De rundade stenen samtidigt, och plötsligt låg målet i sikte. Solveig kastade sig framåt, hela kroppen arbetade för att öka takten. Det kändes som hon tävlade mot världen, mot tyngdkraften som höll henne tillbaka, lika mycket som hon tävlade mot Sunna.
     De hade tävlat i snabbhet flera gånger förut under åren, där Solveig kommit ut segrande varje gång. Kanske inte så mycket hennes förtjänst som sin systers klumpighets. Men något hade ändrats nu. Sunna hade onekligen gjort framsteg i sin träning senaste, och även om Solveig själv tycktes känna mer självsäkerhet i sitt nya funktionshinder, så hade hon inte känt någon större utveckling i sina förmågor. Det var frustrerande, och emellanåt gjorde det att motivationen sviktade. Men inte här och nu, då hon raceade mot sin syster som om livet stod på spel. Aldrig hade de legat så jämt, och Solveig kände hur varje del av henne, kropp och sinne, kämpade.
     I ögonvrån såg hon systern. För varje liten ytterligare kraftansträngning Solveig gjorde, verkade Sunna ihärdigt hänga på. Tävlingen tycktes få atmosfären att sparka av energi. Vinden ylade i hennes öron. Mållinjen var precis där, bara några språng till, men det kändes som en evighet innan de nådde fram.
     “Sunna!” skrek en röst, gäll av inlevelse och entusiasm. “Du gjorde det! Du vann!” Garrus, som varit deras domare, jublade. Solveig stod brett med huvudet hängande, kämpade för att få tillbaka andan.
     Sunna hade vunnit.

Sunna vet inte hur många gånger hon och hennes syster har tävlat om vem som är snabbast, sen barnsben hade mostern berättat. Det var som att så fort solsystrarna lärde sig kontrollera sina ben så ville de springa. Sunna hade frågat sin far och han hade med ett gott leende berättat att det låg i deras och hans blod. Minnena av att hon alltid var i samma takt som sina systrar som liten hade etsat sig fast och ju äldre hon blev försvann också klumpigheten, istället hade alla skador sagt ifrån och hon hade med förtvivlan försökt tvinga sin kropp att komma ikapp. 
När Sol tidigare hade kommit fram till Sunna och frågat om hon ville tävla tvekade hon lite till att svara men systerns förväntade blick fick henne att säga ja. Varför solsystern ville tävla förstod hon inte, resultatet var alltid detsamma. Trotts sin hårda träning så kom Sunna ingenstans. Utåt såg hon alltid glad och lycklig ut men bakom det strålande leendet gjorde allt ont inom henne till och från, känslan att göra sin syster besviken med ett nej fanns inte i hennes värld oavsett hur ont hennes kropp gjorde. Men idag kändes det bättre än det gjort på länge och ett litet race skulle inte skada, trotts att hon visste att systern skulle vinna. Som alla andra gånger.

Pulsen slog hårt under den tjocka pälsen när dom båda sprang fram i deras gamla racesträcka som de skapade redan som små, enda som ändrats är längden och hinder som de med tiden lagt till. Minnena av deras första tävlingar som då var mest fyllda av kluff, stötar och skratt hade långsamt försvunnit och nu mer handlade det bara om vem som kom först. Ett litet leende sprack fram när hon tänkte tillbaka och det var inte förrän då hon upptäckte hur lätt hennes kropp kändes, konstigt lätt. Vid detta lag hade hon förr fått slita tills blodsmaken trängde fram. Strax framför henne sprang Sol som om djävulen jagade henne, som om döden försökte komma ikapp. Försiktigt tryckte Sunna på för att se om kroppen skulle säga ifrån som alltid annars, istället ökade hon farten med en fjäderlik känsla. Solen låg och lös starkt över dem båda den ljusa kroppen sög åt sig all värme som gick, en varm lysande energi la sig över henne. Solens energi gjorde att hon flöt fram och för första gången på länge kändes det som om hon hade en chans, chansen att komma först. 

