Nephania trodde hon kände till Skuggfall utan och innan, och att hon skulle hitta där med stängda ögon. Men nu när hon blundandes stapplade sig framåt vid Kolzaks sida insåg hon hur fel hon faktiskt hade haft. Det var mycket svårare att ta sig fram när man inte såg något, till skillnad från att påstå sig kunna det när man kunde se sin omgivning.
    "Nästan där," försäkrade han henne, och hon nickade endast till svar. Allt fokus gick åt till att försöka att inte bryta tassarna i trapporna. Men han hade haft rätt, för det dröjde inte länge förrän han bad henne stanna. Hon kunde känna vinden leka i hennes päls. Försiktigt satte hon sig ner.
    "Vart i hela världen har du lett mig?" frågade hon med ett lätt skratt medan han justerade riktningen hennes nos pekade åt. Inte för att hon förväntade sig ett svar.
    "Okej, öppna dem."
Nephania började med att glänta på ena ögat, men öppnade tvärt båda för att ta in hela vyn. Himlen brann i höstens färger medan solen var på väg ner bakom horisonten. Hon kastade en hastig blick ned mot marken. Uppifrån Skuggfalls högsta punkt var det fruktansvärt långt ner till marken, och även om hon var väl medveten om vad som skulle hända om någon av dem föll tänkte hon inte låta det förstöra ögonblicket.
    "Kolzak," andades hon ut med ett leende. Hon såg kort mot honom innan hennes fokus återigen riktades mot solnedgången. "Det är- Det är helt-"
Stäppvargen skakade leendes på huvudet i jakt på rätt ord. Efter lite fumlande trodde hon sig ha funnit det.
    "Magiskt."

Solnedgången var en präktig, sprakande explosion av färger som tycktes vibrera i djupa andetag. Skiftningarna bland de röda molnen glödde av värme, och himlen målades av åskådliga stråk, inte en nyans lik den andra. Det var som om himlen sjöng ett avsked full av känsla för den döende dagen, en sista symfoni, helt unik. 
     Ändå var blicken som Kolzak ägnade fenomenet flyktig - hans uppmärksamhet tillhörde Nephania, i synnerhet när hon slog upp ögonen och tog in vyn. I solnedgångens varma sken lös hon starkare, och han kunde inte titta bort. Solens strålar reflekterades i hennes ögon, som om solen själv tog fäste i dem. Värmen i hennes leende var så strålande att Kolzak svor han kunde känna den mot sitt ansikte. Solnedgången bleknade i jämförelse. Ögonblicket var sorgfritt, hans hjärta satt lätt som en fjäder i bröstet och veckans sår och blåmärken kändes numer bleka. 
     Nephania såg mot honom, och deras blickar möttes. Tafatt såg han snabbt bort, tittade mot vyn medan han försökte glömma hur högt upp de var.

"Da... Magiskt." 
Blicken letade sig till henne igen, och han lade med eftertryck till det ord som kändes mest passande. "Vackert."
Men det var inte solnedgången han tittade på eller syftade till när han sa det.

Nephania var kanske den enda här han verkligen kunde prata med. Den han gladdes av att se, gjorde tillvaron lättare. Han behövde inte hålla en garde, en mask mot henne. De var vänner. 


"Så, du gillar det?"
     Kolzak lät fånigt hoppfull när han ställde frågan, som en dåre och han ångrade att han fyllt tystnaden med en sådan självklar fråga. Snabbt fortsatte han genom att gestikulera mot horisonten.

"Man kan se så långt härifrån. Titta. Där syns Civitas. Och Ötamon, långt där borta. Ah, det syns knappt. Och däråt.. söderut. Man kan se ända till bergen."
     Han kunde inte minnas för allt i världen vad bergen hette och kom av sig. Orden tog slut och han var tyst en stund medan han trevade efter något att säga. Solnedgången klädde i tystnad, ändå ville Kolzak inte att det skulle bli förteget mellan dem. Han ville höra alla hennes tankar, alla åsikter och funderingar hon bar på. Vad kände hon i denna stund? Vad hade hon gjort idag? Kolzak talade igen, en fumlande trevan till gårdagens möte. Nu var rösten lite lägre, nästan blygsam.

