Tiden i havssamhället hade erbjudit en väl behövd gemenskap och en paus från det rotlösa liv han hade på fastlandet, men han hade tillslut blivit rastlös och inte klarat av att stanna. Fortfarande fann han det väldigt svårt att dyka längre stunder, och även om han och Ophelia hade utforskat korallrevet ihop så hade han inte lyckats se Djupet än. Dessutom hade dagarna då hans havsvargsvänner hade ärenden där nere till slut blivit outhärdliga. Han lyckades inte skaka av sig känslan att något hemskt skulle hända varje gång de skiljdes åt och han märkte att de kände av hans ångest. Det hade börjat tära på relationen, iallafall på Dews sida. Han fann sig ömsom skämmas över sina känslor, och ömsom infann sig en obekant bitterhet över att konstant bli övergiven av de han trodde sig ha en gemenskap med. Det hjälpte knappast att Kaine och Ophelia var faktiskt släkt, och att alla i Shendu tycktes känna varandra eller vara besläktade på något vis. Känslan av att vara exkluderad vann slutligen över hans behov av närhet. Ännu en gång klarade han inte av att säga adjö ordentligt, bara tanken på det fick honom att vilja gå under, så en dag hade han helt enkelt bara simmat iväg från ön.
Nu befann han sig i Yanamore, staden som hans tidigare sällskap, Alek och Katya, skulle besöka. Han visste inte om det var i hopp om att stöta på dem igen som han rört sig hit. Staden var mindre än Civitas, men sprudlade av aktivitet. Han hade snabbt noterat väktarna med läderkragar som patrullerade gatorna. En gammal handlare hade berättat att det var flocken som drev staden, IsilAnar, och att de isolerat sig något innanför murarna efter ett krig med fiendeflocken. Det hela väckte hans nyfikenhet, men framförallt fick det honom att vara försiktigare då han försökte sno åt sig mat. Ville inte bli utpekad som nån sorts sabotör eller spion av den ängsliga flocken.
Han hade varit i staden några dagar då han plötsligt fick sin på något mycket oväntat. Ut från portarna till kärnan, flockens högborg, kom en bekant figur haltande. Honan såg sliten och härjad ut, ögonen röda som att hon gråtit och det enda frambenet tydligt brutet och tillrättalagt med hjälp av två grenar och mjuka lindor.
"Xihali?"
Yttrade han tveksamt, trotts att det så uppenbart var hon. Det närmsta han haft till en mamma.

[Xihali, utspelar sig kort efter kriget mot Lykoris.]