"Det måste finnas här nånstans! Hallå skatterna kom fram.." Den nätta sandvargen grävde frenetiskt i en bred grop intill en klippa. Vid tre tillfällen hade hon strövat från flockens område för att utöka sin samling. I horisonten syntes svampskogens märkliga landskap breda ut sig. Dit hade hon aldrig vågat ta sig. "Kom igen, kom igen." Det var magkänslan som tagit henne hit, den gick väl att lita på? Det borde finnas skatter här.

Efter en timmes grävande hade inget av värde dykt upp. Där fanns bara sand, grus och sten. Ailinne suckade frustrerat medan hon tog en paus i skuggan. "Dumma ädelstenar, hur ska jag få tag på dom?" I ärlighetens namn visste hon inte vart i marken de hade skapats men magen sa här. Tänk vilken seger när de glimmande stenarna fick följa med hem. Hennes ädelstenar! Ett brett leende spred sig över läpparna av bara tanken. Med ny energi började hon förflytta sand bort från gropen med hjälp av tassarna. Det behövdes mer plats för att ta sig djupare.

Tassarna var vid det här laget färgade röda av sanden men något hade äntligen dykt upp i botten av hålet. "A-ha! Jag visste att det fanns något här!" Utropade hon glatt. Allt grävande hade gjort henne trött och frambenen värkte från ansträngningen men skatterna pushade henne att fortsätta. Gula ögon granskade uppspelt öppningen som tog form och försökte kika in. Näe, det var fortfarande för litet. "Skatterna här kommer jag!" Långsamt blev öppningen större och större och det var då det hände. Kanterna visade sig vara instabila och marken under henne gav vika varpå hennes kropp gled med i raset ned under klippan. Skit också, det här var inte planen. Panikslaget slog hon omkring sig efter något att greppa men lyckades bara skrapa upp en lång rista på ena benet.

Efter vad som kändes som en evighet, men som egentligen bara varade i några sekunder, tog det stopp. Mörbultat låg hon kvar på sidan och bara andades för att försöka lugna ned sig. Flertalet skrapsår täckte hennes kropp från skarpa kanter. Det här var inte bra. Efter en lång stund satte hon sig upp. Grottan fortsatte i båda riktningar och öppningen hon kommit från var för högt belägen för att nå. Det här var verkligen inte bra. "Vad ska jag göra nu?" Olyckligt gav hon ifrån sig ett långt ylande innan hon ställde sig upp trots omöjligheten började försöka ta sig uppåt. "Hallå? Snälla är det någon där? HJÄLP!" Hon fortsatte att panikslaget ropa och yla om vartannat trots att sannolikheten för att stöta på någon här ute var minimal.

Rani hade smitit iväg från reviret och frihetskänslan riktigt pirrade i kroppen. Det var det här hon ville göra. Vandra runt och upptäcka många fantastiska platser. Men hittills hade hon knappt kunnat lämna reviret på grund av diverse anledningar. Men ju äldre hon blev desto mer kliade det i tassarna att ge sig iväg. Öknen var så vidsträckt att det kändes otroligt spännande att röra sig här ute på egen tass.
 
Sanden kittlar hennes tassar när den lilla sandvargen travar fram över dynerna. Vilken härlig dag! Vad friheten luktar gott. Rani drar ett djupt andetag och känner lungorna fyllas med ökenluften. Då plötsligt hör hon någon ropa på hjälp. Ranis inhalation avbryts i en hostattack och när hon lyckas få fatt på andningen igen ser hon sig förvirrat omkring. ”Hallå?” prövar hon i normal samtalston. Rani travar iväg en bit till och den ljusblå blicken faller snart på en sandhög möjligtvis sticker ut lite extra bland sanddynorna. Men sand som sand? Nyfiket tar hon sig närmare.
 
”Hallå? Är det någon där?” prövar hon igen, denna gången lite högre. Hon håller nästan på att falla ner i hålet men lägger märke till det i sista stund. Few! Det där var nära ögat! Kan ropet på hjälp ha kommit därifrån? Äventyrslusten griper tag i henne på allvar nu. Det här är ju något helt nytt som hon precis har upptäckt! Och det är Rani som har upptäckt dem. Vad är det för spännande saker som kan finnas där ner? Kan hon ta sig ner dit på något sätt så hon kan undersöka? Rani sticker ner huvudet i hålet.

Tiden gick så långsamt, så långsamt. Det kändes som om hon ropat i en evighet och efter ett tag blev pauserna allt längre. Blodet från rispan klibbade i pälsen men hon var för förtvivlad för att ens tänka på att tvätta bort det. Ett par gånger hade hon försökt att hoppa upp mot öppningen men gled snabbt tillbaka ned igen. Attsingen också. Det här var PRECIS en av anledningarna till varför hennes föräldrar inte ville släppa iväg henne på egen tass för långt bort. Men skatterna. Skatterna fanns här ute, inte vid klippan.