"Du hade inte behövt lova att komma hit idag. Men jag är glad att du gjorde det."

Hon nickade till svar.
    "Det gör jag," försäkrade hon honom. Nephania följde hans omnämnande av Numooris platser med blicken. Civitas hade aldrig sett så litet ut som det gjorde nu.
    "Blodbergen," mumlade hon, mer för sig själv än någonting annat. Hon hade vuxit upp på andra sidan om dem. På Stormslätten, långt innan jordbävningen som fått Tadaar att ta över området. Det hade varit en enklare tid. En våg av saknad svepte över henne. Instinktivt tryckte hon undan känslorna lika snabbt som de dykt upp. Istället vände hon sig leende mot Kolzak, alla spår av kaoset som tillfälligt flammat upp inom henne försvunnet.
    "Jag också." Och det var sant. Hon tyckte om att spendera tid med Kolzak, på samma sätt som hon hade tyckt om att spendera tid med Achilles. Det var enkelt. Kravlöst. Åtminstone när det bara var de två.
    "Du nämnde Ötamon innan: hur mycket av Numoori har du sett?" Frågan var kanske enkel, men hon var genuint nyfiken då hon själv endast kände många delar av landet vid namn.

Blodbergen, hur hade han kunnat glömma? Förläget skrattade Kolzak till följt av ett litet 'just det', blickade mot horisonten och följde konturerna av molnen. När han såg mot Nephania igen vävdes deras blickar samman. Hon log mot honom, och han besvarade det. Hjärtat hoppade till, och alla sorger och smärtsamma minnen hamnade i bakgrunden, åtminstone för stunden.
     "Inte mycket," erkände han med ett litet leende. "Jag kommer från Snöslätten ifrån början. Det är väl så långt österut jag varit. Men jag spenderade mycket av min ungdom i Ötamon, lite i Itrozo och Relictus."
     Kolzak valde att medvetet inte nämna Norspiret. Även om allt var annorlunda nu så förtjänade Cirkeln sin undangömda plats. Tankarna drogs flyktigt till familjen, till Aleksandr och Katya, till Vasilisa. Hans systerbarn. Ezekiel. Hur hade de det nu? Innerligt hoppades han att de hade det bra, nu. Bättre nu.
     "Du då, Neph?" frågade han tillbaka, skakade av sig tankarna. "Jag insåg just att jag inte ens vet var du kommer ifrån. Din familj?"
     Leendet blev lite ursäktande, som om han ville visa att hon inte behövde svara om det var ett känsligt ämne.

Han försökte dölja det, men hon kunde se hur han saknade sin familj, och fick påminna sig själv om att han faktiskt inte var här av egen, fri vilja. Det var på Grendels order han ens stred som gladiator. Men hon skulle ljuga om hon sa att hon inte var glad att han var här.
    "Jag? Jag växte upp i flocken Treontha, på Stormstäppen. Det var jag, mina bröder, vår mamma..." hon insåg plötsligt hur mycket hon faktiskt saknade dem. Trots alla lögner Muderotic hade berättat för dem. Hur mycket hon själv aldrig kunnat förklara för Oscuro innan hon lämnade Qu, och honom. "Flocken finns inte längre kvar."
Envist höll hon blicken låst vid horisonten. Hon tyckte egentligen inte om att tänka på natten då hela hennes värld slets ur hennes tassar. "Den splittrades natten då de odöda visade sig i landet för första gången."
Hon såg på Kolzak och gav honom ett svagt leende.
    "Men det är inte direkt en rolig historia," hon grimaserade åt minnena. "Ingenting man pratar om när tanken är att man ska ha det trevligt. Så jag tänker föreslå att vi pratar om någonting annat. Något lite gladare."
Hon gav ifrån sig ett hummande läte.
    "Okej. Av de platser du besökt, vilken är din favorit?"

[Nephania och Kolzak har en trevlig dejt-som-de-låtsas-om-inte-är-en-dejt, 10 av 10, would do it again]