Knastrande, knäppande ljud av brinnande eld beblandade sig med ljud från skogens sedvanliga kvällsljud. En ring av eld, för perfekt i sin form för att vara naturlig, återfanns i gläntan och inom denna satt den grå honan med ögonen slutna. Med ansiktet täckt av en starkt skinande måntatuering, i kombination med de lågt brinnande lågorna runt om henne, så spred hon ett förhållandevis behagligt ljus runt om platsen, tillräckligt starkt så att det med relativ lätthet gick att urskilja detaljerna i den närmaste omgivningen. Fullmånen, dock något dold av de många trädtopparna, skänkte henne ett otroligt lugn och en välkommen känsla av styrka där hon satt och väntade.
Hon hade vid det här laget nog tappat uppfattningen om tiden hon spenderat på platsen, så pass att mörkret hade hunnit anlända, men hon hade medvetet sökt sig hit långt innan det planerade mötet för att få sitta för sig själv med sina tankar. Under en tid så hade Duraneir skänkt henne en olustig och otålig känsla, en känsla av att någonting var på väg att ske, men vad det var förtäljde inte guden till månvargen. Det hade fyllt hennes tankar de senaste dagarna, som att någonting stort snart skulle uppdagas. Det bekymrade henne, likväl som irriterade henne. Hennes böner under föregående nätter hade förblivit obesvarade, så denna natt hade hon besökt sin eldgrop vid träningsplatsen och tänt en brasa. Eldens knastrande ingav alltid ett sådant familjärt lugn inom henne, trots dess destruktiva natur, så det hade blivit ett perfekt sällskap till hennes grubblande tankegångar.

(Hilleri. Passande bakgrundsljud )