. :: 1 Bot

Abraxas, Erathor, Even, Hielo, Kogan, Nadie, Niyaha

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 ZE - This is where we stand

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
Gå till sida : 1, 2  Nästa
FörfattareMeddelande
Shiva
Kung över Kaiwood
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: ZE - This is where we stand   lör 12 nov 2016, 16:32

[TBB vs Zombie hord. Öppet för alla TBB medlemar som vill delta. Även utomstående kan ju snubbla förbi ifall de känner för det :'D]

Det var något som rörde sig i skogen. Shiva hade anat det innan det kommit, som om en skugga hade dragit in över hans kungadöme. Något illavarslande och mökt, något som hotade hans existens och hela hans värld.
Först hade han slagit bort det som en dum tanke, som något som endast kunde vara hans fantasier som spelade honom ett spratt. Men för att vara på den säkra sidan hade han skickat ut Javelin och Sekla på patrull. Bara för att se vad de kunde finna, ifall de kunde finna något alls.
När de första rapporterna hade nått honom hade Shiva inte trott sina öron. Dregglande, ruttnande lik som vandrande omkring och lämnade förödelse efter sig. Som om de rev sönder själva naturen under sin framfart, som om inget heligt längre fanns på denna jord. Han hade gett sig av, för att se det själv, och inte hade det varit en lång färd innan han stött på det mörka, äckliga energierna som stålande från en smittad hare. Bara själva tanken på att ens röra i djuret hade varit motbjudande, och Shiva hade gjort processen kort med den skrikande, våldsamma gnagare som i något som verkade vara rent raseri hade attackerat honom. 

Det hade varit sant. De döda verkade resa sig ur sina gravar i ett försök att förgöra den värld som var menad för de levande.
Och tanken hade fått Shiva att skälva.

Det var då han tagit sitt beslut. Han hade samlat dem alla, hela flocken, runt sig. Där hade han stått på Blossoms klippor och talat om det stundande hotet, om hur dessa odöda samlades i en allt större klunga enligt de rapporter han fick in, och hur det var deras plikt att skydda varandra, att skydda skogen. De odöda var ett hot, och detta hot skulle undanröjas.
Till varje pris.
Och han kunde se hur blodlusten lös bestarnas ögon. Han kunde se hur de ville ut i strid. Det var detta som var deras syfte, och som den stolta konungen han var skulle han utan tvekan leda dem mot seger.
Det var dags att dra ut i strid, än en gång. Det var dags att visa vems skog det var. Ingen kunde ta den ifrån dem. Ingen.

Och här stod de nu, samlade. Shiva i täten, och den frustande, skrikande hjorten som de funnit lät den döda blicken glida över vargarna samtidigt som denna frustrerat verkade försöka avgöra vem denne skulle attackera först.
Shiva kunde känna hur fler odöda närmade sig omkring dem. Han kunde känna de kalla energifläckarna som skar sig så från skogens annars levande, färgsprakande nyanser.
De mörka ögonen slöts. Hans andedräkt stod som ett vitt moln i den kyliga luften omkring dem. Han visste inte vad de gav sig in på, vem fienden egentligen var, eller hur detta skulle sluta. Kanske han ledde dem mot undergången. I så fall skulle de åtminstone dö som krigare.
Han kände av vargarna bakom honom. De stod spända, beredda. Det här var vad de hade tränat för. Det var här och nu de skulle visa sitt värde för honom, för varandra, för flocken, för skogen och för Gudinnan som bodde med dem, vakade över dem.
Moriko, ge mig styrka.
Ögonen öppnades. Han kunde ana hur skuggor rörde sig bland träden i skymningsljuset. Det var dags. Så många gånger hade han bett Moriko om förlåtelse för vad han skulle vara tvungen att göra mot de vackra träden, skogen han älskade så högt, hennes hemvist. Men han visste inget effektivare sätt att slåss mot så stora mängder av de odöda. Han hade gått igenom planen med dem alla. Eld var det som verkade vara det bästa vapnet i denna pressade situation. Och även om det tog emot var Shiva övertygad om att de inte hade något val.

Med en hes röst, en dov och iskall stämma, gav Shiva tecknet på att striden kunde börja.
"Bränn dem."
Andetagen var tunga, som om han var anfådd. Musklerna spändes under huden, tänderna blottades och det brann i de svarta ögonen.
"Utplåna dem alla."
Till överst på sidan Gå ner
Abraxas

avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   sön 01 jan 2017, 15:34

Han och systern hade knappt hunnit komma hem och delgett informationen de införskaffat innan det var dags återigen börja arbeta. Ingen rast, ingen ro.
    Abraxas hade knappt kunnat tro sina öron när Shiva hade samlat dem och berättat om hotet om närmade sig. Om de döda som vandrade i deras skog, rakt mot dem. Han stod nu snett bakom sin mor, både kropp och sinne på helspänn. Stanken av död och föruttnelse låg tung i luften och den mörka hannen var nästan orolig att han skulle kräkas. Gång på gång välde kväljningarna upp inom honom. Döden var inte främmande, den hade följt honom sedan han var valp, men aldrig tidigare hade de börjar röra sig igen. Han skulle aldrig erkänna det för någon, inte ens sig själv, men han var faktiskt rädd.

Flockledarens röst ljöd klart i hans öron. Bränn dem. Planen hade chockat honom lika mycket som nyheterna om de vandrande liken. De skulle bränna de odöda. Bränna skogen runt omkring dem om de var tvugna. Morikos skog. Deras skog. Deras hem. Visst skulle han göra vad som krävdes av honom, men det tog emot. Bara tanken på att skada det enda hem han vetat om var jobbig. Men han skulle göra det. För sin familj.
    Ett dovt morrande ljud lämnade hans strupe då de gick till attack. Tack vare all träning modern tvingat dem att genomlida kunde han nu utan problem både antända saker och höja temperaturen inom någon så snabbt att de exploderade. Det enda som oroade honom var mängden döda som fanns och han kunde inte låta bli att undra om de skulle bli överväldigade av dem.
Till överst på sidan Gå ner
Kogan
Kärleksguru
avatar

Spelas av : Jenn

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   mån 02 jan 2017, 16:34

"Kom igen nu lille kis." Det retsamma flinet låg breddat i hans anlete. "Du får ta och öva på det där morrandet - efter att vi tillagat köttet." Den äldre hanen blinkade skämtsamt åt Abraxas. Försöken till att lätta stämningen låg helt klart i den gnagande osäkerheten som han bar i sitt bröst. Den sjukdom som fick dessa varelser att tappa förståndet, villebråd som betedde sig som rovdjur - med en girig hunger som speglades i deras matta blickar. Det var onaturligt. För att inte nämna förruttnelsen som tagit kropparna.
Kogan lät sluta ögonen. Han behövde fokusera. Samla kraft för att åstadkomma så stor skada som möjligt mot horden av spastiska rörelser och jämranden. Det fanns ingen anledning till att bli fysisk, och - han hade absolut ingen önskan till att bli närgången med dom, vad sa att han inte skulle bli smittad av samma sak som tagit över dem eller - usch - ens vidröra förrutnelsen. Så vedervärdigt.
Det avslappnade anletet växlades till ett fyllt av avsky. Snuskigt. Dåligt snuskigt.
Ett djupt andetag följde. 
Plötsligt slog lågor upp över varelserna på den främre raden. Ilskna, upprörda gurglande spred sig bland dem. Hannen tog ett krampaktigt tag om sina båda krafter och pressade dem samman. Elden som red kropparna slog ut i en våldsam rörelse och randen av bålen skiftade till en vag kulör av blå.
Det fräste om det förmultnande köttet. Fräste och spottade. Stanken som redan innan varit övermäktig blandades nu med den av brinnande päls och kött. Snart skulle den sprida sig, upp över träden och genom skogen. Det var oundvikligt med så många fiender och så mycket eld.
Kogan blickade ut över fältet och såg i randen av sina ögonvrårna hur hans flockbröder och systrar gick till attack.
Till överst på sidan Gå ner
Ronan

avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   mån 02 jan 2017, 23:42

Konstigt nog så var det varken träden, stränderna eller de väldiga vidderna av stadig jord som fick Ronan att känna sig som mest malplacerad i Numooris fastland. Han hade inte insett vad först, det var faktiskt först då han hunnit långt uppför floden som insikten slog honom. Det var sötvattnet. Milt och slätt mot hans tunna päls Men kallt. Opersonligt och främmande.
Och ja, så var det dofterna. Ett helt spektrum av lukter han aldrig kunnat föreställa sig, mustiga och fräna i jämförelse med Shendus milda och hemtrevliga doftfång av salt, tång och fisk. Här var det den ständiga doften av skog som dominerade, först den brända skogens aska och späda undervegetation, ensamma björkar och sporadiska djurspår. Sedan ett par dagar tillbaka hade allt större träd tagit vid där spåren av eld slutat, sådana träd som fick honom att tänka på de gamla valarna vars ryggar var vita av ärr. Trots att floden var rymlig så kändes det mycket trångt, instängt på ett helt annat sätt än skogen som kantat flodbanken tidigare. Här var havets långt borta, så oändligt långt borta, där enorma pilars kronor lutade sig djupt över det strömmande vattnet.
Ronan simmade långsamt vid sidan av strömmen, drog in skogens dofter i sin skälvande lilla nos. Fuktig mylla, trädbark och vilt, något strävt och främmande. Det mörka vattnet.

En pil av kall rädsla skar genom hans ryggrad.
Det var här, de var här, han var framme och de var framme.
I några ögonblick så blev känslan så överrumplande att den tog över hela hans kropp, de svarta ögonen var klotrunda av skräck.
Han var inte beredd, vad gjorde han här, vad kunde han göra, vad skulle han göra.
Han var tvungen att göra något. Vad som helst. Det var därför han var här. Det var han skyldig dem. Alla.
Ronan samlade sig, insåg hur han drivit med strömmen under de oändligt långa sekunderna som passerat. Åter började han simma framåt, med förnyad kraft av adrenalinet som brände i hans blod. Blicken pilade vaksamt omkring, från flodbankerna, till skogen, till det strömmande vattnet.

Var var dem?
Lukten var omisskännlig, fastbränd i hans nos och känslan rotad i hans skinn. Lukten var där, starkt trots röklukten. Långsamt drev Ronan till halt i vattenströmmen, ögonen var stora och blanka då han genom skymningsdunklet såg eldlågorna dansa mellan trädstammarna. Mot sin eldfängda bakgrund så fanns de till sist, de mörka, de döda. Mot dem stred andra vargar, levande vargar; vargar som sonade för de misstag han själv begått. Och där stod han, en passiv betraktare som lät det hända, trygg i vattnets omfamning.
Han var tvungen att göra något.


