Regnperioden var officiellt över och tiden var äntligen inne för det högtidliga firandet. De senaste dagarna hade mer och mer besökare anlänt till Sanctevra. Byteshandlare hade byggt upp sina provisoriska marknadsstånd där den täta terrängen tillät. Ljusets Krigare hade bevarat ytorna närmast templet för samarbeten som skulle förhöja firandet. Så som saltat kött från Svartstrand, vin från Civitas, fisk från Voene liksom musikanter de lovat hålla företrädanden. Ljusets Krigare tog alltid sina högtider på allvar, men det var första gången de bjudit in övriga att delta på detta sätt, och då var det extra viktigt att lämna ett gott föredöme.
     Under dagen hade samtliga flockmedlemmar förberett sig för den inledande ceremonin. De hade alla blivit tilldelade sysslor, så som att tända de otaliga eldarna kring templet, hissa upp de små eldskålarna som fästs i lianerna omkring den öppna gårdsplanen städa templet, fylla på nytt heligt vatten i skålarna för besökarna att tvätta sina tassar i. Det fanns en mängd små göromål som alla var lika viktiga för helhetens skull.
     Men det viktigaste av dem var något de planerat flera månader i förväg. Vera, deras helgon, som gett sig av på sitt andliga uppdrag, hade äntligen fått återvända till ovan ytan. De var med en delad längtan och förtjusan som de grävt upp henne från den grav de grävt åt henne månaderna i förväg. Herdarna hade tagit uppdraget om att göra henne klar för festligheten efter att de öppnat lådan hon bevarats i.
     Långsamt började torget framför templet fyllas med besökare som inväntade ceremonin som skulle inleda högtiden. Ett förväntansfullt sorl fyllde utrymmet mellan djungelträden. Många var här för första gången och hade aldrig sett Sanctevra, varken som den ruin det varit eller hur det nu såg ut som återuppbyggt.

En del av flocken var samlad längre bak i templet. En tung, vördnadsfull tystnad låg över dem när de stod i en halvcirkel inför Vera. Hennes kropp var förstenad, sittande upprätt med huvudet lätt hängande och ögonen slutna. Ett leende hade torkat fast på hennes läppar.. Huden såg inte ut att klä henne på samma sätt längre, draperad över hennes kropp som ett skört, gammalt tyg. Trots herdarnas försök att släta ut hennes päls stack den ut i tuvor över alla benknotor som hotade att sticka fram. Hennes ögonhålor såg nästan tomma ut, som att det som dolde sig bakom de tunna ögonlocken inte längre fanns kvar. Ändå låg hennes närvaro tryckande kvar över dem. Starkare än någonsin. Orion kände sig nästan handfallen inför henne. Han svalde impulsen att slänga sig på knä framför henne. Istället stod han stolt med sina flocksyskon i stillhet, söp in ögonblicket av vördnad.
     Ingen sade något när Malphas varsamma rörelser förtydligade att det var dags. De alla var redo, och alla visste sin roll. Ljudet från ansamlingen utanför templet hade börjat klättra in i salen. Tiden var inne. Några utpekade ljusväktare hade fått uppdraget att bära ut henne på den plattform av trä de provisoriskt byggt. Resterande flockmedlemmar tågade ut efter apostlarna.
     Malphas placerade sig högst upp i trappen, medan resten av flocken intog sina platser längre ner längs sidorna av den stora trappen. Ett dovt, rytmiskt trummande började någonstans inuti templet. Folkmassan tystnade långsamt och deras uppmärksamhet fann nytt mål.
     “Välkommen, vänner.” Malphas röst ekade lika obevekligt som åskan. “Det glädjer mig att ni alla tagit er tiden att komma hit för att dela denna högtid med oss. I höstens annalkande mörker är det viktigare än någonsin att vi firar ljuset. Jag hoppas och tror, att ni ska finna nöje i Meimei, våran gudinnas, helgd.” Bakom Malphas började något skymta. Ljusväktarna kom fram, bärandes på Vera. En gemensam inandning drog över samlingen. Malphas var snabb med att kväva reaktionen med nya, starkare ord.
     “Men denna gång firar vi inte bara Meimei och hennes godhet. Utan också vår Apostel Vera, som just i detta nu är på ett andligt uppdrag på våra allas vägnar.” Vera bars varsamt ner för trappen. Folkmassan skingrades när de bar henne mot torgets mitt där en stenplatå var noggrant placerad.
     “Hon har temporärt lämnat sin kropp för att föra vår talan inför Gudarna. Ett högst ädelt uppdrag som hon personligen blivit utvald av Meimei att utföra. Och för det ska vi alla vara tacksamma!” Tystnaden som rådde var delad. När Vera placerades på platån blåste ett sorl över publiken likt en bris.
     “Så låt oss fira denna uppoffring, låt oss fira hur mörker blir till ljus. Må Meimeis ljus skina över er!”
Trummorna kulminerade i en rapp takt innan de dog ut, och ersattes av några andra instrument längre bort på torget. Festen var äntligen igång.

---

Ikaros stod och såg ut över den väldiga folkmassan med en högfärdig min.
Deras reaktion var tvådelad och han var inte blind inför det, även om han var oförstående. Nog kunde han utröna enstaka ord i suset av mummel, nog kunde han se osäkra blickar och nosar skrynklade i avsmak. De avslöjade sig själva som lägre stående, som en del av skuggorna som härjade över landet. De förtjänade inte Veras ljus, hennes uppoffring, och ändå hade hon gett dem det. Ändå skulle hennes soldater som fanns kvar i den fysiska världen fortsätta slåss för deras välsignelse.
En dag skulle de alla vara tacksamma. En dag skulle de falla till sin knän inför Ljusets Krigare. När Vera kom tillbaka skulle de få se det första smakprovet på gudarnas storhet. De hade ingen aning om hur välsignade de var, vilket privilegium det var att ens få andas i Veras närhet. Att få beträda Sanctevas heliga mark.
De kanske var varma och blöta, deras pälsar lockiga av luftfuktigheten och deras tomma ögon skeptiska, helt oförstående inför storheten de var en del av - men de var ändå en del av den. De var ändå får i deras flock, för Ljusets Krigare att beskydda och valla. Att upplysa. En dag skulle de förstå.
Och de som inte gjorde det skulle rensas ut. Den gallringen hade redan börjat, den fortsatte här idag. Han la varenda reaktion på minnet. Deras ansikten då de fick se Aposteln.
Hela Numoori skulle Renas i gudarnas ära.