Att ge sig ut på vandring visade sig vara ett helt annat åtagande än för bara några år sedan. Hur var det talesättet gick? Ens sinne ännu livligt som Windfaris vindar, men kroppen redan Chaibos-kallad. Något sådant.

Nåväl, kanske inte riktigt så illa ännu - den åldrande tiken kunde fortfarande vandra en bra bit utan att ålderskrämporna gjorde sig alltför påminda. Hon kunde springa, kunde jaga, om än endast med sina krafter till hjälp. Och sedan var hon tvungen att vila. Ofta. 

Hon hade inte följt med till skuggfall, av många anledningar. Den långa resan var en utav dom. Givetvis skulle hon ha orkat, så gammal var hon inte, men -

Kroppen hade en tyngd. En tyngd den inte haft förut.  

Och om kroppen var tung, så var det inget för sinnet. Så det där talesättet var alltför optimistiskt på den fronten, tänkte hon med en bitter fnysning.

Men en tur till höstskogen hade hjälpt. Skogens skönhet ingav ändå någon form av ro, lindrade.

Det var dags för ännu en vila. Denna gång slog hon sig till ro vid en bäck efter att ha druckit rejält. Efter att ha släckt törsten hade solen gjort henne loj, och det var med en gäspning hon la sig ner under ett träd och slöt ögonen.