Det enda som talade om att han lämnat Laalis direkta sfär var när han slutit upp med fadern, och hans mörker återvänt till att stötta hans ben. Det hade känts naken att se honom utan benet. Det kändes som om han klivit över en gräns då han bara hasplat ur sig att de gick med på det hon sade, och han var lite rädd för att fadern skulle ha några hårda ord att säga. Men samtidigt så ångrade han sig inte, kanske kunde han haft is i magen, men tanken på att kunna gå tillbaka till Ökker och berätta att de skulle bli föräldrar, det trumfade alla andra oros tankar. Det fanns inget fadern skulle kunna säga som skulle kunna dränka det.
Natten hade nästan blivit morgon när de till slut kände att de kommit långt nog ifrån skatan, efter att ha sett sig över axlarna mer än en gång under natten. Dealen till trots litade nog ingen av dem på henne än, det kanske skulle ändras när de fått informationen och hade valparna i säkert förvar. Men kanske inte. Efter att ha försäkrat sig, igen, om att de var ensamma vände han sig mot fadern och mötte hans blick.
De skulle inte stanna länge, men han ville få tillfälle att prata med fadern innan de gick sista biten för att möta upp Ökker igen, som förhoppningsvis inte vandrat för långt ifrån där de lämnat honom.
"Det var inte meningen att hoppa in sådär" började han tafatt, men tystnade igen, osäker på vart han skulle börja, eller vad de skulle ha sagt.