Festen var helt olikt något Ilta någonsin sett. Det var vargar överallt, vargar som talade olika språk och såg helt olika ut. De som såg ut som Ilta själv, zimaerna, rörde sig världsvant runt eldarna, berättade fantastiska sagor och det bjöds på mat. Aldrig hade Ilta omgivits av så många intryck, så många dofter, och medan hon entusiastisk ville ta åt sig av allt som erbjöds var hon också osäker. Hon tog inte särskilt mycket plats, och pratade inte med någon. Laali hade hon redan tagit avsked från och Ilta kände ett litet stygn av saknad. Det hela hade kanske känts lite mindre oroligt ifall hon hade haft någon bekant vid sin sida.
     Men det talades ivrigt om Zelenoch kring en eld och genast rörde sig Ilta närmare för att lyssna på historien. Det var en väldigt väl berättad historia av en ung zimaerhona, och Ilta lyssnade med spetsade öron och stor entusiasm. Sagan var olik det hon hört från Mielikki, men det kändes riktigt, och det var en bra saga. Hon till och med hysjade de som pratade i mun på varandra runt elden utan att skämmas för att störa sagan för de andra.
     Honan hade talat klart, och nästan genast började en äldre herre ta till orda. Han tänkte ge sig i färd med att berätta om anden Sova, men knappt hade han hunnit komma till mitten av sagan innan Ilta hastigt reste sig upp med en missbelåten min. Han berättade helt fel, det hörde Ilta redan. Det var en saga som stod henne nära om hjärtat, därför kändes det extra opassande att alla fick höra fel version.
"Ei, sådär gick det inte alls till," avbröt hon med en skarp röst utan att tänka, så att alla runt elden plötsligt vände blickarna mot henne. Vissa rynkade pannorna missnöjt, för de ville höra hur det gick, men den äldre hannen log förstående och satte sig. "Så hur tror du det ska berättas?"
Ilta spände blicken i honom. Hanen var en gråfläckig zimaer, lite större än henne själv med tufsig päls och snälla ögon. Hans lugna sätt gjorde intryck på henne och hon försökte genast ta efter, men sade med eftertryck. "Jag tror inte - jag vet."
     Hon tog en konstpaus medan hon såg över vargarna runt elden. Deras irriterade miner hade slätats ut och kanske bytts ut mot intresse, eller iallafall nyfikenhet.
     "Det som riktigt hände, den där gången när natten kom krälande och Sova spred vingarna för att speja åt Dosyas flock, är mycket hemskare."
     Ilta tog till sin kraft, som hon sett andra zimaer göra under kvällen, och bakom henne bredde en väldig uv ut sina vingar. Den flög upp mot skyn, och liknande bilder tog till allt medan sagan berättades. Ilta skapade ett ljusspel i norrskenets färger, men med en mörk underton. En spänning, något som nalkades i bildspelen. Ilta berättade sagan, med alla spänningar och hisnande äventyr som hon mindes, och gjorde det precis som hon säkert visste att Mielikki hade gjort.


[öppet för en eller fler som vill   annars blir det ett ensaminlägg!]

Malva hade till sista kommit till ro uppe i norr och fann sig sittandes kring en av de många eldarna. En god natts sömn utan någon vandring framför sig dagen efter hade gjort underverk för humöret och hon insåg att hon faktiskt stortrivdes bland festligheterna. Trotts sin inledande skepticism till Zimaernas enkla förhållanden kunde hon inte annat än erkänna den inbjudande varma känslan som låg över området. Och att ta del av historierna om den nya gudinnan var mycket spännande. Hon visste inte mycket om hur gudar föddes, men det var tydligt att vargarna runtom henne trodde på sagan som delades. Och den mäktiga ljusspelet på natthimlen talade väl också sitt tydliga språk. Samtidigt hade hon svårt att släppa känslan av att norrskenet var en påhälsning av hennes mor. Hon hade känt en närvaro intill sig enda sedan kvällen med musikanterna i Civitas.
En grå hane tog över berättandet med avbröts snart av en rödfläckig honan med bestämt sätt. För en gångs skull stannade Malva i bakgrunden, förblev en tyst betraktare snarare än en huvudakt i dramat. Det fascinerade henne hur lugnt konflikten ändå löstes, och talarpinnen lämnades över utan någon irritation. Berättelsen som sedan spelade upp, skickligt utfylld med ett magiskt skådespel och eldens sprakande, fick en idé att födas i hennes huvud. Vintervargarnas berättelser var något alldeles extra, och skulle vara makalöst att kombinera med Skuggfalls sceneri. Och att bygga goda relationer till nya vargar och gudar kunde bara vara fördelaktigt, Tenebris stöd till månvargarna hade lett till mycket gott. De kunde nog ha mycket att vinna på att ge Zimaerna en plattform.
Allt medan berättelsen tog form gjorde så också Malvas planer det. Att förstärka den här dramatiken med lite gladiatorspel och kanske dans invävt i skådespel och illusioner. Att skänka denna för henne nya kultur en möjlighet att berätta för en ny publik, det kändes rätt.
Hon satt nöjt och lugnt och lyssnade på de sagor som delades, men då elden tillslut inte var mer än en glödbädd och allt fler började dra sig undan till sitt valde Malva att följa efter den självsäkra unga hona som tagit ordet tidigare under kvällen.
"Ursäkta mig.."
Kallade hon på den andres uppmärksamhet då hon hann i kapp henne.
"Förlåt, jag tror aldrig jag fick ditt namn, jag är Malva Stjärnsten av Tenebris.."
En titel som betydde betydligt mindre här uppe än vad den gjorde hemma.
"Jag är inte härifrån, som du kanske märker, men jag blev väldigt imponerad av din berättelse tidigare.. Och jag undrar om du vet vem häromkring jag kan tala med om jag vill få dessa myter berättade i min hemstad, eller om du kanske skulle vara intresserad av att delta i evenemang lägre i syd för Zelenoch eller Sova och Dosya?"

