Baro var inte direkt glad, snarare förhoppningsfull över att komma ifrån reviret. Det innebar mer erfarenhet, mer träning att använda sig av i framtida möten med vampyrer och andra onda makter. Han behövde all kännedom som möjligt för att vinna kriget, som kändes mer och mer närvarande för varje dag som gick.
    Den brinnande blicken sökte sig efter sin brors, som gick tätt intill honom. Resten av truppen som var på väg mot Ljusets Krigare gick framför dem.
    “Vad ser du fram emot mest då nu, bror?” Hans röst var neutral som vanligt. Inga känslor. Det hade kommit till att beskriva honom nu. Han hade insett att han hade kommit till jorden för att göra en sak, och för det behövdes inga känslor. Kanske var det bara en fördel att han inte kände till dem.

Vargons blick vilade stadigt vid de framförvarande ryggtavlorna. "Miljöombytet. Har sett nog berg för en livstid", svarade han torrt. "Det blir något annat att tänka på också, antar jag." Mer än så behövde han inte utveckla. Det var tydligt att gruppen var enade i sina skäl, om än inget uttryckligen sagts. De alla behövde komma bort från oroligheterna som var hemma.
    Han nickade i Beatas riktning, rösten låg. "Vi får hålla ett öga på henne. Vet att Azdell och Gharrow lovat att se efter henne nu när vi kommer fram, men—"
    "Vad tisslar ni pojkar om där bak?" Beata gav dem en trött blick som vittnade om att hon inte var lika ovetande som hon gav sken av.
    "Inget. Planerar ditt mord bara. Hade uppskattat om du inte tjuvlyssnade, tack." Det menande leendet han gav henne bemöttes med himlande ögon innan hon återigen riktade uppmärksamheten framåt och upptog sin konversation med Azdell. Vargon fnös fram ett skratt. "Som jag sa—"

[Avslutat]