Plötsligt hördes en röst och den lilla sandvargen hoppade till av förvåning. Var det en hallucination måntro? Blicken vändes mot öppningen och rörelse där uppe fick lös sand och sten att rulla nedför den branta väggen. Ett huvud dök upp. Ailinne kunde inte se vem det var i motljuset men hon kände inte igen rösten. "Heej! Jag är här! Var försiktig, det är riktigt brant. Jag föll ned och kan inte ta mig upp igen." Det var med lättad röst hon kunde svara. Hon andades ut, det skulle lösa sig ändå. "Kanske du kan hämta hjälp eller nått?" Det var först nu smärtan i benet gav sig till känna, inte längre driven av adrenalin.

Det var väldigt mörkt där nere i hålet. Med solen i ryggen försöker Rani luta sig så många hon vågar utan att falla i. Någon är där nere. Någon har fallit i hålet. ”Hur i hela världen ramlade du ner där?” ropar Rani ner i hålet. Det känns väldigt dumt att gå och ramla ner i ett hål bara sådär. Men av vad Rani kan avgöra så verkar det vara ett någorlunda stort utrymme där nere. Värt att undersöka. Hämta hjälp? Varför då? ”Vad kan du se där nere?” Ranis röst låter exalterad. Hon försöker se om det går att komma ner på något säkert sätt men det ser inte ut så. Kanske vore det dumt att själv kasta sig ner i hålet utan någon plan på att ta sig upp? Men vad för äventyr skulle det vara om det fanns en säker utväg. Gudarna skulle minsann skämmas om hon inte tar chansen när den serveras framför nosen på henne. Rani trevar närmare hålet… och ner. Hon försöker behålla fotfästet så gott det går men lös sand och sten rullar under tassarna och hon faller. Ner i hålet. Innan hon slår i backen dock samlar hon ihop en vind underifrån som blåser upp henne och dämpar hennes nedslag. Detta drar dock upp en herrans massa dam också. Ögonen vattnas och Rani hostar vilt medan hon ställer sig upp.

Vid främlingens fråga suckade hon irriterat istället för att svara. Vad var det ens för fråga? Hur många olika sätt finns det att råka ramla ner i ett hål på? Nästa fråga var väl vettigare. För vad kunde hon se egentligen? Sten, sten och mer sten. "Bara grotta." ropade hon tillbaka och ett lågt eko upprepade orden. Det fanns säkert mer men den enda ljuskällan blockerades för tillfället av ett huvud. Men rätt som det var rör det sig där uppe igen och den andra vargen faller samma väg som henne själv.

Trots långsamma reflexer hinner Ailinne kasta sig undan då hon suttit precis nedanför hålet. Till skillnad från hennes krasch lyckades den andre dämpa sitt nedslag och hon blir motvilligt imponerad över det snabba tänket. Varför hade inte hon gjort så? Däremot hann hon knipa ihop ögonen innan dammet nådde henne men det trängde ändå in i nosen så de stod där och hostade båda två. När hon väl hämtat sig vände hon sig mot den andra honan. "Varför gjorde du sådär? Du skulle ju hämta hjälp!" Ansiktet förvreds till ett trumpet uttryck. "Hur ska vi nu ta oss upp?"

Rani lyckas återfå andan efter hostattacken men det klias fortfarande i halsen och ögonen. Hon ruskar på huvudet och ser sig sedan omkring. Solen som skiner in genom hålet ger inte mycket till ljus där nere i grottan.
Varför gjorde du sådär? Du skulle ju hämta hjälp!
Rani ger ifrån sig ett kort pysande läte. ”Och låta fler få nys om den här grottan? Nej tack”. Hon fäster blicken på främlingens gestalt i dunklet. ”Vi är de första som upptäcker den här grottan. Tänk vilken grej! Det här kommer sprida våra namn genom landet”. Rani låter uppspelt och försöker verkligen rita upp en bild med sina ord. Försöka fånga främlingen med den starka känslan av äventyrslusta. ”När vargar undrar vilka de största äventyrarna är som gjort de största upptäckterna så kommer de alltid få höra Rani och… ehm… Vad heter du?” Den exalterande tonen i hennes röst bleknar och Rani tippar huvudet på sne och studerar främlingen.

