Natten lång tungt över fästningen och färgade vägarna i ett kallt blått sken. Dom mörka tassarna smög sig tyst fram längst det kyliga golvet, spänt lyssnade hon efter ljud som kunde tyda att någon var vaken men allt var tyst. Tyst så tyst att det nästan var overkligt. För en stund kändes det som att hon var ensam i världen, som att hon vandrade i en gammal övergiven relik som glömts av världen. Det var ljuden av tunga andetag från ett av rummen som hon passerade som påminde henne om verkligheten. 
Ju närmare utgången hon kom ju snabbare skyndade hon på dom långa benen, bort hon behövde bort. Hitta honom, Poppel måste hitta honom. Han måste komma hem, hem och rädda dom, rädda henne. Poppel älskade sina syskon och mor mer än allt men nu var allt fel, allt var upp och ner. Allt kändes trasigt och gjorde ont, varje steg kändes som att hon trampade på vassa stenar. 
Poppel stannade upp och tittade noggrant på öppningen ut, hon ville stanna samtidigt som det nu var omöjligt. Kanske skulle det vara bättre när hon kom tillbaka. Månens kalla starka sken speglade sig i dom tvåfärgade ögonen när hon långsamt klev ut ur fästningen. Tanken att lämna sina syskon ovetandes smärtade henne, hon ville inte att dem skulle tro att hon lämnade dem i sticket. En obehaglig grävande känsla växte fram. Det hon ville göra var inget bättre än det Vasilisa hade gjort. Hon ville inte att dem andra skulle se på henne på samma sätt som dem sett på Vas. Nej hon hade iallafall berättat för sin mamma att hon behövde ut, om än Ayira verkligen hade försökt få henne att stannade så hade modern i slutändan get med sig. Hon hade lovat att berätta för syskonen när solen åter skiner. 
Med tunga långsamma steg började hon röra sig bort från hemmet sitt.
Hon behövde hitta sig själv, sin själ och sitt ljus. 

[Öppet för en Cirklare om någon känner för det. Annars så är Poppel påväg bort på äventyr för ett tag efter all drama 
Hur Poppel känner atm [Länk]