Shendu var kanske inte allt han drömt om, men det var mycket av det. Ett spirande litet samhälle fyllt med vänligt sinnade vargar, helt fritt från den strikta ordningsmakt som han stött på i Islagunen och Civitas. Men det fanns ett hinder, trotts att han genast känt sig välkommen på platsen infann sig snart en känsla av att vara exkluderad. Majoriteten av staden låg, kanske förutsägbart, under havsytan. Han visste inte vad han förväntat sig egentligen, det var ett samhälle för havsvargar trotts allt, men han blev ändå besviken. Simma kunde han men han hade sällan övat på att dyka, och hålla andan klarade han inte mer än max en minut. Han hade tappert försökt ta sig ner men knappt kunnat skymta korallrevet innan han behövt vända uppåt för luft igen. Dessutom var ögonen absolut inte anpassade för att se i det salta vattnet.
Nästan hade han gett upp och börjat överväga att bara simma tillbaka till fastlandet då en beige hona kommit upp ur vattnet. Hon såg ut som vilket gråblod som helst, en klassisk, nätt vargkropp och en blöt päls helt fri från fjäll eller fenor. Men han hade inte sett henne gå i vattnet, eller simma där ute, nej hon hade kommit från Djupet. Dew hade inte kunnat inte dölja sin uppspelthet och genast sprungit henne till mötes, bara för att bli totalt nedskvätt då hon ruskade sig torr.
Stammande ursäkter och idoga försäkringar att allt var lugnt senare hade han fått lära sig att honan hette Ophelia och att hon bara var hälften havsvarg. Tricket hon använde för att befinna sig nere i Djupet var sin vattenkraft, något som fyllde Dew med nytt hopp för sina egna möjligheter att besöka platsen. Honan var vänlig, hade några få ärenden å sin fars vägnar här på ytan men erbjöd sig hjälpa honom träna på att andas under vattnet med sin kraft senare. Lyrisk följde Dew med henne på hennes ärenden och innan solen ens börjat sjunka i sin omloppsbana befann de sig på den gnistrande sandstranden i himlagrottan. Ophelia var en bra lärare, hon uppmuntrade honom men förvarande också om att det skulle ta lång tid, och att han nog behövde öva lika mycket på att dyk-simma som på kraften. När solen till slut gått ner låg de utmattade invid en brasa och åt grillad fisk tillsammans med Ophelias far Kaine och ett större sällskap. Dew berättade att han inte mindes sin mamma, men hört att hon var en vattenvarg och Kaine sa att vissa havsvargar, speciellt sådana som levde i insjöar, ibland kallade sig vattenvarg istället. Han visste inte om det gällde hans egen mor eller inte, men det hela fick honom att känna ytterligare gemenskap med vargarna runt honom. Kanske att han var en av dem.

[Ensaminlägg]