De sprang. De sprang alltid kändes det som. De hoppade och klättrade och lekte andra lekar ibland också, men för det mesta så hade det alltid en tendens att bli till en springtävling på ett eller annat sätt. Det var vad dagens kurragömma självklart också lett till när en meningsskiljaktighet om vem som vunnit fått Witeni att försöka nafsa efter broderns svans. Han hade satt av snabbare än hon hade hunnit sluta munnen och med ett missnöjt läte hade hon motvilligt följt efter honom.
Maryak var så mycket snabbare än henne att det inte var rättvist alls. Witeni var inte direkt långsam eller klumpig där hon gjorde sitt bästa med att följa efter honom, väldigt smidig faktiskt, men hon hade inte en chans att hinna ikapp honom oavsett hur mycket hon försökte. Hon visste inte ens varför hon fortsatte att försöka, hon blev ju bara trött helt i onödan? Efter en intensiv språngmarsch på några minuter så fick hon anse sig besegrad i vanlig ordning och saktade av på takten med en bister min.
''Varför ska du alltid vinna?'' hävde hon ut sig med en uppenbart irriterad och missnöjd stämma. När får jag vara bra på något? Den tanken höll hon för sig själv, hon tänkte inte ge honom tillfredställelsen av att både vinna och att vara bättre på allt. Det var alltid något syskon som var bättre än henne på allt oavsett vad det handlade om, kändes det som. När var det hennes tur att glänsa?
Hon hoppade upp på en fallen trädstam och vände blicken in emellan träden, bort från brodern. Kanske fanns det någonting där ute i skogen som hon kunde vara bra på?

(Maryak)

Såklart han var tvungen att vara bäst. Som förstfödd var det förväntat av honom. Tungspetsen smiter ut mellan läpparna när han ser på Witeni. Maryak sätter sig ner.
”Varför ska du alltid förlora?” Frågar han retsamt och get henne en blick som säger whatever… Men även att han är bäst så betyder det inte att han är otrevlig på något sätt. Han är bara som han är. Förmodligen har moderns bortgång tagit hårt på honom men det är inget som Maryak visar utåt, någonsin. De har trots allt pappa och farmor. De är inte helt utan vuxna förebilder och valparna är trots allt väl omhändertagna. Om än det är jobbigt att vandra så långt som de gjort nu. Maryak undrar även han när de ska vända tillbaka men när systrarna frågar så står han bara lugnt på pappas sida. Det här är deras liv nu och tillsammans ska de vandra till en plats långt borta och det är en plats som kommer bli viktig för dem. Maryak tror innerligt på det. Pappa vet trots allt bäst och som den äldste valpen hjälper Maryak till att upprätthålla ideal. Och där ingår det att retas med systrarna för att de ska ha roligt och tänka på annat en stund.

Hon försökte hålla masken så gott hon kunde och inte påverkas av broderns retsamma, lite spydiga svar, men det var en del av henne som definitivt tog illa vid sig av det. Det var ju tyvärr väldigt sant, hon tycktes oftast förlora närhelst de lekte eller tävlade. Och de saker som hon möjligtvis var ganska bra på så var det alltid något syskon som tycktes vara bättre, eller så var det något som inte riktigt räknades. Det var i alla fall så det kändes allt som oftast.
Hon valde att inte svara honom eller ägna honom någon vidare uppmärksamhet, det hade han tillräckligt av ändå. Istället så hoppade hon vidare från trädstammen till en närliggande sten, och sedan ytterligare en. Hon var åtminstone bra på att balansera, men det var väl de alla.
Hon ville dock inte att han skulle gå iväg och lämna henne ensam, att leka helt själv kändes tråkigt och skulle säkert bara ge syskonen ännu en anledning till att reta henne, så hon försökte komma på något nytt att prata om, som inte hade att göra med att hon jämt förlorade.
''Var tror du mamma är?'' frågade hon lite försiktigt samtidigt som hon hoppade vidare till ännu en sten.