Ett djupt andetag.
Långsamt gick den lilla vargen upp på stranden, hans tassar skalv och blicken pilade. Men inget hände. Så tyst han kunde så gick han närmre, lämnade den säkra strandbanken bakom sig för att möta sina rädslor och sina misstag, mot elden som fick hans skinn att klia. Hårt, hårt slog hjärtat i hans öron. Han var stark. Han var en jägare, en krigare, den som räddade och hjälpte. Han var nära, han skulle hjälpa de som stred där framme, han skulle rätta det som blivit fel, döda det som borde vara dött.

Eller så intalade han sig.
Hjärtat slog så högt i hans öron att han inte hörde den, han såg den först då den tornade upp sig över hans sida, en massa av surt kött och ben som hölls ihop av en mörk kraft som aldrig borde ha släppts fri. I ett ögonblick så stirrade Ronan upp, in i de tomma ögonhålorna, såg den obeskrivliga viljan som drev kroppen framåt, omfamnades av andedräkten av ruttet kött.
Han skrek. Ett gällt tjut som krossade alla vanföreställningar han haft om hjältemod och krigshjärta. Och han sprang; snubblande galopperande rakt över trädgrenar, mossa och svett gräs, en vilsen sälkut som nästan ramlade över sina egna tassar då han skumpade fram i vilda språng.
Visst tog sig Ronan då mot elden och faran, men inte fullt lika heroiskt som han kanske hade hoppats.
Till överst på sidan Gå ner
Abraxas

avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   tis 03 jan 2017, 00:56

Den retsamma rösten fick honom att hastigt knycka på huvudet.
    "Knip igen, din loppbitna idiot." väste han mellan tänderna.
Han var inte på humör för några spydiga kommentarer. Inte nu, inte sen. Det var allt för mycket som stod på spel. Kunde han inte förstå det?
    Abraxas kunde inte lägga speciellt mycket tid eller energi på flockbrodern, hur gärna han än hade velat rycka honom lite för hårt i örat för tillfället. Det var så mycket viktigare saker som stod på spel just nu. Musklerna i benen spändes och han rörde sig bortåt för att finna en annan punkt att attackera ifrån. Flammorna från Kogans eld slog upp och spred sig över de odöda. Nu började det. Hans livs första, riktiga strid. Och förödelsen av hans älskade hem. Stanken av förruttnelse och bränt kött och päls borrade sig våldsamt in i hans näsborrar. Det var en vidrig lukt och han hade inte trott den kunde bli mycket värre än innan. Ack så fel han hade haft.

Abraxas fokuserade på ett gäng med vandrande kroppar och såg till att hetta upp dem till den grad att de självantände. Lågorna speglades i hans röda ögon. Med sorg såg han hur ett närstående träd fattade eld. Det var alltså såhär det började.
    Förlåt oss, Moriko.
De skulle förlora sin, hennes, skog. För alltid.

Med tankarna och uppmärksamheten fullt riktade mot fienden såg den unga hannen inte vart han gick. Ett överraskat ljud lämnade honom då han plötsligt gick rakt in i någonting. Hans första instinkt var att någon av de odöda fått tag på honom. Att slutet var nära och att han skulle dö. Med vild blick såg han på vad som tagit rört vid honom och hela hans ansikte lös upp av förvåning. En rund, kompakt varelse, helt hopkrupen på marken stirrade tillbaka på honom.
    "Men vad gör du här?!"
Förvåning och irritation blandades i hans röst. En sådan rund liten sak hade inte på slagfältet att göra! Han skulle bara få sig själv och andra dödade. En rörelse i ögonvrån fick ungvargen att hastigt skifta fokus.
    "Lämna vår skog!" fräste han åt kroppen som närmade sig dem med gurglande läten.
De hade inte där att göra och han skulle minsann visa det för dem. Äcklat knuffade han till liket och antände det. Det skulle ta evigheter innan stanken försvann ur hans päls, även om han tvättade sig flera gånger om dagen. Han vände återigen blicken mot den runda lilla varelsen.
    "Kan du inte hjälpa till så håll dig ur vägen!"
Det var både för hans eget och alla andras bästa.
Till överst på sidan Gå ner
Ronan

avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   sön 22 jan 2017, 16:34

Hjärtat slog så hårt mot hans bröstkorg att det kändes som att det skulle gå sönder, hans trampdynor revs mot rotars bark och luften (röken) rev i hans hals då han sprang, sprang, sprang. Så skulle han ha fortsattit, överväldigad av panik han aldrig upplevt, jagad av såväl eldrök som döda, om inte något hindrat honom. Kanske var det av paniken, kanske av fukten och röken i hans svarta ögon, men varggestalten dök upp som ur ingenstans ett par meter bort. Ronan tjöt till, sladdade på sina korta ben, och den korta språngmarschen fick ett abrupt slut då han tappade koncentrationen över tassarna och snavade hejlöst över en krokig rot. Han slog ned i marken med sidan, rullade ett par varv och stannade när han mjukt dunsade in i den svarta hanen.

I ett ögonblick var Ronan stelfrusen, övertygad om att varggestalten var en av de döda som skulle avsluta det så kallade hjälteuppdraget i förtid. Men när han istället för en snabb död fick hårda ord så förstod han, med hjärtat i hansgrupen, att det var en av dem som stred. Ett stygn av lättnad i hans mage dränktes snabbt av stormen av känslor, han låg fortfarande hjälplöst på rygg vid främlingens tassar. Ronans svarta var klotrunda då han såg upp på hanen med de vassa röda ögonen. Att främlingen knappt var större än honom själv och antagligen något yngre var faktum som helt passerade Ronans medvetande, då dennes svarta päls upplystes av eldens sken likt en demon från Chaibos grottor. 
Aldrig hade han längtat hem så mycket som där och då, långt ifrån Shendus vita klippor och klara vatten.

En skam fick det att bränna i hans kinder och väckte liv i hans förlamade lemmar, klumpigt skyndade han sig upp på benen och såg sig omkring för att förvissa sig om att de inte befann sig i någon omedelbar fara.
"Jag- jag-" Ronan stammade hjälplöst, överrumplad av hanens hårda ord. De slog hårt och djupt, fick honom att känna sig så oändligt liten då han insåg att han inte hade något bra svar att ge. "Jag skulle.... hjälpa..." Orden dog ut, en meningslös droppe i monsunens stormregn. Inga ord han kunde säga hade någon vikt eller betydelse, han hade ingen förklaring att ge. Han hade börjat precis så dåligt som han möjligen kunnat.
Ronan såg sig omkring, morrhåren skälvande och strupen tjock av stress och rök. Han var där. Bland eld, träd och levande som slogs mot döda. Den sura doften av det mörka stack i hans nos, skarpare och mer vämjeligt än skogsbranden.
Men han kunde inte hjälpa till. Han kunde inte slåss. Han kunde inte göra någonting.
Till överst på sidan Gå ner
Kali
Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   sön 22 jan 2017, 17:10

Stämningen hade varit spänd. Luften så pass tung att man nästan kunnat ta på den. De hade väntat på rapporten från Shiva, som kommit från Javelin och Sekla, och det hade visat sig vara just så som de fruktat. De odöda rörde sig på deras marker. Onaturliga, stinkande, förbannade monster. Hon hade känt samma sak som sin broder. De kalla mörkt grå livlösa energierna som störde det annars så vackra samspelet av energier som fanns i skogen. Det fick en ilska, ett ursinne, att sprida sig inom henne. De hade inte på deras marker att göra. Morikos mark, helig på fler än ett sätt. Flocken stod samlade kring Blossoms klippor och lyssnade till det hennes broder berättade för dem. Hur de skulle handskas med hotet, vad de skulle behöva göra. Det kändes fel, som om hennes inre vred på sig av blotta tanken att förstöra ens en del av skogen, men det var ett nödvändigt ont, så mycket visste hon. De började röra på sig, ta sig till den plats där striden skulle utspela sig. Honan tvekade på stegen, något hon aldrig annars brukade göra. Hon stannade av och vände sig om mot den gråvita dottern som gick bakom henne, påkallade hennes uppmärksamhet. ''Du följer inte med''. Stämman var hård, bestämd och känslokall. Hon kunde se Abizous ansiktsuttryck förvridas i missnöje över orden. ''Men mor...''. Hon skakade på huvudet. ''Inga men, du stannar här. Du skulle bara vara en belastning''. Hon kunde inte förneka att orden som lämnade hennes läppar sved inom henne. Dels för att det gick emot hennes och flockens grundläggande filosofi om att alla ska strida, men kanske mest för att hon såg vad det gjorde med dottern. Hon önskade att så inte var fallet, men hon visste att det var rätt beslut. Hon var sjuklig och svag, än mer efter att precis kommit tillbaka från uppdraget. Hon dröjde kvar med blicken på henne i några sekunder innan hon vände sig om och travade ikapp resten av flocken.

Så stod de där. På frontlinjen inför ett hot de aldrig tidigare mött. Ilskan och ursinnet brann, likaså målmedvetenheten. De kom allt närmre. Stanken blev allt mer tydlig, överväldigande. Hon brukade vanligtvis älska doften av död och förödelse, men inte detta. Detta var bara fel. För en kort stund så slöt hon ögonen. Moriko, giv oss styrka och förlåtelse. Då de vita ögonen åter fästes vid horden framför dem så blottades tänderna. Det var nu eller aldrig. Det var nu det skulle avgöras om de var så mäktiga som de ansåg sig. Om de skulle överleva detta. Hon hade tillit till flocken, var och en av de som fanns på platsen, till Shiva speciellt. Blicken lade sig på brodern som stod vid hennes sida då orden till slut kom. Ord som säkerligen smärtade dem alla till viss del. Då många flockmedlemmar började röra sig ikring dem så stod hon kvar. Inte utav tvekan, utan av strategi. Hon var väl medveten om vart hon var mest effektiv på slagfältet, och just nu var det här. Hon drog åt sig av naturens energier omkring sig, fyllde sin kropp så mycket hon kunde. Ty det behövdes. Hon såg Kogan tända eld på horden, såg flammorna sprida sig över dem i rasande takt, hur de tog fäste i de torra löven under dem och klättrade uppför de väldiga stammarna. Hur röklukten blandades med svett kött. De röda gnistorna började krypa i hennes päls. ''Kogan!''. Hon påkallade flockbroderns uppmärksamhet, tog sig lite närmare honom innan hon sedan upprättade en kraftlänk till honom. Den röda sprakande strålen skänkte honom en avsevärd kraftökning. Hon hade tränat med de flesta av flockmedlemmarna. Visste vad hon skulle förstärka, och visste vilka som kunde hantera den plötsliga kraftökningen. Han var en av dem, och med en väldigt passande kraft för tillfället. ''Skicka dem tillbaka till avgrunden de kom ifrån''.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Lamia

