Det var kanske inte helt moraliskt okomplicerat att umgås med Varya. Även om honan var en gammal vän, och de nu hade saker gemensamma som de flesta saknade, var hon också ansvarig för att ha ärrat hennes två brorsöner permanent. Å andra sidan var hon själv orsaken till att hon numera bara hade en systerdotter istället för två, så det här med moral var kanske inte Bambras starka sida.
Den halvt paranoida väninnan hade insisterat på att de absolut inte kunde röra sig för nära Civitas, men Bambra hade envist hävdat att både Fungoria och Lavaöknen saknade garanterat solskydd när gryningen skulle komma. Så nu balanserade de två på vandringsleden som löpte längs Mardoufs mäktiga gap.
I nattens mörker såg svampskogen på andra sidan helt klart förtrollande ut då de bioluminiscerande svamparna lös upp den omgivande dimman. Bambra hade svårt att släppa det med blicken, och fick flera gånger hindra sig själv från att vika av från vandringsleden åt det håll blicken var fäst. Hade hon inte haft vingar hade hon nästan varit lite rädd att hon skulle falla över kanten. Helt ärligt kunde hon lika gärna vara rädd för det nu med, utan vinden var den stora vargkroppen betydligt jobbigare att stabilisera i luften. Hon hade inte testat att ramla ut för ett stup och sen försöka finna balans och kraft nog att flyga, och hon var inte säker nog på att hon skulle klara det för att vilja göra det heller.
"Asså jag vet att du inte har mycket till övers för religion... men om ryktena stämmer att det var Kaitos uppenbarelse som skapade källan till det eviga vattenfallet och de konstiga svamparna.."
Hon ryckte på axlarna. Ja, om det stämde, vad? Så uppskattade hon det? Så var hon imponerad? No shit, Bambra var imponerad av allt gudarna gjorde. Och Döda skogen, hennes gamla flockrevir, hade verkligen behövt sin renovering. Gudars vilken deprimerande plats det varit att bo på.
"Om det där är hans skapelse uppskattar han nog lysalgerna vi planterade i Arkona.."
Tänkte hon högt, med viss bitterhet. Det värkte fortfarande att hon aldrig mer skulle få se sitt tempel igen. Varyas blick pendlade stint mellan leden framför dem och horisonten åt nordväst där hennes gamla hemrevir låg. Verkade inte riktigt lyssna till hennes nostalgiska pladder.
"Vettu, om du är så rädd att bli igenkänd borde du verkligen göra nått åt det där ärret i pannan."
Pikade hon.
"Tror inte Molle skulle ha något emot att bränna dig som han gjorde mig, skulle ni kanske kunna bli kvitt."
Det var helt klart bland det värsta hon varit med om i sitt liv men det hade funkat, istället för den utstickande symbolen fylldes hennes panna av en stor oformlig ärrvävnad. Blair hade hävdat att den såg ut lite som en sol med sina vågade kanter likt stålar, hon visste inte om han sagt det bara för ironin i det hela eller inte.


[Varya]

Gudarna och religion hade blivit ett återkommande ämne under deras tid tillsammans. Åtminstone från Bambras sida. Det hade aldrig intresserat henne, trots att det på många sätt borde. Hon hade avsagt sig deras beskydd för länge sedan. Ju färre som kunde svika henne ju bättre. Det var ett motto som levt med henne sedan hon var barn, och styrkan för det hade bara växt med tiden.
     Hur ensidigt det än var, så lyssnade Varya på det mesta. Om än så bara för att fylla tankarna med något annat en stund. Men något drog alltid hennes tankar tillbaka. Den blå blicken vilade i fjärran. Varya försökte låta bli att vidröra känslan av honom så mycket hon bara kunde. Det var som att ta på glödande kol. Men hur snabbt hon än lät sig kännas vid, låg den brännande kvar. Ekande. Lättnaden över att han verkade vara kvar på plats var en klen trygghet.
      “Bränna mig?” Varya vände ansiktet åt hennes håll. Hennes min talade om hur mycket hon fullkomligt avskydde den idén. “Jag tror inte det spelar någon roll, om jag ska vara ärlig,” erkände hon och vände bort blicken igen. Hela hon var täckt av kännetecken.
      “Jag ska tänka på det,” lade hon till efter en kort tystnad. Hon hatade trots allt det där ärret.
      “Vet han om att vi umgås?” frågade hon utan att riktigt bry sig om vad svaret skulle vara. Det sista mötet med den vita fakargen var ett luddigt minne, utan några skarpa minnesbitar att förlita sig på. Men hon mindes känslan. Både sin egna förtvivlade hunger och hans intensiva avsky.

Hon andades ut en blandning av en suck och ett skratt och synade vännen. Där fanns en poäng i det nattsystern sa, även om brännmärkningen helt klart var det mest utstickande med sin tydliga form var Varya klädd i kännetecken. Vid honans fråga ryckte det svagt i hennes ena mungipa.
"Vet och vet.."
Trivialiserade hon det hela med himlande ögon. Just nu kändes henne vänskap med Varya som den minsta av hennes potentiella konflikter med bröderna.
"Han är, vad man än kan tro, inte helt korkad så han har nog listat ut det."
Förtydligandet följdes av en nonchalant axelryckning.
"Men vi har inte direkt pratat om det."
Molok hade annat att tänka på just nu. De alla hade det.
Fast hon själv föredrog dock att distrahera sig från att tänka på något så gott hon kunde. Och där var Varya en oslagbar tillgång.
"Visst har jag berättat om när jag blev attackerad av den där ljus-fjompen?"
Det hade hon. Antagligen mer än en gång. Norrskensfesten hade varit händelserik för henne och bland det bästa med den var makt-ruset som mötet med Midir skänkt.
"Han hade inte en chans, han var så kaxig men han hade ingen aning. Tänk med två av oss, de kommer ångra att de någonsin kom på att märka folk. De kommer ångra att de ens startade en flock. De kommer sluta vara en flock."
Hennes pupiller växte medan hon talade om det, drömde sig lyriskt till ännu ett tempel i ruiner.
"Visst är de först på vår lista? Eller har du nån avstickare?"
Hon sökte bekräftande vännens blick, såg de röda stråken i dem samtidigt som hon kände hur ivern väckt hennes egna behov.
"Är du hungrig?"
Bambra hade aldrig varit så bra på att jämbördigt dela utrymme med andra. Varken att lyssna eller att vara tyst var hennes grej.