Ingenting hade gått som hon hade planerat. Hon hade förväntat sig att Midir skulle bli arg och besviken på henne, men att han skulle skada henne så ytligt… det var inte någonting som hon hade kunnat föreställa sig. Skammen hon kände gick inte att beskriva. Vasilisa hade aldrig skämt så som hon gjorde nu. Hon hade utsatt Fay för fara, sina egna valpar… och nu hade hon förlorat alla förutom en.
    Vasilisa blickade ner på det lilla knytet som låg mellan hennes tassar.
    “Jag kommer aldrig, aldrig lämna din sida.” Hennes röst var kvävd och lågmäld. “Min Muriel…” 
    Blicken vandrade från sonen till Fay som låg tätt intill henne.
    “Hur är det med dig, hjärtat?” Hennes röst var mjuk, men oroad. “Hur går det med skadan? Vi måste försöka röra på oss snart, vi får inte bli fast här…” Men Vasilisa visste inte vart dem skulle ta vägen heller. De båda var skadade, och hennes sår läkte inte i den takt de borde. Hennes syn var försämrad, och hennes huvud bultade av smärta var minut på dygnet. Fay var mörbultad hon också. De hade tagit sig i säkert förvar, men inte längre än så.
    “Förlåt, Fay. För allt. Jag…” hon knep ihop käkarna. “Jag trodde… jag trodde att han var någon annan. Om jag hade vetat…” Hennes röst hade blivit gråtfärdig. Vasilisa ruskade på huvudet. Ja, vad hade hon gjort annorlunda då?

"Sämst. Allting är verkligen sämst", snörvlade Fay. Hon hade varit gråtmild ända sedan Kawazatri och nu när de äntligen stannat för en stunds vila brast allting för henne. Hon ville vara stark men hon visste att de hade långt kvar innan de var hemma. Hon förstod inte hur de skulle klara det. Allt gjorde så fruktansvärt ont. Henne vänstra sida var blåslagen och krossad, tassarna såriga och över ryggen hade hon djupa sår efter tänder. Han hade kastat henne som att hon inte vägde någonting.
    "Du gör bäst i att fly och aldrig komma tillbaka. Glöm att det här har hänt så kommer inget mer att ske."
    Fay trodde honom inte då och gjorde det inte nu heller. Men en sak var säker, hon skulle aldrig sätta sin fot i djungeln igen. Hon hade bara lyckats ta två. Två ynka valpar. Och hon hade tappat en av dem. Hon vill inte ens tänka på vad som hänt med den och de övriga som hon lämnat. De var väl antagligen döda nu. "Svårt att andas", kommenterade hon och förmådde sig bara att nicka till svar när Vasilisa berättade att de snart behövde röra sig igen.
    Hon visste inte om hon borde vara arg över det den äldre nu bad om ursäkt för. Hon var inte ens säker på vad hon kände. Tröttheten var överväldigande och Fay kunde bara beskriva sig själv som tom. Var det Vasilisas fel att det blivit som det blev? Vem visste ens. "Gråt inte. Det är okej, Vassya." Hennes blick var fäst vid sina framtassar, frånvarande och glasartad. "Jag vill bara komma hem." Och helst av allt hade hon velat slippa gå.

Vasilisa kunde inte klandra henne. Fay hade blivit utsatt för mer fara och trauma, något de hade lovat att skydda henne ifrån. Midir hade skadat henne, slängt henne som om hon varit ett döende djur. Han hade tagit hennes valparna. Deras valpar. Men hur hon än ville klandra honom,  kunde hon inte klandra någon mer än sig själv. Om hon hade varit ärlig från början, om hon hade tackat ja till hans erbjudande hade ingenting av det här hänt. Fay hade inte varit mörbultad, hennes valpar skulle växt upp i en lycklig familj. Hon hade inte behövt ljuga för sin egna familj. Men den Midir som hade omfamnat henne den kalla vinternatten var som bortblåst. Hans blick var fortfarande färsk i minnet. Avskyn hon sett i de annars livliga ögonen. Hon skulle aldrig glömma.
    “Om jag hade vetat…” hennes röst var lågmäld. “Förlåt, Fay. Jag ska ta dig hem, jag lovar.” Vasilisa visste inte om hon själv skulle ha möjlighet att ta sig hela vägen tillbaka till Norspiret. Och väl framme, hur skulle hon förklara? Vad skulle hon säga? Det fanns egentligen bara ett sätt för henne att kunna återförenas med sin familj.
    “Tack, för att du räddade honom.” Vasilisa blickade ned på det lilla knytet. “Och för att du räddade mig.” Hon suckade. Ingenting skulle bli som det varit. Fay skulle aldrig mer lita på henne, Cirkeln skulle ifrågasätta henne, kanske inte ens välkomna henne och Muriel.

