Hon hade rört sig så långt bort hon var tillåten från Zoid och Dev. De hade spridit ut sig för att täcka mer mark, men om hon skrek skulle de fortfarande kunna höra henne. Då och då hörde hon avlägset hur de ropade på Zygeria.
Hon visste att man inte hade den bästa överblicken av marken från luften i en skog, trädkronorna skymde för mycket, men hon ville ändå testa att flyga. Trodde verkligen det kunde hjälpa dem täcka mer mark. Men det fanns inte en chans i universum att hon skulle försöka sig på det rakt framför sin farfar och lillkusin. Hon var nämligen inte så bra på det här med att flyga. Detta till trotts tog hon med stor beslutsamhet till luften. Som alltid försökte hon balanser med hjälp av stjärtplymerna men svansen dinglande lång och svårkontrollerad åt alla håll och den tunga bakdelen hängde slappt rakt nedåt. Det var så mycket att tänka på samtidigt, Flaxa med vingarna, styr med stjärtfjädrarna, håll svansen stadigt, spänn magmusklerna, lyft upp bakbenen. Hon lyckades inte koordinera allt och svajade ostadigt fram och tillbaka i luften. Men hon steg iallafall, kom närmre och närmre himlen i allt vildare svängar. Rumpan slängde nu från sida till sida likt en pendel, den fick upp mer kraft för varje vingslag. Tillslut gick det inte längre och hon störtade åt sidled, försökte balansera upp med det ledde bara till att hon överkompenserade och kraschade med ryggen först in i en trädstam. Som på reflex fällde hon in vingarna, kunde inte låta dem skadas av grenarna, och föll handlöst rakt ner.
Även om hon inte direkt kunde flyga än hade hon vid det här laget blivit helt okej på att landa. Speciellt kraschlanda utan att skada sig. Med ett visst mått smidighet landade hon på alla hyra, dämpade bara en del av stöten genom att böja på lederna innan hon rullade åt sidan och lät kraften fortsätta längsmed backen. Ganska snyggt om man frågade henne, och inte så mycket som en stukad tå. Men ingen flygtur heller. Och ingen Zygeria i sikte.
Däremot doften av främlingar. Hon spetsade öronen och spejade ut i mellan trädstammarna. Redo att kalla på sin farfar vid behov. Men det hon fick syn på kändes inte allt för skräckinjagande. Två spinkiga små tonårshanar, inte äldre än hennes småkusiner, som gick och gnäbbades med varandra längs en mindre stig. Oron släppte hennes kropp och hon travade dem till mötes.
"Hej, tjena, hörrni, ni har inte sätt en liten stäppvarg? Typ såhär hög? Svart å guldbrun, mest svart, lite vitt o typ lila med. Vita ögon."
Hon gestikulerade vilt med ena vingen medan hon pratade.
Även om hanarna såg klena ut så hade de tuffa horn och frisyrer och var säkert sådana Zygeria skulle kunna anse vara coola. Kanske hade de träffat henne? Kanske var de kompisar?


[Ekon-Erik och Tahavo-Ivar]

Bröderna hade spenderat den större tiden i skogen i tysnad. Efter besöket i Civitas hade majoriteten av deras samtal fort förvandlats till argument och bråk. De båda bröderna var inte direkt överrenskomliga normalt sett. Men nu var det värre och Tahavo visste exakt varför, han hoppades att brodern inte skulle plocka upp på vad det var som störde honom. Det hade inte hjälp att ett av deras första samtal utanför staden hade spårat in på ett samtal om deras moder. Det var ett spänt samtal mellan några av syskonen. Tahavo hade endast undrat om deras moder någonsin satt fötterna på i Civitas och det hade blivit allt från glopord till luftbett innan båda bröderna kylt ner sig.

De höll avstånd i skogen, men de var tillräckligt nära för att kunna hålla ett öga på varandra. Ekon hade varit den som fått mest information om området. Tahavo hade varit lite distraherad i staden och istället ljugit för sin bror och sagt att han helt enkelt inte lyckats få någon information om Flocken de skulle spana på. Han hade fått genomlida en lång rant från sin broder om hur urusel han var men han genomled den. Ekon kunde nog aldrig förstå hur fri han känt sig i Civitas, bland alla vargar. Hur hela hans bröstkorg för första gången på länge känts som om den var full av sprattlande fåglar.

Hans tankar avbröts av en brunfärgad, bevingad varg. Han stannade till och ögonen föll genast på dess vingar innan han snabbt vände en varnande blick mot Ekon, han var inte helt korkad, han borde förstå att han måste hålla sig lugn - men Tahavo litade inte på honom alls. Han lät de blåa ögonen mjukna av när den bruna vargen kom närmare.
Hej, tjena, hörrni, ni har inte sätt en liten stäppvarg?
Tahavo skakade på huvudet.
"Inte vad jag vet. Bror, känner du igen någon med den beskrivningen?" Han fick tvinga varenda muskel i kroppen för att låta som om han inte precis spenderat dagar i bråk med Ekon när han vände sig mot brodern som kom gåendes mot dem.