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   mån 23 jan 2017, 20:55

Hon hade inte ens fått ta en lättnadens suck, ingenting. När hon skulle rapportera sitt uppdrag så var Shiva borta, ute på ett eget uppdrag. Javelin berättade för henne hur det låg till och Lamia kunde inte tro det. Alltså, på riktigt, hon kunde inte tro det. Först hade hon skrattat, men de seriösa blickarna de vuxna gav hennes skrämde henne. Hon tystnade. Och sedan dess hade en sammanbiten allvarsam min legat över hennes vita ansikte. Shiva kom åter med egna rapporter och en plan gjordes upp. Lika mycket som det nu brände i Morikos skog brände det inom henne. Här stod hon på sitt livs första stridsfält och striden gick ut på att bränna upp sitt eget hem. Den bistra minen låg kvar på hennes ansikte då även hon tog sig framåt för att utnyttja kraftens fulla potential. Helt ärligt var hon även lite rädd att råka elda upp en flockmedlem, hon tränade hårt men bra kontroll hade hon inte på krafterna än..
När de brinnande varelse kom så nära att stanken var outhärdlig stannade hon och slöt ögonen. Bara för en sekund, för att omfamna krafter inom sig. Så började det sippra upp olja ur marken, läcka från hennes tassar och kräla fram till de döda. Innan lågorna han sprida sig tillbaka till hennes tassar släppte hon greppet om oljan och flyttade på sig. Elden spred sig snabbt, och den flammade upp i explosionsartad hastighet. Lamia väste och tog några steg tillbaka, sedan drog hon fram ett av de tricken hon nyligen lärt sig. Olja svävade upp i luften, formades till lagom stora bollar och sköt sedan iväg med otrolig hastighet mot de vidriga varelserna. Precis innan de nådde fram och träffade kropparna så lät hon värmeenergi växa i dem och de exploderade. Sköt av ett huvud där, ett huvud där. Hjärnsubstans stänkte över träden och stektes snart till svart kol. På det här sättet kunde hon koncentrera sina attacker, skada skogen så lite som möjligt.
Just nu var hon fokuserad på uppgiften. Att se tillbaka på ledaren och modern fanns inte huvudet, även om hon gärna ville att de skulle anse att hon var duktig. Användbar. Hennes mål i livet var att tjäna flocken, att en dag kanske få en riktigt hög position i den. Klorna klapprade emot marken och hon fortsatte sikta mot vidundrens huvuden. Snart visste hon dock att hennes ork skulle ta slut. Hon var ännu ung och hade inga stora reserver än. Olja var krävande att framställa. Så det var dags att göra en attack som kunde hjälpa flocken även då hon själv måste retirera. Ett väsande passerade de sammanpressade något gulnade tänderna och hon satte fart. Lämnade ett rikligt spår olja bakom sig. Lade upp en linje framför frontlinjen, en möjlighet för de andra vargarna med eld och värmekrafter att bygga en skyddande mur av eld. Sedan sköt hon iväg en sista, stor massa olja och lät den explodera mitt i den pysande, fräsande, bubblande horden. Hon rös då hon hörde deras skrin och kände den fräna doften som bara ökade i intensitet. Så backade hon undan för ett ögonblick, behöver vila upp sig. Hon kunde dra energi ur eldens värme men inte riktigt än, även energikrafter var för utpumpad för att användas direkt. Så hon placerade sig i den bakre änden av flocken och väntade.
Men saker blev snart betydligt mer invecklade då de brinnande kropparna till slut började separeras. Hon hade trott att detta var positivt, att de skulle ta sig ann dem en och en istället för som en hotfull massa, men de var så många och de bliv betydligt svårare att få fatt på nu. En galet skrikande rådjurshind for iväg snett bortåt genom skogen, kraftigt flammande. Att de döda kunde sticka iväg och sprida elden utom flockens kontroll var inte bra. Inte bra alls.
"Dem flyr.... Vissa flyr"
Ropade hon.
De måste stoppas.
Till överst på sidan Gå ner
Naphula
Moderator


Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   mån 23 jan 2017, 22:56

Allt var så surrealistiskt, så fel. Där stod hon, bland sina flockbröder och systrar, sin familj, framför en hel hord med vandrande lik. Hon hade knappt hunnit vänja sig vid att vara tillbaka då hon anlänt så sent som föregående kväll, och nu detta. En viss del av henne var väl lättad över att hon inte hade hunnit rapportera sitt uppdrag, sitt väldigt misslyckade uppdrag, till modern och morbrodern innan detta. Hon ville inte ens tänka på hur de skulle reagera. Hon ruskade kort på huvudet. Fokus. Så kom dem, Shivas ord. De satte en klump i halsen på henne trots att hon redan hört om planen. Bara tanken på att skada skogen, deras Kaiwood, tog emot otroligt mycket. Så flammade elden upp framför dem, tog fyr i de vandrande kropparna likväl som de väldiga stammarna. Stammar som rest sig höga och ståtliga under så otroligt många livscyklar. Stammar som nu skadades, förstördes. Hon drog sig ut ur sina tankar då Lamias röst fångade hennes uppmärksamhet. Hon hade fortfarande inte rört sig ur fläcken, men det var så dags nu. Hon behövde göra vad hon kunde för att hjälpa flocken, och skogen. ''Jag tar hand om det!'' ropade hon till svar samtidigt som hon började springa. Då hon passerade en av bröderna så buffade hon till honom med nosen i farten. ''Corson, kom och hjälp mig''. Hon sprang som om elden faktiskt jagade henne, som hon aldrig sprungit förut. Till sist kom hon ikapp den första som brutit sig ut ur horden och blockerade dess väg. Hon hade dock inte tänkt så mycket längre än så och frös till för en kort sekund då hon såg den livlösa blicken som stirrade på henne. Varelsen, monstret, kom allt närmre, och det var först när den var på väg att anfalla henne som hon av ren instinkt grep tag om sin kraft för att få ett isspjut att skjuta upp ur marken och spetsade den som resultat. Stanken som slog emot henne fick henne att kväljas. Blicken vandrade vidare till de övriga liken som hade följt efter den första. ''Vi måste hålla dem kvar här''. Hon sade det utan att ens kontrollera om brodern hade följt med henne, men det trodde hon.

| Valla zombies, oh yeah |

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Abraxas

avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   tis 24 jan 2017, 21:13

Hjälpa? Abraxas hade oerhört svårt att se hur den runde skulle kunna hjälpa till när han knappt kunde få fram orden han ville säga ordentligt. Dessutom hade han inte fysiken för att klara av en strid som denna. Eller någon strid för den delen. Han sänkte huvudet och sneglade på främlingen.
    "Gör både oss och dig själv en tjänst och håll dig undan." sade han menande.
Ingen av dem hade någonting att vinna av att han försökte hjälpa till. Ingenting utom kanske döden i hans fall.

Den unga hannen snodde runt om lämnade den runde till sitt öde. Hade han dock någon typ av intelligens skulle han lämna utrotandet till de som var mer lämpade för det.
Med ett ljud som lät som en kombination av en morrning och ett vrål kastade han hela sin tyngd mot några av de odöda. Han stank redan av dem, det fanns ingen anledning till att försöka hålla lukten ur pälsen nu. Smidigt kom han upp på tassarna igen och satte eld på deras päls. Mitt i det dånande eldhavet kunde han med nöd och näppe uppfatta vad Lamia ropade. De vandrande döde flydde. Åtminstone en del av dem. Abraxas hade svårt att tro att det faktiskt var ett försök till flykt med tanke på hur oberörda de på det stora hela var över att bli brända levande, men oavsett vad de valde att kalla det fanns det ingenting positivt i att de spred ut sig. En spridning av flammande odöda innebar en spridning av elden. Och ju mer elden spred sig desto mer skulle försvinna av deras skog. Det här var tvungen att få ett slut, och det snabbt!
Till överst på sidan Gå ner
Corson

avatar

Spelas av : My

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   tis 24 jan 2017, 21:39

Shiva hade bekräftat det avgrundslika hotet och underättat resten av flocken om vad som behövdes göra. Flocken hade aldrig känts så enhetlig som när de alla vandrade med pumpande energi i sina sinnen och hjärtan för att möta dem levande döda.
     Corson kunde inte namnge den pulserande känslan genom kroppen. Den gick inte att jämföra med ilska, glädje eller rädsla. Den var bara eggande, sporrande. Musklerna under den svara fällen ryckte och vibrerade sporadiskt. Försjunken i koncentration var omvärlden tyst under marschen. Unghanen visste inte vad som väntade. Lukten av förmultnade lik var överväldigande – den var inte främmande, men den starka doften var inte från ett förgånget kadaver, utan många fler. Den kunde bara förknippas med oheligt, gudlöst - synd. Vedervilja blandades med ett hetsat iver.

     När flocken stannade lade den unge först inte till märke till de livlösa kropparna. De vandrade omgivna av Kaiwoods och skymningens kalla dunkel. Doften var påfrästande och slukade det mesta av all hans vakenhet.
De första lågorna blossade upp i vredesmod. Mörkret omkring drog sig tillbaka när världen plötsligt färgades i orange. Ljuset flimrade okontrollerat när flammor dog och ny föddes igen. Corson var menlös. Det var en situation han avskydde att vara försatt i. Inte ens med sitt sinne kunde han känna av de dödas närhet. Inte förrän deras ben blivit till aska verkade de sluta göra motstånd. Att slåss mot dem var förgäves och innebar risker ingen av dem hade kunskap om.
     Till deras bävan var det inte bara de gudlösas kroppar som stod omfamnade i lågor. Oavsett hur skicklig en var i att bända eld, så var den aldrig riktigt under kontroll. Små gnistor av glöd längs de torra, föråldrade trädstammarna fäste tag och växte sig större. De höga, vackra träden lyste allt mer i orange runt om dem. Gurglande från de oheliga tillsammans med stridsrop från flocken blandades med ljudet av eldfängda lågor. Träden knakade fientligt ovan dem när elden förtärde de torra veden, och flisor av pyrande eld dalade som ett stilla regn. Ett brak utöver den tidigare ljudnivån fångade ynglingens uppmärksamhet. De färglösa ögonen sökte sig upp till trädtaket som gradvist förlorade sin grönska, istället ersattes den av tjock, rödgul rök.

