Den där stickande, trånande, känslan hade börjat sätta sig i halsen igen. Så som det alltid började, innan det förvärrades och brände, innan törsten tog över. Innan den tog över allt vad rim och reson var och ögonen antog färgen av vad kroppen suktade efter. Hanen hade kommit att tycka om den här fasen. Tyckte om lusten och motivationen som fyllde honom och eggade på honom att jaga. När han riktigt kunde ta sin tid och roa sig med sitt byte.
Han befann sig inte allt för långt ifrån Yanamore, hade hållit sig i närheten de senaste nätterna, i väntan på att ett ypperligt tillfälle skulle visa sig för honom, ett utsökt ett. Och det trodde han sig ha hittat nu. En mörk hane av medelstor kroppsbyggnad som avvikit från samhällets trygghet. Ensam, utlämnad och förföljd. Så dumdristigt egentligen. De borde veta bättre. Det var något visst med hanens doft som hade lockat Zach att välja ut just honom, en närmast berusande doft. Hanens hjärtslag och rytmiska andetag ekade i tystnaden, ville på att överrösta dess steg och allt annat. Han hade bestämt sig, det skulle vara han.
Ett bra tag följde han efter hanen, som med beslutsamma steg tog sig allt längre bort ifrån samhällets vimmel och liv. På resande fot till synes, men han skulle inte komma långt. Zachary ökade på stegen och kom snabbt upp bakom hanen. Doften nu så stark att den nästan förlamade honom för en kort sekund. Hans kropp sträckte ut sig i det sista språnget och kastade sig mot hanen, men han tog sig aldrig hela vägen fram. Hans kropp stötte ihop med någonting som var bra mycket hårdare, och från en helt annan vinkel, än vad han väntat sig. Det var inte tillräckligt för att få honom att falla, men förvåningen fick honom att stanna till.
''Vad i...?!''.

(Bambra)

Bambra hade följt efter hanen ett tag, det var något med hans doft som var berusande. Alla sinnen var fullt inställda på bytet, hans mjuka rörelser genom terrängen och lockande puls. Törsten var alltid svår att kontrollera  men ännu hade den inte nått olidliga nivåer. Hon kunde inte hindra ett fnitter från att lämna henne då hon slutligen tog sitt språng.
Till sin stora förvåning avbröts hon mitt i rörelsen av en annan varg. Först fattade hon inte vad som hände, hanen var förvisso större än henne men jämfört med hennes förhöjda förmågor borde han inte stå en chans. Ändå var det som att kollidera med en sten. Med ett förvånat läte knuffades hon åt sidan och det var mer tur än skicklighet att hon återfick balansen innan hon föll ner i snåren.
Upprört blottade hon sina tänder mot honom och morrade djupt, ögonen allt mer kantade av rött.
"Vad håller du på med?"
Fräste hon stressat, kunde inte för sitt liv förstå var blocket kommit ifrån, hur han kunnat gå henne obemärkt förbi. Fortfarande inställd på att jaga efter den mörka hanen med den goda doften så kändes detta som ett onödigt hinder i vägen. Men sen tog ilskan över till fullo och hon bestämde sig för att bara käka upp det bruna klantarslet framför henne. I samma sekund som beslutet togs slängde hon sig girigt efter den andres hals.

[Slutledningsförmåga är inte Bambras grej...]

Zach besvarade honans fientlighet med en egen morrning, ett djupt, väsande läte med avsikt att avskräcka. Vem var hon som hade mage och mod, eller dumdristighet, nog att lägga sig i hans middagsplaner?! Han hade riktigt kunnat föreställa sig hur ljuvligt den där väldoftande vargens blod skulle ha smakat, det hade vattnats i munnen på honom och han hade längtat efter den euforiska känslan som uppstod av att dricka riktigt bra blod. Sedan hade den här honan kommit och berövat honom om den upplevelsen, han var inte alls på humör för detta.
I nästa ögonblick så kastade sig honan fram mot honom med en snabbhet som kändes alldeles för bekant, grävde ner sina tänder i hans hals och började girigt att suga. Ah, självklart, en annan vampyr. Han krängde sig ut ur honans grepp, oberörd om det faktum att hennes tänder lämnade långa fula sår efter sig och försökte daska till henne med tassen.
''Vargen var min middag'' närmast spottade han ut följt av ett varnande morrande. Han synade henne i några ögonblick, det giriga, något vansinniga uttrycket tydligt med den tilltagande törsten. ''Det här är mina jaktmarker, lägg dig inte i!''. För stunden åtminstone, han hade väl inte lagt permanent beslag på markerna, men det var en oväsentlig poäng.
''Är du skapt igår eller?'' ifrågasatte han efter en stunds tystnad och höll blicken fäst vid den mindre bevingade vargen. Hon påminde honom om hur han själv varit som nyskapad, och det var inte en känsla han saknade.