Raka vägen tillbaka. Det hade varit hans plan. Raka vägen tillbaka, så få stopp som möjligt. Yargol höjde nosen mot vinden igen och svor för sig själv. Han hade inte tid för det här. Åtminstone var det vad han intalade sig själv. Det var inte som att han hade ett spår att följa, den förbannade råttan hade kommit undan och kunde vara var som helst vid det här laget. Men de andra behövde få veta så snart som möjligt. Han drog en arg suck och stannade när han kände doften igen. Blod och sår. Förbannat.
     Yargol vek av från den smala stigen han följt och vände istället rakt söderut. Såhär längs med Raukakekedjans rot var landskapet starkt kuperat, och han fick ta sig över några backar innan han fann vad han sökte. Två vargar låg i en svacka mellan två kullar, den ena en större rödgrå varg och den andra liten och gråsvart. De stank av bränt kött, öppna sår och blod. Han morrade kort och frustrerat för sig själv, innan han begav sig ner för backen mot dem i rask trav. Packningen han bar – varorna från Yanamore som han delvis beskyllde för vad som hänt i brist på annat – rasslade ljudligt för varje tungt steg.
     "Ey!" Yargol påkallade de båda vargarnas uppmärksamhet innan han kommit för nära. Han saktade ner, men stannade inte utan fortsatte i lugnare takt mot dem. Två tikar, av vad han kunde utröna under det andra. Doften av valp, också.
     "Allt okej?" En överflödig fråga, han kunde mycket väl se och känna att det inte var okej, men förhoppningsvis kunde den lugna lite. Yargol var medveten om att hans storlek kunde ses som hotfull även när han höll huvudet och svansen lågt. Med tanke på hur de två tikarna såg ut…
     "Åh vid allt heligt…" muttrade Yargol för sig själv när han var nära nog för att faktiskt se lite av deras skador. Den större honans ansikte var tovigt och smutsigt, fullt av klumpat och stelnat blod. Den mindres rygg… Han kände igen henne. Var hade han sett henne förut? Yargol saktade ner ytterligare, men stannade inte helt.
     "Okej om jag kommer närmre? Ser ut som ni behöver hjälp." Hans röst var naturligt en trött monoton, men han hoppades att orden skulle tas som välvilliga ändå. Han hade inte tid för det här, men han hade inte valt sin väg som helare för att överge de som kunde behöva honom. "Yargol. Helare", presenterade han sig själv kort.

Vasilisa märkte inte av doften från en främmande hane, kanske beroende på vinden eller på grund av hennes illa tillstånd, förrän han kallade på deras uppmärksamhet. Hennes blick sökte sig uppåt, och genast spred sig en oro i bröstet. Tänk om det var någon som var skickad från Ljusets Krigare? Tänk om Midir hade beordrat att följa efter och döda dem? Om hon skulle vara ärlig… så hade det inte förvånat henne längre. Men av vad hon kunde utläsa verkade han inte hotfull, utan snarare… hjälpsam.
    När han presenterade sig som helare kunde hon inte låta bli att undslippa en lättad suck. Kanske kunde han hjälpa Fay med sina skador. 
    “Ja det är okej.” Hennes röst var trött och raspig. Skadorna som Timo hade läkt hade öppnats upp på nytt, och hon hade förlorat mycket blod.
    “Yargol, tack för att du erbjuder dig att hjälpa oss.” Vasilisa menade det. Det var som ett mirakel att en helare hade passerat just dem i denna stund. Hon visste inte hur de annars skulle ta sig hem i någorlunda tid.
    “Kan du snälla titta till henne först?” Vasilisa gjorde en nick mot Fay. “Mitt namn är Vasilisa, förresten. Det här är Fay, och det här är Muriel.”

Fay var snabb till att protestera när Vasilisa bad helaren att se till hennes skador först. Hon klarade sig, argumenterade hon men protesterna föll för döva öron och hon fick snabbt se sig besegrad. Hur än mycket hon ville insistera på att hon klarade sig så tvingades hon medge att hon inte hade ork till att vara tjurskallig. Allting gjorde för ont.
    "Eeeeh..." Hon ögnade skeptiskt den stora hanen, osäker på om hon behövde göra eller förklara något. "Har mest ont här", sade hon och nickade mot sin sida. "Jag blev kastad. Av en... björn eller något, vet inte riktigt." Blicken sökte Vasilisas för vägledning. Fay visste inte hur ärliga de skulle vara. "Tror nått är trasigt i alla fall. Det gör ont att andas."