Lamias rop ljöd över striden. Corson försökte lokalisera hennes position bland massorna, men hann inte förrän den andre systern rusade förbi honom. Brodern grymtade bara kort till svars. Utan dröjsmål följde han efter systern.
     Han hade just slutit upp en bit bakom henne när ett spjut av is spetsade den levande döda framför dem. Innanmätet som välde bar med sig en ännu fränare doft. Magen vred sig, men tappert höll unghanen tillbaka kväljningarna. Återigen grymtade han bara till svar. Om det varit någon annan än Naphula, skulle han förmodligen kontrat spydigt, men de båda ägde en likvärdig respekt för varandra.
     Några meter bort, över den låga undervegetationen kunde den mörkpälsade hanen skymta ytterligare en av dem livlösa. Dess steg var ryckiga, osammanhängande; äckliga. Corson bet sig i tungan i avsmak. Den återkommande tanken om att de var underjordens avkommor upprepade sig. Utan att säga något till systern tog långa språng närmare odjuret. Förgäves försökte han urskilja vad det var – en get, ett rådjur, en älg? Det fanns inte mycket kvar att utgå ifrån.
     Med sin kompakta kropp slungade han sig själv in i bakdelen av djuret, som handlöst föll omkull med ett stön. Kroppen var mjuk, skör – hud sprack och vad som än fanns innanför färgade hans bringa och skuldra mörk och våt. Besten stönade, rörde sig onaturligt i desperata försök att komma upp på de fragila benen igen. Utan hämningar, utan att låta ett ögonblick gå till spillo, tog han med avsikt ett hopp emot dess huvud och lät framtassarna krossa den mjuka skallen. Det var knappt en kraftansträngning, och det knackade knappt under hans tassar. Corson kunde inte annat än äcklas. Demoner, odjur, syndare – vad det än var, skulle de inte fortsätta vandra. Inte nog med att de gick emot naturens lagar, de fick dem att bränna deras, Morikos, älskade skog.
Till överst på sidan Gå ner
Shiva
Kung över Kaiwood
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   fre 27 jan 2017, 14:15

Luften omkring honom fylldes med den bittra doften av förruttnelse och bränt kött. Ögonen slöts medan han lyssnade till de rop som ljöd omkring honom. De stod enade, precis som i hans drömmar, där i det flammande skenet från elden som spred sig omkring dem. Visst, brinna skulle de, men Shiva hade inte tänkt stå på sidan om och avvakta. Han var född för att strida, och det var också det han skulle göra.

Ögonen öppnades och med ett leende kastade han sig in i striden. Energierna omkring honom var vilda, dansade hetsigt, lät honom hålla koll på sina flockkamrater. Och där var något nytt, en främmande energi... vad var detta? En främling, någon han inte hade stött på tidigare. Men Shiva hade inte tid med det nu, det var ett senare problem.
Han undvek de vrålande, stinkande bestarna tack vare sin snabbhet, och när tillfället gavs spändes klorna ut. Med en smidig rörelse hade han låtit framtassen glida över halsen på en smittad hjort. Det gurglande, väsande lätet som kom från denna samtidigt som det forsade blod från den avslita strupen fick Shiva att njuta av välbehag.
Det var det här han levde för. Det var det här han var skapt för.
Men häpnaden sköljde över honom då han insåg att hjorten inte alls föll till marken som planerat. Den hade stannat upp, dragit sina rosslande, döende andetag, men den föll inte. Huvudet ruskades lätt, och sedan fästes den dimmiga blicken på Shiva. Han förstod inte. Den var död. Eller... den borde ha dött av det. Han borde ha dödat den. Vad var detta för mörk magi som höll dessa varelser levande?
Och så, utan minsta förvarning, dök hjorten mot den chockade Shiva som ännu behövde några ögonblick för att samla sig.



Paimonia

Paimonia hade anlänt tillsammans med de andra, men en våg av besvikelse hade skölj över henne. Hennes förmågor var till ingen nytta i denna strid, det enda hon kunde erbjuda var sina talanger i närstrid. Och man skulle undvika detta med dessa varelser. Och hon hade velat briljera, men det kändes som att hon inte skulle få tillfället.
Men plikttroget hade hon anslutit sig till de andra, och med en nervös förväntan hade hon stått i led bakom Shiva. Uppgifterna var klara, dessa odöda skulle utrotas till vilket pris som helst. Och hon tänkte fullfölja sin sak, även om hon ännu var osäker på hur hon skulle göra det. Men säkerligen skulle något tillfälle presentera sig... hoppades hon.

Hon hörde syskonens rop, att varelserna var på väg från platsen. Att de tänkte lämna området och därmed även sprida elden vidare. Det fick inte ske.
Pai hann inte ta mer än några steg för att följa dem och hjälpa till att hålla de brinnande monstrena kvar på området, då hon såg hur ledarens svartvita gestalt kastade sig in i strid mot de odöda. Och utan att riktigt tänka över sitt beslut vände Paimonia tvärt på klacken och följde Shiva i strid mot bestarna. Men ganska snart ångrade hon sig, ledaren var långt mycket snabbare och det gick mer energi till att hålla reda på honom och undvika alla dessa zombies än det gick till att strida. Paimonia hade inte hunnit få in ett enda slag mot någon av dem, det var som om de var överallt och deras blodtörst verkade inte ha några gränser. Det var skrämmande, även för den unga honan som blivit fostrad till att aldrig visa rädsla.

Så uppfattade hon Shivas position, och gav sig av för att stötta sin ledare, och medan sprången ledde henne närmare honom kunde hon se skådespelet med hjorten som inte föll trots den avslitna strupen. Och det verkade som att Shiva inte hann samla sig, för där stod han stilla då hjorten attackerade.
Paimonia tog sats, kastade sig allt vad hon kunde rätt i hjortens sida, vilket fick den att missa hennes älskade ledare med en hårsmån. Hon kunde höra hur hans mörka röst röt åt henne.
"Försvinn härifrån!"
Och hon kastade sig klumpigt upp på benen, redo att ta ett språng. Hon kände sig besviken, samtidigt som hon var lättad, att han faktiskt inte bad henne att följa med i denna strid med honom. Hon skulle sälla sig till syskonen, hjälpa dem istället.

Så slet plötsligt en brännande smärta i hennes ben, och det gälla skriket som lämnade Paimonia var panikartat då hon kunde se hur zombien hade begravt sina tänder i hennes lår. I ren desperation slet hon sig lös ur greppet, för att sedan springa allt vad hon kunde därifrån. Blodet rann friskt ut det djupa, uppriva bettet, samtidigt som paniken rusade genom hennes kropp.
Rädslan kröp genom kroppen samtidigt som adrenalinet fick henne att fortsätta springa. Man skulle inte gå in i närstrid, och hon hade gjort det. Vad skulle hända med henne nu?



Shiva

Den där dumma, unga valpen... Hade hon verkligen trott att han inte kunde klara sig själv? Hade hon verkligen trott att han behövde hennes hjälp. Ilskan brann inom honom, när han fortsatte sin framfart bland de odöda.
Det hade varit en förolämpning, som om hon inte tyckte att han dög. Som att han behövde hennes hjälp. Aldrig! Det var en handling som han inte tänkte tolerera, något som skulle få konsekvenser. Sen. Inte nu, nu låg annat högre i listan över prioriteringar. Först skulle dessa äckliga bestar bort ur hans skog, sedan skulle Shiva ta itu med Paimonia.
Och i sitt raseri vägrade han att ens se sig om när den unga honans hjärtskärande skri ekade över stridsfältet.
Till överst på sidan Gå ner
Abizou
Död


Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   fre 27 jan 2017, 18:06

| Jag vet att det här blev långt, men det är viktiga saker som händer. Rekommenderar att lyssna på denna: https://www.youtube.com/watch?v=KUim-02GRsI |

’’Inga men, du stannar här. Du skulle bara vara en belastning’’

Moderns ord skar fortfarande i hennes sinne, ekade som en enveten viskning som aldrig ville dö ut. En viskning som både smärtade och irriterade. Hon hade vankat av och an vid Blossoms klippor sedan flocken givit sig av, lämnat henne ensam som den invalid de tyckte hon var. En del av henne visste att det fanns sanning i det hela, hon var sjuk, svag och patetisk. Det faktum att hon uteslöts gjorde det bara än värre, gjorde henne till en börda för dem. Det var det sista hon ville. De var uppfostrade till att sätta flocken och familjen främst, att slåss för dem med blodspillan och en brinnande målmedvetenhet. Att aldrig ge upp. Hon stannade upp och vred den blekgula blicken in mellan trädstammarna åt det hållet där hon visste att de befann sig. Hon kunde inte se dem, men hon kunde höra vaga ljud från stridsfältet, och lukten av brandrök hade börjat lägga sig tung över området. Det hade varit en del av planen, men hon kunde inte undgå att känna en viss sorg över tanken på att skogen förstördes. Vad gjorde hon egentligen? Ingenting. Det var inte rätt. Det var säkert ingen vidare smart idé att trotsa modern, av flera anledningar, men hon kunde bara inte stå och vänta. Hon kanske inte kunde göra mycket, men något skulle hon väl ändå kunna bidra med. 

Det tog emot att ens sätta kroppen i rörelse, krafterna var flyktiga, nästan obefintliga sedan hon och Abraxas kommit hem från uppdraget. Det hade tagit mycket på hennes krafter, mer än hon ville erkänna. Inte hade resultatet varit vidare lyckat heller, så egentligen hade det nog inte varit värt det. Hon kunde dock inte förneka att det hade varit trevligt att komma brodern närmare. Rax var en av få syskon som inte såg ner på henne, inte hela tiden åtminstone. Det var en trevlig omväxling. Många av de andra verkade alltid tycka att hon var oduglig eller i vägen. Ibland kunde de dock överraska, så som Nula gjort föregående kväll då de för en gångs skull haft ett väldigt intressant samtal systrar emellan. Ett vagt leende drog sig på läpparna vid tanken. Kanske fanns där hopp om framtiden. Hon var dock inte naiv nog att tro att hon skulle leva lika länge som sina syskon. En hård sanning som alltid hade följt henne, tyngt hennes redan svaga skuldror. Det var bara att ta vara på tiden. Just nu dock, just nu skulle hon kämpa för sin flock och familj. Sviterna av det hela fick hon handskas med i efterhand, både svaghet och bestraffning, men det var det värt, enligt henne.

