Det var natt. Det var alltid natt. Bambra mindes inte längre hur världen såg ut i solljus, hur värmande solsken kunde känna mot ens hud. Hon skydde det som katter skyr vatten, och såg tack vare sin nya syn helt utmärkt utan mer ljus än matta stjärnhimlar. Hon försökte intala sig att hon älskade det, och umgänget med Varya bidrog en del. Även om väninnan var paranoid och rädd och ibland demonstrerade vampyrismens mindre smickrande sidor allt för tydligt så var det få saker som fyllde henne med sådan eufori och känsla av makt som att jaga tillsammans.
Hade Amanita varit med dem hade hon bett dem vara försiktiga, skaparen såg helst att de bara drack från villiga och annars undvek att döda sina offer. Dötråkigt, om man frågade Bambra. Men inatt var inte Amanita med, så inatt skulle hon ha kul.
En svagt molande ångest sa åt henne att ändå vara strategisk. Händelserna det senaste året med byten som visat sig ha krafter som kunnat skada henne hade satt sina ärr. Men samtidigt fanns de få gånger hon känt sig så mäktig och oövervinnerlig som då hon totalt brutit ner ett byte i stil med Midir. Känslan var lika beroendeframkallande som blodet, och även om både erfarenheter och skaparens inflytande sa något annat så kunde hon inte tygla instinkterna.
Hon hade spårat en varg länge nu. Han verkade komma från raukakekedjans håll och rörde sig ut över slätten. Då hon först fick syn på honom ryggade hon för ett ögonblick tillbaka. Ett svagt sken följde i hans steg. Men så identifierade hon dess källa: en måntatuering på hans axel. En odefinierbar ilska övermannade henne, hur hade det simpla bytet mage att skrämma henne, att påminna henne om hennes mörkaste stunder? Någonstans viskade en röst om att det sista hon behövde var att reta upp Duraneir ännu mer genom att attackera en av hans följare. Men på ren trotts vägrade hon lyssna.
Med några snabba vingslag tog hon till luften och gled ikapp hanen. Landade lite klumpigt snett framför honom och log.
"Godkväll, det inte varje dag man stöter på en annan bevingad nattvandrare."
Hon log något skevt, det stora solformade ärret i hennes panna upplyst av hanens sken.

[Aro]