Ilta avslutade sagan och såg spänt över gruppen som tycktes ha glömt att hon avbrytit den grå hanen. Många verkade nöjda och det kom några följdfrågor som Ilta gav vaga och lite mystiska svar till. Sedan fortsatte berättandet från annat håll. Den grå hanen fick en syl i vädret och berättade en annan saga som Ilta belåtet lyssnade på, en saga som hon inte hört innan.

Det berättades och det sjöngs tills brasan falnade till en glöd. Många hade redan dragit sig undan vid det laget och Ilta gäspade stort när hon till slut bestämt sig för att hon fått nog av sagor för kvällen och började gå därifrån. Men hon hann inte långt innan hon plötsligt fick sällskap. Förvånat snodde hon runt och blinkade upp mot en flådig hona i bjärta färger som nästan kunde jämföras med själva norrskenet. Ilta stirrade länge på den virvlande pälsen, sedan på hornen och slutligen de fyra öronen som alla tycktes fungera. Ilta var helt paff och lyssnade knappt på honans introduktion, men återfick snart fattningen. Hon hade sett många ovanliga vargar på festen men det här måste nog vara det mest spektakulära hittils.
     "Men gudars, sådan päls du har," nästan viskade hon fram kort med tydlig beundran efter Malvas introduktion, som om hon behövde materialisera sina tankar i röst för att kunna gå vidare från ytligheter.
"Jag är Ilta."
     Ilta hade redan glömt det mesta av den andras namn och bet sig lite förläget i kinden. Vad sa hon, Stjärnsten? Malva? Ilta kunde inte begripa varför man skulle ha ett så långt namn som bara gjorde det krångligt.
     Sedan lyssnade Ilta med desto större uppmärksamhet på det som artade sig till ett förslag, och en vänlig komplimang riktat åt hennes berättelse. Det gladde Ilta oerhört. Så stort att en främling här på festen tyckt om just det hon berättat. Då kanske fler tyckte samma sak.
     När Malva till slut frågade om inte Ilta själv kunde vara intresserad sken den lilla zimaern upp. I synnerhet tindrade hon när Zelenoch nämndes.
     "Åh, jag känner ju inte någon här..." medgav hon, men forstatte sedan kvickt så att honan inte skulle få för sig att ge sig av.
    "Men vad är det för evenemang? I syd? Nå det låter ju tämligen intressant, jag deltar gärna för Zelenochs skull."
Ilta såg med tindrande ögon mot Malva, väntade ivrigt på en större utläggning om det här eventet, och den här hemstaden som hon talade om. "Så du vill att jag ska berätta om Zelenoch och andarna hemma hos dig? Är det väldigt långt dit?"

Ilta verkade positivt inställd till förslaget, om än hon inte verkade tillhöra den grupp vintervargar som anordnat festligheterna. Hon lade till på sin att göra lista att försöka hitta en av dessa med, om så bara för att bjuda in dem att delta som publik. Det var goda relationer hon var ute efter framför allt, även om en riktigt bra show också låg högt på listan.
Honan undra hur långt det var och Malva blev genast nervös - hon kunde ingenting om avstånd och matematik men visste att vandringen hit känts som en absolut evighet. Men det var för någon så ovan med att vandra som henne, inte någon med en nomadisk livsstil.
"Eh.. Jag vet inte hur insatt du är i Numooris Geografi?"
Frågade hon, visste själv pinsamt lite.
"Men jag är värdinna för teaterarenan Skuggfall på Azhekaslätten. Och det är där eventet skulle äga rum."
Forskande försökte hon läsa den andres ansiktsuttryck, avgöra om hon var bekant med platsen redan.
"Det ligger söder om skogsbältet, man får resa genom Ötamon och Relictus."
La hon till med ett leende.
"Och jag tänker mig minst en heldag dedikerad till Zelenoch, kanske flera, inte helt olikt eventet här nu med festligheter runtom och sedan inne i arenan vill jag sätta upp teater, dansakter och gladiatorspel som alla för din berättelse om er gudinna framåt. En riktigt show."
Hon var så mycket bekvämare med att prata planering snarare än geografi.

"Geo-vadå?"
Ilta rynkade på nosen. Det kändes som att den rosa honan hittade på ord. Azheka och Skuggfall och gladiatorspel. De passade in i vad hon sa men Ilta begrep inte särskilt mycket. Hon ville fråga, samtidigt ville hon inte verka korkad inför den ståtliga honan.
     "Jasså," hummade hon och nickade medan hon lyssnat in varenda ord. "Har int varit i de där trakterna men nog borde jag hitta vägen."
Hoppades hon, iallafall. Numoori kändes plötsligt ännu större än vad berättelserna ville ge sken av. Men tanken på en heldag, kanske flera, dedikerade till Zelenoch fick hennes svans att vifta och ett brett leende att klyva det näpna lilla ansiktet.
     "Flera dagar," instämde hon med en nickning som om hon hade något att säga till om i det hela. "Tycker de låter alla tiders! Kan man få göra en hyllning åt någon jordlig, också? Nå i sagorna vill säga."
Ilta såg det här som det perfekta tillfället. Mielikki kunde förevigas i allas minnen - inte bara hennes. "En hyllning åt en som är död."