Hon började närma sig, det var inte svårt att avgöra då stanken blev allt mer påtaglig och röken stack i såväl nos som ögon. Ljuden blev allt tydligare och hon kunde urskilja bekanta röster, om än hon var lite för långt borta för att höra orden. Hon började kunna urskilja skepnader mellan träden, men det var inte flockmedlemmarna. Stegen saktade av då synen blev allt mer tydlig. Det var dem. Varelserna. De som de skulle utrota. Ögonen spärrades upp då hon frös till på platsen. En rysning gick längs med hennes ryggrad. Hon befann sig på fel sida. Det här var inte bra, det var allt annat än bra. Hon svalde för att försöka bli av med klumpen som satt sig i halsen på henne, men det gick inget vidare. Så stilla och tyst som hon kunde så backade hon bak några steg för att sedan försöka smyga sig förbi dem. Elden flammade oroväckande nära, kastade ett orangeaktigt sken över hela platsen och fick ögonen att tåras. Det gick ganska så bra att ta sig förbi dem, till en början. Det var tills ett skrik ljöd över stridsljuden, ett som skar igenom området och rakt in i hennes hjärta. Hon kunde inte se henne, men rösten kunde hon inte ta miste på. ’’Pai!’’. Hon kastade sig fram en bit men slogs sedan av insikten att horden av lik fanns överallt framför henne. Reaktionen hade endast varit en ren reflex, instinkt på systerns skri. En reaktion som hon bittert ångrade sekunden senare då en samling lik vände sig mot henne. ’’Nej, nej, nej’’. Orden var blott viskningar då hon åter började rygga. Vad skulle hon göra nu? Elden skärmade av många av riktningarna, begränsade hennes flyktväg. Hon lyckades undkomma den första av dem utan större problem, kastade sig enkelt åt sidan. Fällde en annan till marken och krossade dess skalle. Hon var inte otränad, hade samma stridsträning som resten av syskonen. Det enda problemet var hennes bristande energi. Efter endast några minuter så började hon känna krafterna sina avsevärt. Hon kunde inte fly, hon kunde inte strida, var inte nog uthållig. Första bettet kom, högg tag i hennes ena bakben. Smärtan drog igenom benet och hennes sinne likt den löpeld som omringade henne. Hon slet sig ur greppet på vad som såg ut att ha varit ett lodjur trots att det endast gjorde det hela värre, efterlämnade djupa revor i låret. Hon lyckades fälla även det liket, men hon visste att skadan endast skulle göra det svårare. Hon började allt mer inse att hon inte skulle ta sig ur det här, inte utan flertalet skador i alla fall. Resten av flocken var upptagna med sitt, och varför skulle de nu komma till hennes undsättning när hon inte ens skulle vara där? Hon hade trotsat order, sin moders order, och nu fick hon betala priset för det. De kom allt närmre. Hon kunde känna lågornas hetta alldeles bakom henne. Det fanns ingenstans att fly längre. Det var så här det skulle sluta. De överumplade henne, en smärta olik någonting hon känt förut rev igenom hennes kropp, och hon skrek...

Kali
Det var dotterns skrik, Paimonias skrik, som fick henne att tappa länken till Kogan och stanna upp i striden. Blicken drogs instinktivt åt hennes håll även om hon hade svårt att kunna se henne tydligt mellan alla vandrande kroppar och vargar som fanns emellan dem. Till sist, efter några evighetslånga sekunder, så skingrade massorna framför henne och hon såg henne, och blodet. Ilskan steg inom henne, dessa förbannade, onaturliga, äckliga lik. Blotta tanken på att de skadade hennes valpar var som ved på elden då hon fortsatte att plöja igenom de lik hon hade framför sig. Hon kunde dock inte bli av med den gnagande tanken om vad betten från dessa monster egentligen resulterade i. Spred de sin smitta på det sättet? Hon visste inte, ville inte få reda på det, och särskilt inte på det sättet. Längre än så hann hon inte innan nästa hjärtskärande skrik ljudade över platsen, detta än värre, och alldeles för bekant. Om det tidigare fått henne att stanna till så fick detta henne att frysa. Hon visste, hon kunde inte förklara det, men hon bara visste vad det betydde. ’’Neeeej!’’. Känslor som hon inte trodde att hon besatt vällde upp inom henne, förvreds i en närmast paralyserande smärta. Som för att skydda sig själv så tog ursinnet över, spann utom all kontroll. Gnistorna ökade i styrka, fick blixtar att slå omkring henne då hon med ett vrål kastade sig i språng mot dottern. Blixtarna slog ner i diverse lik omkring henne, stekte sönder det som fanns kvar av deras hjärnor. Tunnelseende. Det enda hon såg var den gråvita kroppen slitas i stycken längre bort, färgad röd och brun av blod och smuts. Hjärtat bultade i hennes bröstkorg och öron, fick allt annat ljud att tyna bort. Hon slet bort de lik som fortfarande hade taget om kroppen och slaktade dem. Då hon rensat bort de närmaste så ställde hon sig över den söndertrasade kroppen. Andhämtningen var hastig, tänderna blottade, ursinnet brann. Ögonen svepte från sida till sida. Just i det ögonblicket var hon ingenting mer än en moder som försökte skydda det som var kvar av sin dotter.

Abizou
Smärtan. Så skarp, så överväldigande. Det var märkligt. Med vart ett utav huggen som träffade henne så gjorde det mindre ont än det föregående. Hur kom det sig? Hon kände inte ens kroppen slå i marken. Såg inte längre de lik som slet och rev i henne. Hon kunde skymta ett rödaktigt sken bli starkare, komma närmre, men hon lade inga tankar på det. Hon försökte bara komma underfund med vart smärtan försvann? Varför den mattades av, varför en känsla av fridfullhet omslöt henne. Då en skugga kastades över hennes blick så vreds den ansträngt upp för att se en skepnad som hon visste var bekant, betydelsefull, men hon kunde inte längre dra slutsatsen om vem det var. Ögonen slöts, men hon kunde fortfarande se ett ljus. Så märkligt. Det var först då hon släppte taget som hon slogs av den mest otänkbara känslan hon någonsin upplevt. Känslan av styrka.

Jag är frisk...jag är frisk...jag är inte...längre...sjuk.
Till överst på sidan Gå ner
Abraxas

avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   fre 27 jan 2017, 18:35

De var nästan för många. För många och allt för dåliga på att förbli döda. Men att bränna dem till aska verkade fungera bra än så länge. Ändå tycktes de aldrig minska i antal. Abraxas andades tungt och såg sig omkring. Han hade lyckats rensa bort de som befann sig närmast honom men utrymmet skulle snart fyllas igen. Precis som det gjort de andra gångerna han lyckats ge sig själv lite andrum. I ögonvrån kunde han se en av dem komma närmare.
    "Stick!" fräste han irriterat och satte fyr på varelsen.
Pälsen började spraka men den rörde sig fortfarande mot honom. Den unge hannen skulle precis till att knuffa omkull den odöde då en känsla av att någonting stod oerhört fel slog emot honom med ungefär samma kraft som om han sprungit med huvudet före in i en sten. Abraxas stannade mitt i rörelsen och såg mot elden.
    "Abizou." hans röst var inte mer än en utandning.
Någonting hade hänt hans syster. Hon skulle ju inte ens vara här! Utan en tanke på hotet runt omkring honom satte han av i galopp. Hon fanns längre bort, på andra sidan. Han hade inte en aning om hur han visste det, han bara visste!

Abraxas röda blick föll på den ljusa systern och varelserna som huggit tag i hennes tunna kropp. Chockad stannade han upp.
    "NEJ!" skrek han och kände hur ilskan välde upp inom honom.
Inte hans syster. Inte hans syster! Han kunde se hur modern slog sig fram till henne och han fick själv äntligen fart på tassarna. Hon var inte död. Hon fick inte vara död. Blodet pulserade i hans ådror och han tacklade eller trampade alla odöda ur vägen. Han var tvungen att komma fram! Ett bett i skuldran fick honom att stanna upp. Med ett ilsket vrål högg han tag om den mindre varelsens hals och lyckades på något mirakulöst vis slita av den huvudet. Han spottade ut det och stampade våldsamt på skallen så det knakade inunder hans tass. Kort hann han undra varifrån denna plötsliga styrka kom ifrån innan han fortsatte springa mot syster. Deras mor stod över hennes till synes livlösa kropp.
    "Nej, nej, nej, nej, nej." han upprepade orden i snabb följd och föll ihop på marken invid systerns huvud. För ett kort ögonblick såg han endast på henne. Alla ljud runtomkring verkade ha tystnat. Det enda han faktiskt kunde höra var hans egna hjärtslag i öronen.
    "Abi!" han buffade på hennes kind med nosen "Snälla Abi, snälla... res dig..."
Han visste att hon inte skulle resa sig något mer. Hade det varit vilket annat av hans syskon som helst så kanske, men inte Abizou. Tårarna välde upp i hans ögon. Han skulle förlora henne. Han hade redan förlorat henne även om hennes andetag fortfarande fanns där. Det var inte möjligt för henne att överleva.

Ett vrål av smärta lämnade honom och han kom raskt på tassarna igen. Han ställde sig bredvid modern med tårar rinnande ned för hans kinder. De skulle få betala! De skulle alla få betala för vad de gjort!
Utan någon som helst tanke på vad som fanns runt omkring honom satte han fyr på de närmaste odöda. De skulle brinna. Brinna och plågas för alltid i Chaibos grottor för vad de gjort.
Till överst på sidan Gå ner
Lamia

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   fre 27 jan 2017, 19:57

Det kunde tyckas okänsligt, hon var okänslig, men de två systrarnas tätt följande skrik orsakade ingen reaktion hos henne. Hon höjde huvudet och sträckte ryggen, stod i givakt och såg på hur hennes moder for iväg, hur hennes broder for iväg och hon insåg att nu var dem inte allt för många kvar. Det var dumdristigt att ta sig in i skocken av odöda, där var det rörigt och svårt att hålla koll. Elden kunde dessutom även skada flockmedlemmarna där inne i infernot, inte bara zombies.
Det gick verkligen att se på honan när polletten föll ner. Känslorna låg så mycket på utsidan att de omkringliggande vargarna nästan måste känna av dem. För det kunde tyckas okänsligt, men orsaken till hennes behållna lugn var förträning. Hon hade varit säker på att det här skulle gå bra, att alla skulle klara sig i slutändan. Men allt medan hennes inre strateg räknade upp fakta insåg hon att det fanns seriösa risker för förlust. Förlust av liv. Hennes liv, eller alltså inte hennes liv men de liv som var Hennes. Som låg henne närmast hjärtat. Som pumpade i hennes ådror. Ett ett skrik, ett vrål, lämnade henne och hon kastade sig framåt.
Hon hade ännu inte återfått så mycket krafter som hon planerat men nu fanns det inga andra val.
Ledaren var i hjorden, mamma var i hjorden, Abraxas var i hjorden, Abizou var i hjorden. Abi, den stora svagheten och den som den där faktan redan räknat ut som förlorad. Abi som var hennes syster, som hon långt ifrån alltid varit snäll emot men som funnits där hela hennes liv. Absolut hela sitt liv hade hon känt Abi, ögonen var slutna då hon kastade sig in mellan de halvt förruttnade kropparna. Tårar stilade bakåt mot hennes kinder men torkade snabbt i elden. Elden ja, den fick det att svida i skinnet och snart tvingade den hennes ögon att öppnas. Trotts att pupillerna var fullt ihopdragna så bländades hon av det starka skenet. Elden spred sig snabbt, rasade fram mellan och över kropparna kring henne. Hon skulle inte kunna nå fram till sin syster. Hon skulle inte kunna hjälpa. Runt henne rasade ett inferno av eld som de aldrig skulle kunna få styr på, nu var den här delen av skogen verkligen förlorad. Ännu ett smärtsamt vrål lämnade henne och hon började kasta sig runt sig, hög kräk efter kräk och kämpade emot kväljningarna varje gång smaken fyllde hennes mun. Det här var en brutal fajt. Det här var just den sortens fajt som små valpar hittar på när de drömmer om storhet. En med eldslågor överallt och huvuden som flög. Aldrig skulle detta ske igen, men just nu var omständigheterna sådan att hon befann sig mitt i en levande (död?) kliché.
En tass gick rakt igenom en bröstkorg, en skallning fick ett ansikte att spricka, lossna, ett hugg fick varje ben att brista. Elden fick varelsernas sår att bubbla, retade fram blåsor som sprack och stänkte avskyvärd vätska omkring sig. Vad Lamia själv inte märkte att det även på henne började bildas blåsor, hur den brunskimrande pälsen blev svedd och svart. Hon hade räknat ut det själv, det var en alldeles för stor risk att befinna sig i hjorden, likväl var det precis där hon fann sig själv. Plötsligt var det som att hon fick andnöd, hon behövde komma härifrån.
Till överst på sidan Gå ner
Moriko
Gudinna
avatar

Spelas av : Crew/Admin

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   lör 28 jan 2017, 22:06

Hon var livet. Hon var ro och balans. Hon var evig, utanför tiden. Det fanns varken början eller slut på evigheten. Hon kunde se den, tiden och dess rörelser. Hon kunde se det som varit och det som var, det som komma skulle och hur det förändrades. Tiden var i ständig rörelse. Det var hon som lyssnade när balansen sviktade.