Ailinne hade varit äventyrssugen ett bra tag men det här var lite väl mycket. En otäck grotta utan väg ut. Det var bara ädelstenar hon ville åt. Hennes öron vinklades ogillande bakåt av den andres ord. Som om någon annan skulle bry sig om just denna plats. Men någonstans djupt inne väcktes en liten gnista. Det gick heller inte att låta bli att smittas av entusiasmen. Den här galningen heter alltså Rani.

"Ailinne. Rani och Ailinne." Nu tog ett leende form på läpparna samtidigt som öronen vinklades framåt igen. "Vi kan också bli Rani och Ailinne, vargarna som aldrig återfanns igen, om vi har otur." Ögonen hade vant sig vid dunklet tillräckligt för att kunna ta en ordentlig titt på honan. De var vad hon kunde se jämnhöga och Rani hade en ljust sandfärgad päls och.. blåa ögon. Hennes egna smalnade av och hon tog ett par steg bakåt. "Usch, du är ju ett sånt där smutsblod. Blä, sitter jag fast här nere med en sån som dig?" Svansen svischade irriterat. "Du kan gå åt det där hållet så går jag hitåt. Hejdå." Snabbt vände hon om och började gå in i mörkret som hastigt blev väldigt.. mörkt. Innan hon visste ordet av hade marken blivit ojämn varpå fotfästet försvunnit. Huvudstupa framlänges föll hon utan möjlighet att ta emot sig. "AJ!"

”De otroliga äventyrarna Rani och Ailinne!” ekar Rani när främlingen säger sitt namn. Det här kan bli stort och Rani känner hur hon lyckas allt mer egga upp spänningen hon känner.
Vi kan också bli Rani och Ailinne, vargarna som aldrig återfanns igen, om vi har otur.
Rani ger ifrån sig ett pysljud. ”Äh, var är din optimism?” Hon flinar lätt. Sedan när Ailinne kallar henne smutsblod snörper Rani ihop munnen och plutar med läpparna.
”Du är ju helt kokobläng alltså. Just nu behöver vi hålla ihop för att kunna utforska den här grottan och lyckas hitta ut”. Rani försöker inte ens hålla tillbaka ett lite lätt hånfullt skratt när hon ser Ailinnes skepnad falla till marken. ”Sedär. Du kommer inte överleva länge utan mig”. Rani piskar hårt till med svansen och rör sig några dansande steg närmare Ailinne. ”Åh andra sidan kanske jag har mer att vinna på att lämna dig här”. Tungspetsen smiter ut mellan läpparna en stund. ”Men lugn bara. Jag kan försöka sända ett meddelande till din familj om vart de kan hitta dina kvarlevor”.

Den unga vargen kravlade sig upp på alla fyra igen, stoltheten sårad ytterligare av Ranis hån. "Tyst med dig!" Fräste hon samtidigt som en stark vindpust sköts från hennes kropp i den riktning hon kommit från. Damm blåstes upp på nytt i det trånga utrymmet. "Jag kommer inte dö här nere." Rösten lät bestämd, Ailinne nu övertygad om att hon skulle ta sig ut, om inte annat för att motbevisa smutsblodet. Blåa ögon? Pfft. "Men jaha. Vad föreslår du då?" Nu hade kroppen och blicken vänts mot sin tillfällige medfånge. "Det är ju jättemörkt här borta." Sa hon och gestikulerade med ena tassen. För det var det. Det lilla hålet i taket släppte bara in en begränsad mängd ljus som inte spred sig något vidare långt. Utanför den direkta strålen låg grottan fördold i dunkel som övergick i kompakt mörker.

När damm dras upp av vinden som kommer från Ailinne måste Rani sluta ögonen för att inte få in dammkorn. Hon kniper även ihop munnen tills vinden dragit förbi. Sakta andas hon ut genom nosen och öppnar först ena ögat och sedan andra. Flinet letar sig upp i ansiktet igen när Ailinne sakta, om än motvilligt, öppnar upp för vad Rani kan tillföra.
Rani ruskar damm ur pälsen och fäster blicken in i mörkret. Sedan ser hon upp mot hålet som är enda ljuskällan, så ser hon på Ailinnes skepnad igen. ”Jag har noterat att du har vindkraft också så om du vill ut snabbt så är det bara att svisha dig själv upp dit”. Rani sätter sig ner. ”Men vad är det roliga i det?” Rani blickar upp mot hålet där uppe. ”Du får välja. En snabb sorti eller…” Rani pausar och fäster blicken på Ailinnes skepnad igen. ”Det kan finnas gömda skatter längre in i den här grottan. Kanske kan vi reflektera ljuset med hjälp av glas så vi kan se längre in”. Rani ställer sig upp igen. ”Annars om vi är två så kan vi tillsammans känna oss fram”. Rani vänder blicken in i mörkret i grottan. ”Känner du luftdraget?”