Det var med ömma muskler de alla nådde reviret bland klipporna. Den sista delen av vandringen hade gått långsamt och de hade fått stanna och vila ofta för att Fiir skulle kunna ta igen sig, komma ikapp eller bara rengöra sina sår. Varenda gång med en helt annan ursäkt än detta såklart, Fiir behövde ingen. Det både värme och värkte i hennes hjärta då hon såg på ungdomen. Det viktiga var att hon följt med dem hela vägen. Det viktiga var att hon var hemma nu.
"Cirkeln är vår familj."
Inledde hon pedagogiskt.
"De är många och snälla och väldigt nyfikna på nykomlingar. Det kan nog bli lite överväldigande, säg bara ifrån i så fall."
Fiir låtsades att hon inte lyssnade, att hon inte brydde sig, att det faktiskt inte rörde henne i ryggen vad Cirkeln var för ena.
"Du ska inte behöva känna dig trängd.. men det kan bli lite mycket såhär i början. Jag ser till att du snabbt kan få ditt eget rum."
Hon log svagt och höjde sedan nosen emot skyn och lät ett vackert, melodiskt ylande signalera att hon och Achak var hemma från vandringen. Och att de hade en ny med sig. Inte den e hoppats hitta utan en främling, men likväl välkommen.
Då de såg fästningen kunde de också se de första flockmedlemmarna närma sig från den, öron nyfiket spetsade och svansar viftande. Lune kunde inte låta bli att dras med i glädjen. Hur tungt allt än var just nu så var Cirkeln hennes hem och familj, och hon var så lycklig över att vara hemma med dem igen.
[Lune och Achak kommer tillbaka från en vandring med Fiir i släptåg, detta utspelar sig INNAN Vassya kommer hem med Fay och Muriel och all hell breaks loose!
Öppet för alla cirklar som är på reviret at the time och vill reagera!]