Moriko, ge mig styrka.
Förlåt oss, Moriko.
Moriko, giv oss styrka och förlåtelse.
Vaka över henne
Skydda henne

Det var hon som lyssnade när livet bad.

Hjälp oss.
 Hjälp oss
  Hjälp oss
Skydda oss.
  Skydda oss
 Skydda oss

Det var hon som lyssnade när de grät.

Förlåt oss.
 Förlåt oss
  Förlåt oss


Den höga smällen kom utan förvarning. En kraftig stöt spred sig genom marken. Den pulserade ut genom luften, genom träden och de levandes kroppar. Det var en rörelse som fick jorden att krusa sig, likt en ensam ring på vatten. Eldens dansande blev hetsigt när träden plötsligt böljade. De åldrade stammarna knäppte och small. Gnistor fyllde luften. Ljuset bildade skälvande skuggor. De många kropparna, sjukdomen, snavade och föll när marken inte längre låg stadig under deras tassar. Deras stön och klagosång dränktes i ett hårt mullrande.
  Ett kraftigt skalv spred sig från platsens mitt och ut i skogen runtom. Ut, bort, bortom de brinnande träden och kropparna. Stora sprickor sprang med ett dån ut över området. En större, mullrande smäll följde när jordens rullande abrupt tog slut. Under horden av snubblande, gurglande lik sjönk marken plötsligt samman. Jorden skakade under vargarnas tassar när plattorna mellan sprickorna började resa sig. Damm och smuts yrde, blandades med eldröken och den vämjeliga doften av brända kroppar. Flera av de kraftiga träden bröts när jordplattorna lutade sig uppåt. Inåt. Likt bladen på en enorm blomma vred sig marken upp i en stor cirkel medan den sjönk och försvann under hordens mitt. Som ett öppet gap, med brutna trädstammar som tänder, slukades såväl eld som kroppar. De kroppar som inte kunde fly. Djupa spår lämnades i marken från där plattorna reste sig. Sten och jord föll från det tjocka nätverket av rötter som blottades på plattornas undersida.
  Träd och mark pressades samman då plattorna möttes i mitten. De föll över varandra. Stora delar av jord och sten, träd och rötter, tumlade och vred sig om vartannat när plattorna sjönk ihop. Ljudet dånade i luften runtom, pulserade med de levandes hjärtan. Marken skakade av starka rörelser innan allt åter blev stilla. Efterskalven var dova, svaga i jämförelse med det som just skett. Tystnaden som följde var bedövande.
  Där horden tidigare stått, där träden brunnit och marken fläckats av förruttnelse och blod, stod nu en mäktig höjd. Dess ojämna sidor kläddes av rötterna från de många uråldriga träd som vänts upp och ner. Runtom höjden bildades ett mönster av barlagda stenar och djupa, vida fåror från där marken hade lyft sig. Högst upp på höjdens topp tycktes för ett ögonblick en vargs skepnad stå. En skepnad bestående av renaste ljus. Den höjde sitt huvud och vände ansiktet mot vargarna, innan den lika snabbt som den uppenbarat sig försvann i en viskning. Som bortblåst av vinden.


Evigheten hade ingen början och inget slut. Men det här var en början.


Till överst på sidan Gå ner
Shiva
Kung över Kaiwood
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   sön 29 jan 2017, 14:14

I kaoset som följde när marken plötsligt hade börjat röra sig kände sig Shiva vilsen. Det var som om världen vred sig under dem, som om jorden själv ville ingripa i striden som utspelade sig.
Shiva insåg att han inte längre var krigare, utan en spelpjäs som skulle riskera att hamna i riskzonen ifall han inte lämnade de odöda han slogs mot. Så han vek undan från dem, sprang över den mark som skakade under hans tassar. På håll kunde han höra rop. Cy skrek "Akta" åt någon. Vem var han osäker på, det var som att allting runt omkring dem dränkes i mullrandet från den skakande marken. Energiern var i uppror, dansade och kastade som galna omkring dem. Ljuden som marken gav ifrån sig var öronbedövande och allting omkring honom kändes väldigt kaotiskt. Det var som att allting bara hände, utan att han riktigt hade möjlighet att följa med i händelseförloppet. Allting verkade så förvirrat.
Och när han väl hade samlat sig, kunde han se hur elden och den mäktiga fienden, hur allting som hotade hans älskade Kaiwood, slukades av marken. Hur träden böjdes, hur jorden sköt mot himlen... Och sedan blev allting stilla. Kvar fanns bara en mäktig höjd, och ovanpå den tyckte sig Shiva kunna se en strålande skepnad, en varg gjord av självaste ljuset. Han drog efter andan och blinkade, och sedan var skepnaden borta.
Moriko...
Stum av förundran stod den svartvita hanen stilla, utan att riktigt veta vad han skulle göra härnäst.

Sedan var det som att verkligheten knackade Shiva på axeln och han blev genast medveten om flocken runt omkring sig. Snabbt kastade han runt huvudet, lät blicken glida över dem samtidigt som han räknade energierna runt omkring sig. Han gick igenom dem, en efter en, men stannade till vid den svaga livslågan som sken bredvid Kali. Huvudet vändes mot systern och den illa tilltygade ynglingen som låg där på marken.
Under tystnad tog Shiva de tunga stegen som ledde honom fram till dem. Han såg mot Kali, men sade ingenting. Sorgen som låg omkring dem i luften var så stark att han nästan hade kunnat ta på den. De andra verkade kunna klara sig. Det var här han behövdes just nu. Att känna det hon kände, att se sin djupt älskade syster på detta vis, smärtade honom något enormt. Och Shiva gick plikttroget till hennes sida, som ett tecken på att vad hon än bad om så skulle han genomföra det.
Till överst på sidan Gå ner
Abraxas

avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   sön 29 jan 2017, 15:05

Det var nästan så han kunde känna blodet rusa i ådrorna. Hela sitt liv hade han tränat för strid, både fysiskt och mentalt, men hans första, riktiga hade varit så mycket mer annorlunda än han hade tänkt sig. Fienden var redan död, och rörde sig trots det framåt. Ingen hade dött. Han hade kunnat rädda dem i sina dagdrömmar.
    Återigen lät han eld flamma upp framför sig. De dansade lågorna reflekterades i de röda ögonen och fick dem att glöda. Ilskan brann varm inom honom.

Inte förrän flocken började skrika och röra sig bortåt som han lyckades registrera vad det var som hände.
    "Kali!"
Han såg förvirrad på sin moster då hon gjorde en ansats till att få kontakt med modern. Hon spände blicken i honom. Han behövdes fortfarande. Det var inte för sent ännu.
    "Mor! Vi måste härifrån!"
Marken gungade inunder deras tassar och han tappade balansen för ett ögonblick. Den röda blicken föll på systern och han skyndade fram till henne. Försiktigt lät han tungan smeka hennes kind.
    "Vi ska härifrån nu Abi. Allt kommer bli bra." hans röst var mjuk och varm.
Abraxas visste att han ljög, och om hon kunde höra honom så visste hon det också. Det skulle inte bli bra. Hon skulle dö. Det hade varit hennes öde från första början. Han hade bara inte trott att det var på det här sättet det skulle ske.
    Inte ens i efterhand kunde han förstå hur han med sådan lätthet kunnat få upp systern på ryggen. Det var nästan skrämmande hur lätt hon var. Men han hade knappt någon tid att tänka på det. Marken inunder började vända sig och hotad med att dra med dem ner.
    "Mor!" desperationen i hans röst var uppenbar.
De var tvungna att ta sig därifrån.
    "Jag löser det här, för Abizou i säkerhet!"
Ushas röst tvingade honom att se på henne.
    "Men..."
    "Nu!"
Han insåg att det inte fanns någon mening att bråka med henne, utan nickade istället. Så snabbt och försiktigt han kunde för att inte tappa Abizou skyndade han mot säker mark. Med stora ögon såg han hur marken vände sig och tog alla odöda med sig ner i fallet. Kvar av det hela blev en stor hög av jord, sten och träd. Och längst upp på högen tyckte han sig se en skepnad av ljus. Abraxas mun föll öppen då han insåg vem det var. Moriko. Det kunde inte ha varit någon annan.