Sunna uppfattade inte alls först vad Garrus hade sagt, lyckan av att för första gången på länge kunna springa i samma takt som sin syster hade tagit över. I vanliga fall hade hon varit död och utarbetad efter deras race men kroppen kändes fortfarande lätt, snabb och oändlig. Som en förvuxen valp hoppade hon runt sin syster och stötte till henne lite. Hela hon pulserade av en ljus sol lik energi. "Hörde du, jag vann!" överlyckligt hoppade hon runt för att plötsligt stanna upp. "Jag vann?" förvirrat tittade hon på Garrus som kisade när han såg mot Sunna nickade nöjt. Lika förvirrat såg hon mot sin syster som fortfarande försökte återhämta andan.


[Sunna springer, får sin solkraft under loppet och lyser som en liten sol pga all energi hon råkat dra åt sig(utan att fatta det, för hon är trotts allt Sunna)] 

Det tog henne ett ögonblick att fatta att ljuset som flimrade runt henne inte var på grund av överansträngning, ljuset kom från Sunna. Systern, till synes oberörd av den intensiva sprinten, dansade runt henne.
     Solveig hade alltid hatat att förlora, och hade haft otroligt svårt att acceptera de steg bakåt hon behövt tagit i sin träning sedan hon förlorat ena ögat. Det var ännu något hon fått lära sig med tiden. Men just denna gång var det svårt att känna bitterhet. Sunna hade vunnit, och det betydde mer än en vinst för hennes eget ego.
     Den bruna stäppvargen höjde långsamt blicken. Hon grimaserade, bländad av ljuset som tycktes stråla ur systern. Sunna själv verkade helt ovetandes om sitt tillstånd.
     “Sunna,” flämtade Solveig, fortfarande andfådd, “du, du lyser ju.” Hon kunde se Garrus gestalt entusiastiskt nicka i ögonvrån. Men det var något annat än rent ljus. Luften runt om tycktes nästan vibrera, ivrig och full av liv. Det påminde henne om hur Avanis kraft hade visat sig.
     “Solen, det måste vara solen,” konstaterade hon. “Sunna! Du har solkraft!”

Energin strålade lika starkt som Sunnas överlyckliga känslor när hon oberört studsade runt dom två vargarna bredvid henne. Hennes kropp hade inte känts så lätt sen det stora fallet som yngre, sen dess hade kroppen inte orkat med all andra. Allt kändes alltid trögt, tungt och omedgörlig. Luften fylldes av Sunnas fnitter och systerns flämtande andetag, en något konstig kontrast då båda oftast brukar ligga halvdöda efter ett race. 
Sunnas lyckliga studsande och fnitter upphörde plötsligt när Solveigs andfått talade till henne. Och som nästan alltid annars landade Sunna lite klumpigt på marken och tittade lite förvirrat på sin syster och Garro. Hon kunde nu se att dom båda kisade rätt ordentligt när de tittade mot hennes håll. "du lyser ju".
"Gör jag?" med nyfiken stämma satte hon sig ned likt en spejande surikat för att lättare kunna inspektera sina framtassar. Mycket riktigt skimrade det om dom mörka tassarna som var täckta i något som påminde henne om Avanis lysande månmönster. Fast istället för att lysa från en djup grund så tyckte hon att det påminde lite om ett par tunna lysande benskydd som täckte henne enda ut till kolspetsarna. Eller som ett tätt pulserande nät, ett nät av solsken. Ju mer hon inspekterade sig själv ju mer fascinerad blev hon, aldrig förr hade hon sett något liknande. "Du har solkraft!"
Storögt, förvirrat och exalterat kollade hon mot sin syster och försökte finna ord men hela hennes huvud höll på att explodera av känslor och tankar. Den lyckliga känslan av att äntligen vinna började långsamt gå över till något som påminde om skam. Hade hon bara vunnit för att Gudarna hade sett ned på hennes misslyckade efter misslyckande och fått nog, att dom till slut gav henne en liten knuff av ren genans. "Vann jag på grund av solen?" med en lite besviken men ändå nyfiken stämma sjönk hon ihop en aning. Vad var meningen med att vinna om det inte hade skett rättvist.