Yargol hade tålamod med mycket. Han var inte lika vild och flängd som de unga spelevinkarna som härjade runt på stranden. Nej, Yargol hade ingen lust att härja bland vågorna och få saltvatten i fjädrarna. Han hade istället satt sig en liten bit upp längs stranden, där sanden ännu var fuktig men där vågorna inte hotade att rasera sandslottet han jobbade på. Sandslottet han jobbat på.

"Se dig för din himla parvel!" Han hytte med en grovt kloförsedd tass efter gruppen av snorungar som just kutat rakt in i honom och över hans fina slott. De långa fjädrarna fladdrade argt runt honom.

Navus hade hängt på stranden, dragit åt sig solens energi och njutit. Detta var verkligen hans sanna element. Men någon kaxig ungdom med ben längre än vad de behövde vara hade högljutt slagit vad om att han minsann var snabbast av alla på hela festen.
 Inte om HAN hade något att säga till om!! Och Det hade han!
Det hade varit för lätt att klå små-glinet. Han hade kollat bak för att se den sorgliga typen käka hans damm!! Och helt missat gubben och hans slott, som nu var ett minne blott.

 "Men VID AURINKO VAD KALLAR DU MIG?" han vände sig om, beredd att slåss. Men den tjuriga gubben var ingen annan än
 "YARGOL!"