I ögonvrån såg han hur modern kom närmare och han blev påmind om att han bar Abizou på ryggen. Försiktigt lät han henne glida ner på marken igen. Hon var så ynklig, hans syster. Hans älskade, korkade syster. Som han önskade att hon hade haft vett nog till att hålla sig undan! Han var inte säker på om han borde lämna modern så att hon fick sörja ifred, men oavsett vad så ville han inte. Stilla och utan ett ord lade han sig ner bredvid Abizou. Han skulle vara där till slutet.
    Älskade, älskade syster. Snälla ge inte upp. Jag vet att du kan kämpa, så snälla... kämpa!
Hon var den största kämpen han någonsin hade träffat, och med all sannolikhet någonsin skulle träffa.
Till överst på sidan Gå ner
Corson

avatar

Spelas av : My

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   sön 29 jan 2017, 16:51

Det var en olustig kamp. De krigade för deras liv och deras fiende var dem döda. Hur kunde livet någonsin triumfera över döden? Döden var ett oundvikligt slut - det spelade ingen roll vem du var, du var bunden till att dö oavsett. Det kändes ironiskt när Corson mötte de tomma, ihåliga blickarna av de livlösa. Det kändes som bestarna var sända för att hämta dem, föra dem till Chaibos grottor, men han var inte redo. Inte än. 
     Corson hade just krossat ännu ett kranium, när det ilande skriet av smärta ljöd över striden. Instinktivt höjde han på huvudet och såg tillbaka emot flocken och horden. Paimonia hade kommit till skada. Hennes plågsamma värk skrek värre än något han tidigare hört i hans huvud. Som pilar av smärta träffade honom rakt i huvudet. Unghanens strama uttryck förvreds och han bet ihop så hårt att smaken av blod fyllde hans mun. Den värsta huvudvärk han någonsin tidigare känt paralyserade honom på plats. 
     Ett osynligt spjut träffade mitt i hans panna. Corson klarade inte av att stå. Benen vek sig under honom och han började okontrollerat skälva. Tårar strömmade ohämmat ner längs de mörka kinderna. Smärtan var olidlig. Det gjorde så ont, så ont. 
     ”Förbannat! Förbannat! Förbannat!” Orden var blotta viskningar i slagets spirande kaos. Han försökte röra sig men kroppen vägrade lyssna. ”Rör på dig då! beordrade han sig själv förgäves. Odugling. Käkarna spändes hårt. Moderns vilda raseri blixtrade i hans sinne. Trots att han själv inte bevittnade scenen med sina ögon kände han hur den utspelade sig. I krigets tumult hade allt bara varit ett kaotiskt sorl i hans huvud - inget han kunnat fokusera på eller urskilja - inte förrän dessa otämjda känslor tornat upp sig över allt annat. Moderns vrede lät han slita sig ur förlamningen. Kroppen darrade ännu när han hävde sig upp igen. Blicken var stirrig när han sökte sig tillbaka till Naphula. Ett ögonblick senare tog han ett språng över zombien han tidigare dödat och bar av tillbaka till flocken, till hordens mitt.

     Corson hann inte fram förrän jorden skalv under honom. Marken gungade så kraftigt att han tappade balansen, klev fel och föll ihop. Jordytan vibrerade så intensivt att det gjorde det svårt för honom att resa sig upp igen. Det knackade, small. Som att självaste skogen bröt itu kunde Corson höra hur jorden särade på sig. Stora revor i marken sprang plötsligt genom området. Ett uttryck av genuin skräck klädde hans svarta anlete. Marken skiftade, den började röra på sig. Ynglingen insåg i tid att han befann sig på en av de skivorna som kom att vända på sig. Jordplättens ena spets började höja sig, skapade en brant vars lutningsgrad växte för var hjärtslag. Klorna skapade djupa fåror i jorden under honom när han kämpade för att inte tappa balansen och falla ner i avgrunden som hotade bakom honom. Med ett långt, ostadigt hopp som inte alls var nog lämnade han jordplatån. Dånet var bedövande. Det gick inte längre att höra flocken, elden eller odjuren. Bara skogens ursinne när den slukade marken bakom honom.
     Unghanen hade precis undvikit en djup klyfta, rullat några meter åt sidan åt säkerhet medan världen fortsatte att vända på sig. Eldens flammande ljus försvann, ljudet av de vandrande liken dog ut, och en plötsligt fasansfull tystnad ersatte allt. Marken rörde inte längre på sig, men en stor höjd av jordskivor som fallit samman hade rest sig. De färglösa ögonen betraktade skärrat toppen framför honom. Ett skimrande, vackert ljus i silhuett av en varg flackade på dess spets. Lika tydligt som den varit där, var den försvunnen.
     ”Moriko”, andades han. Det var så självklart. Hon hade räddat dem, räddat skogen. Hjärtat kändes plötsligt levande innanför hans bröstkorg. Moriko. Med nyfunnen styrka reste han sig upp. Benen kändes fortfarande svaga, bräckliga. Det gick inte att skaka av sig händelsen, det fanns inte tid att samla sig. Istället satte han av emot resten av flocken igen. Emot Kali, emot Paimonia, emot Abizou. 

     Blicken av den bleka kroppen intill Abraxas fick honom att tvärt sluta röra sig. Munnen gläntade och ett uttryck som speglade både uppgivenhet och förvirring spelade i hans anlete. Det fanns inte mycket kvar av systern. Färgad röd i blod. Vekling. Corson stängde munnen hårt och bet ihop. Ansiktet stramades ut i en likgiltig uppsyn igen. 
     Vekling. Corson upprepade ordet i hans huvud. Det var vad han kallat henne, tid efter tid. Hon hade kommit till att vara dem alla en börda. Hon hade inte varit ämnad för livet hon fötts in i, hon var inte ämnad för ett vidare långt liv. Hennes dagar hade alltid varit räknade. 
     Vekling. Corson svalde hårt, det värkte i hans strupe. Hon hade inte varit vek, hon hade inte varit svag. Hon hade visat större styrka än någon av dem andra, gång på gång. De alla hade sett på henne med misstro, med avsmak. Hela hennes korta liv, hade spenderats för att bevisa dem fel. 
     Vekling. Denna gång kallade han sig själv det. Sorgen som plötsligt vällde inom honom fick honom att känna sig svag, sårbar. Även efter hennes bortgång, tycktes hon vara starkare än honom. Att det krävdes hennes liv, för att få honom att inse; idiot. Tänderna blottades svagt när han pressade samman käkarna ytterligare, tvingade alla vällande känslor av vemod att hålla sig nere.  
     Abizou, den han kommit att se ner på hela hans liv, lärde honom det viktigaste han kommit över här i livet. Styrka innebär inte bara att vara den kraftig nog att kunna slå någon till marken; styrka är att gång på gång klara av att resa sig upp igen. Han skulle alltid komma att minnas henne som den råa själsstyrka hon var.
Till överst på sidan Gå ner
Kali
Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   sön 29 jan 2017, 17:52

De odöda kropparna slutade närma sig dem, åtminstone för ett tag, troligen på grund av elden och de blixtrar som fortfarande slog från henne själv. Andhämtningen var fortfarande hastig, och hon var fast i det ursinne som brann likt en låga inom henne. Hon kunde inte ta sig ur det, ville inte. Den nu rödaktiga blicken vändes ner till kroppen mellan hennes tassar, kroppen som gav ifrån sig vaga, nästan obefintliga, andetag. Hon kände energierna falna från kroppen, kände hur de drog sig till henne. Känslan i det närmaste äcklade henne, hon ville inte ha dem, de tillhörde inte henne. När de snart skulle försvinna helt så betydde det att hon inte längre fanns där. Den otroligt starka, vackra energin kantad av en grå hinna. Som om hon slagits av en flodvåg så brast barriären som skyddat henne, ursinnet dog abrupt ut, blixtarna falnade och hon drog ett kippande andetag.  Det här fick inte vara sant, kunde inte. Varför låg hon där? Varför hade hon kommit till platsen? Varför hade hon inte bara lyssnat. Abizou hade alltid varit dömd att dö ung, men inte så här. Det var inte så här det skulle ske. Hon förtjänade bättre, inte mer lidande. Hon hörde inte rösterna omkring henne. Det var först då Abraxas drog bort kroppen från under henne som hon vaknade till liv igen. Det var först då hon lade märke till att marken skälvde, och hur hennes syster stod och försökte få kontakt med henne. ''Kali, kom igen, vi kan inte stanna här''. Tunga, livlösa ögon mötte systerns blick utan någon vidare reaktion. Hennes kropp lydde henne inte riktigt. Systern puttade till henne med tassen. ''De har redan förlorat sin syster, låt dem inte förlora dig också. Rör på dig!''. Det var någonting i systerns ord som slutligen skakade liv i henne, fick henne att till sist röra på sig, ta sig bort från den skälvande marken. Då de tagit sig utom fara så vände hon sig om för att se marken svälja alla liken framför dem. Hur marken praktiskt taget vände sig ut och in och lämnade en höjd efter sig. På toppen av höjden gick det att skymta en skimrande gestalt för bråkdelen av en sekund. ''Moriko...''. Ordet var inte mer än en viskning. Som hänförd av synen så stod hon endast där under några evighetslånga sekunder. Det hade verkligen varit hon. De hade fått det bekräftat för sig att deras tro var riktig, och att hon besvarat den, hjälpt dem. Hon suckade djupt och vände sig sedan om mot två av sönerna och den sargade kroppen på marken bredvid dem. Det värkte i varenda kroppsdel då hon tog de tunga stegen fram till dem, sänkte huvudet och lutade sin panna mot Abizous. ''Sov nu, min dotter. Må Moriko vaka över din själ''. I nästa stund kunde hon känna hur den sista gnistan av energier lämnade kroppen, hur de vaga andetagen upphörde. Hon tog ett steg tillbaka, slog åter upp ögonen. Hon såg fridfull ut, på något sätt, bakom alla skador och allt blod. Hon lade sin ena framtass över Abraxas skuldra för en kort stund, som ett tyst tack, och kanske en tröst. Hon slog sig ner på marken då benen inte längre bar henne. Smärtan var outhärdlig, men hon försköt den inte. Den var viktig, minst lika viktig som smärtan efter modern och Blossom varit förr. Shiva hade tagit sig fram till dem, och hon mötte hans blick. Tyngd av all smärta och sorg. ''Shiva, hon får inte...du måste...jag kan inte...''. Rösten svek henne, men budskapet var tydligt. Hon visste att han skulle förstå, så pass väl kände de varandra. Hon fick inte bli en av dem.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Abraxas

avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   sön 29 jan 2017, 18:03

Han höjde inte huvudet när modern lade sin panna mot Abizous. Orden som lämnade henne skar i honom. Hur stark systern än var skulle hon inte kunna återhämta sig från detta. Han visste det så väl. Men han hoppas så. Det var inte förrän han slutade känna hennes andetag som han höjde huvudet.
    "Abi?" frågade han tyst men inget svar kom.
Det var oundvikligt det som skett, och han visste det. Men han tyckte inte om det. Han tyckte verkligen inte om det. Abraxas bet hårt ihop käkarna i ett försök att hindra tårarna som ville rulla ned för hans kinder och förlorade kampen. Med darrande andetag tryckte han ansiktet mot Abizous hals. Hon hade förtjänat så mycket mer än att förlora sitt liv på det här sättet. Han kände en tass mot sin skuldra och vred huvudet tillräckligt mycket för att kunna se på modern. Ansiktet förvreds i en sorgsen grimas och han hickade till i ett försök att inte gråta ljudligt. För att kväva ytterligare ljud som kunde tänkas lämna honom begravde han ansiktet i systerns hals igen. Hon var borta. Hon var faktiskt borta. Kalis spruckna röst fick honom att stelna till. Vad var det Shiva var tvungen att göra, som inte hon klarade av? Han höjde på huvudet och såg på dem.
    "Vad...?"
Han kände på sig att han inte skulle tycka om svaret, men han var tvungen att veta.
Till överst på sidan Gå ner
Lamia

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   sön 29 jan 2017, 21:45

Andhämtningen var så hastig att det gjorde ont i bröstet, det enda hon kunde höra var det höga suset av blod som det hårt pumpande hjärtat riktigt pressade fram genom hennes ådror. Världen snurrade och brakade runt henne, det kändes som att skogen krympte runt henne, som att träden sträckte sig ner emot henne. För sent insåg hon att dem faktiskt gjorde det. Lamia var ingen som gav upp, men då de levande liken runtom henne började halka nedåt och eld, aska och jord regnade ner över henne så var det ändå som att en liten del av henne accepterade sin oundvikliga död. Precis då hög något tag runt hennes midja, tänder i hennes nacke som fick henne att ge ifrån sig korsningen mellan ett stön och ett gnyende. Två starka bakben pressade ifrån den lutade marken och med en mäktig kraft kastade sig Kogan upp ur helvetets gap med unghonan i ett fast grepp. Väl ute ur det som borde varit Lamias säkra biljett till chaibos hålor förstod hon fortfarande inte riktigt vad som hänt. Världen snurrade och hon kunde inte höra något, kände knappt hur rumpan släpade i marken medan Kogan drog henne bort från de jordplattor som ännu reste sig ur marken. Då han stannade sjönk hennes huvud bara bakåt och för ett ögonblick blev hon liggande på rygg, hjälplös.
"Moriko"
Viskade hon, och i samma sekund såg hon den ljusa skepnaden ovanpå det som nyligen varit ett inferno och som nu var blott en höjd, mäktig men ändå blott en höjd.
"Moriko."
Sa hon igen, denna gång lite högre, och nu kunde hon faktiskt höra sin egen röst. Med en inte allt för smidig rörelse reste hon sig upp med blicken ännu fäst vid den punkt som den allsmäktige vargen vid det här laget lämnat. Så slöt hon ögonen och hon kände tårar bulta under ögonlocken, men hjärtat hade stillat sig vid åsynen av guden. För visst var det självaste guden hon fått se en avbildning av?
"Tack, du som jag sedan min moders moders mor lärt mig dyrka.. Dig skall jag tjäna, älska och hedra."
Bönen ekade i hennes huvud och hon såg sedan upp igen. Världen tycktes ha börjat röra sig i vanlig takt igen, och det var då hon såg dem. Hennes familj, i en halvcirkel runt ett blodigt bylte vilket hon vägrade erkänna vara en varg. Vägrade. Den enda varg som var så liten, skröplig och vit var hennes syster. Och hennes syster mådde bra. Hennes syster var i säkerhet borta vid lyorna. Hon bet sig i läppen och trotts att minnena började komma tillbaka vägrade hon acceptera vad hon såg. Stilla stod hon, ville inte gå fram. Ville inte se. Men samtidigt kunde hon inte låta bli.
Sorgen hon såg hos sina syskon, och kanske främst hos sin mor, fick det plötsligt att kännas så verkligt. Det där som låg där, det var hennes syster. Det där vars sista energi nu sipprade bort var något som en gång varit levande, något som .. någon ... någon som hon älskat. Det ryckte i hennes läppar och nosen vibrerade. Hon hade aldrig stått nära sin syster, sorgen hon såg hos sin mor och sin bror tillhörde inte henne. Det kände hon mest av allt. Men Abi hade ändå varit hennes syster, och systraskap går före allt, var det inte så? Var det inte så att hon kastat sig in i ett eldhav fullt av levande döda av just den orsaken? Ett svagt leende la sig på hennes läppar, men det fanns ingen glädje hos henne. Tänk vilken kämpe, ha fötts till att dö men likväl levt, utdömd till en odugling men likväl kommit för att hjälpa. Tårarna började rinna ur de glasartade ögonen trotts att leendet låg kvar och vilade i hennes vita anlete. Moriko fanns, det var bevisat nu, och Moriko skulle ta hand om Abizou just så som hon tagit hand om skogen. Just så som de hade tagit hand om skogen, och så mycket bättre än vad de tagit hand om Abi.
Till överst på sidan Gå ner
Shiva
Kung över Kaiwood
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   mån 30 jan 2017, 12:04

Shiva lyssnade till omgivningen omkring sig, kände energierna som dansade omkring honom. Och när Kalis spruckna röst nådde hans öron gav han endast en kort nickning som svar.
Stillsamt rörde han sig närmare kroppen som inte längre hade någon livsgnista kvar. Tassen lades varsamt på sidan om Abraxas hals och Shiva föste undan den unga hanen. Kvar framför honom låg den livlösa kroppen av det som en gång hade varit Abizou. Den mörka blicken vilade på den döda honan, och han stod där, orörlig, under några sekunder som verkade lika långa som evigheter. Det Kali bad om var till viss del barbariskt, men hon hade rätt. De kunde inte riskera någonting.
Så placerade han försiktigt sin ena framtass på Abizous huvud. Och han lät den ligga där en stund, som om han tänkte smeka hennes blodiga päls.
Sedan böjdes huvudet nedåt, samtidigt som tassen flyttades, och han lät sina käkar greppa runt hennes huvud. Med alla krafter samlade lät han sedan käkarna börja pressas samman. Huden på den unga honans huvud sprack och han kunde känna den metalliska smaken av blod. Han kände hur hennes kranium gav vika mellan hans tänder, och utan att ens blinka knäckte Shiva det sköra skallbenet på Abizou.

Det var ett djupt andetag som han släppte den livlösa kroppen. Han såg inte på flocken, såg inte på någon av dem. Känslorna inom honom var mörka, och det krävdes stor viljestyrka för att hålla dem i schack.
"Samla er. Det finns inget mer att se här." Rösten var sammanbiten, bitter. Fortfarande låg blodsmaken i hans mun. Det kändes som att han aldrig skulle bli av med den. "Vi återvänder till lyorna. Se över de sårade. Ni vet vad ni ska göra."
Shiva ville bort från platsen. Han kunde inte finnas där för dem som de behövde honom, inte på det här viset. Han behövde samla sig. Han skulle aldrig lämna dem, men just nu... Just nu behövde han sin ensamhet.



Paimonia

Allting hade gått fort. De odöda, marken som skälvde under dem, hennes rädsla som fått henne på flykt. Moriko... Gudinnan som hade räddat dem. Och nu stod de här. Blodet hade slutat rinna från hennes sår, men smärtan från såret gick inte att jämföra med smärtan inom henne.
Abi var borta, död. Hennes kropp var nu så sargad att den knappt gick att känna igen. Och det gjorde ont, så hemskt ont.
Ett svag snyftande var allt som lämnade Paimonia, samtidigt som en ensam tår rann nedför hennes kind. Men inom sig skrek hon av sorg och smärta. Hennes syster... Borta. Livet kändes plötsligt så väldigt främmande.
Till överst på sidan Gå ner
Abraxas

avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   mån 30 jan 2017, 13:02

Han fråga fick aldrig något svar. Istället lade Shiva sin tass på honom och försökte mota bort honom från Abizous kropp. Den unga hannen blottade tänderna men ställde sig motvilligt upp och gick bort till Cy. Den äldre gav honom en sympatiserande blick och Abraxas vände bort ansiktet. Han ville inte ha sympati. Han ville ha sin syster tillbaka. De röda ögonen föll återigen på den trasiga kroppen. Han kunde fortfarande inte förstå det. Med glansig blick såg han flockledaren lägga sin tass på hennes panna. Det var inte förrän Shiva sänkta huvudet och särade på sina käkar som han förstod vad som var på väg att hända.
    "Nej..." sade han tyst.
När blodet började rinna från hennes kranium var det som all färg rann av hans anlete. Hur vågade han?!
    "Nej!" ropade han igen och försökte ta sig fram, men hindrades av både Cy och Pondus.
Ilsket försökte han komma förbi de båda hannarna.
    "Skärp dig!" fräste Pondus till döva öron.
    "Släpp mig!"
Han högg efter den mörka hannen men missade fatalt. Ilsken hade blossat upp inom honom igen. Det där var hans syster. Shiva må vara flockens ledare men det innebar inte att han kunde göra vad som helst. Det var hans systers skalle han bet sönder. De arga ögonen pendlade mellan Kali och Shiva.
    "Hur kunde ni?!" sorgen och ilskan var uppenbar i hans röst.
Hade det inte varit för moderns ord hade Shiva aldrig krossat hans systers skalle. Han kunde se hur orden som lämnade honom påverkade Kali. Ilskan som flammade upp inom henne.
    "Abraxas! Det räcker!"
Det var Ushas röst den här gången. Blicken var fäst vid Abizous krossade huvud. Hade hennes död inte varit nog? Var de tvungna att vanära hennes kropp på det här sättet också?
Tårarna rann nedför hans kinder utan hejd. Han såg upp och mötte de andras blickar. Och skämdes. Med ett kort läte backade han ett steg innan han vände och sprang därifrån. Han behövde få bara ifred ett tag. Det här var utan tvekan den värsta dagen i hans liv.
Till överst på sidan Gå ner
Kali
Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   mån 30 jan 2017, 20:19

Hon hörde Abraxas fråga, men förmådde sig inte att svara på den. Han skulle snart inse vad det hela handlade om. Det var åtminstone hennes förhoppning. Hon kunde klart och tydligt se i Shivas blick att han hade förstått hennes brutna ord, att han förstått vad som behövde göras. Tanken äcklade henne, fick hennes inre att vrida sig i protest, men en liten del av henne fann samtidigt tröst i att Abi inte skulle behöva bli ett av monstren. Det kunde de i alla fall göra för henne, då de misslyckats på andra sätt. Hon vred bort huvudet då Shiva tog ett grepp om den lealösa kroppens huvud. Hon hade aldrig äcklats av åsynen av något brutalt förut, men det här, det kunde hon inte bevittna. Det knakande och knäckande ljudet försvann med ens då sonens plågade, ilskna stämma hördes. Hon vände tvärt blicken mot honom där han hindrades av Pondus och Cy från att rusa fram till kroppen och Shiva. Orden som han yttrade fick henne, om möjligt, att bli än ilsknare, och ursinnet hotade att blossa upp igen. Kanske hans ord hade sårat henne om hon inte redan befunnit sig i avgrunden. Hennes inre hade inte plats för mer sorg och smärta, vilket endast resulterade i ilska. Hon var precis på väg att ta till orda då Usha röt till åt honom. Det kändes skevt. Det var hennes uppgift att hålla sina valpar i styr. Om hon inte klarade det, vad skulle det då bli av henne? Hade hon blivit alldeles för blödig? Tanken var främmande, ovälkommen. Blicken följde Rax då han sprang ifrån platsen, men gjorde ingen ansats till att varken stoppa eller följa efter honom. Med en djup suck reste hon sig och vandrade åt motsatt håll, mot den höjd som hade rest sig framför dem. Någonstans i närheten måste det finnas en lämplig plats, en gravplats.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: ZE - This is where we stand   

Till överst på sidan Gå ner
 
ZE - This is where we stand
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 2Gå till sida : 1, 2  Nästa
 Liknande ämnen
-
» ZE - This is where we stand

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Kaiwood-
Hoppa till: