En spänd upphetsning låg i luften. Bambra och Amanita var på jakt. De hade just lämnat skogsbrynet och Kaiwoods väldiga träd reste sig som en mörk mur bakom dem. Inatt var inte ens månen framme och även med förhöjd syn var det svårt att se långt i det kompakta mörkret. Nattens lektion var i att jaga upp främlingar att äta utan att råka döda dem, en läxa Bambra hittills haft mycket svårt att lära sig. Som alltid la hennes skapare stor vikt vid självkontroll och att inte ta liv i onödan. Även om Bambra ville lyda så kunde hon inte låta bli att bli uttråkad av konceptet, inte ens som dödlig hade hon brytt sig om andras liv och nu när hon mer eller mindre var en demi-gud förstod hon inte varför det skulle behöva förändras.
De hade fått upp ett spår, en skarp doft av blod och bränt kött låg i luften och lockade dem till sig. Dofterna fyllde henne med jobbiga minnen, dessa var de dofter som hemsökte alla hennes värsta stunder i livet. Men ikväll skulle kanske komma att bli bättre, trotts att Amanita nu stannade henne och såg henne allvarligt i de rödsprängda ögonen. Måttlighet, predikade hon.
"Säg mig, Mammanita, where is the fun in that?"
Mammanita var det skämtsamma smeknamnet hon givit sin skapare eftersom hon så tydligt efterliknade en mamma i sina försök att både skydda henne och sätta upp trista regler. Och på någon nivå var hon ju hennes mamma, det var Nita som fött henne in i hennes nya liv. Hon var osäker på vad den andre tyckte om smeknamnet, ibland verkade hon uppskatta det, ibland blev reaktionen likt idag mer av ett irriterat himlande med ögonen.
Rörelser i mörkret avbröt hennes funderingar. Ljudet av andetag och  något haltande steg. Hjärtslag som bultade ansträngt och fyllde henne med förväntan. Hon såg uppspelt på sin skapare som tydligt signalerade att hon skulle ta det lugnt.
Bambra gick igenom stegen i huvudet. 1. Introducera dig med lugn, överväg situationen, låt din inneboende dragningskraft sänka den andras försvar. 2. Rör dig närmre, utvärdera svaga punkter. 3. Attackera snabbt och oförutsägbart, ta kontroll över situationen, håll bytet stilla och drick tills dess motstånd blivit försvagat. 4. Behåll kontroll över sig själv, släpp, ta dig därifrån snabbt.
Alternativt. 1. Smyg dig på utom synhåll, låt den inte se dig, utvärdera dina möjligheter. Fortsätt likt ovan med punkter två till fyra. Detta var den taktik skaparen egentligen föredrog, hon var noga med att de borde försöka hemlighålla sitt tillstånd för så många som möjligt och därför inte avslöja sina identiteter.
Men idag skulle de försöka med version ett eftersom Amanita trodde att hon skulle ha lättare att se värdet i bytets liv om hon först sett det i ögonen och presenterat sig. Bambra var inte den som sa emot. Så utan några försök att förbli dold gick hon främlingen till mötes med Amanita tryggt i hälarna.

Hon visste inte om hon skulle bli förvånad eller inte då bytet blev synlig genom mörkret. Han var redan blåslagen och blödande men vad som verkligen fångade hennes uppmärksamhet var brännmärket i hans panna. Samma som det hon själv tills nyligen burit. Hon blev så ställd att hon för någon sekund bara blev stående, stirrandes på hanens svedda anlete.
"Eh.. Hälsad."
Fick hon till slut fram precis som Amanita anslöt sig. Hon förstod genast att något var fel då skaparen frös till intill henne.


[Amanita och Corson <3]

Hemfärden gick inte så snabbt som han hoppades. Kroppen var trött efter adrenalinpåslaget, och han kände sig mer mörbultad än vad han tyckte var rättfärdigat. Pannan sved, brände och bultade.
     När de två främlingarna dök upp förvånades han, men utan att visa det. Till en början antog han att anledningen till att hans sinne inte uppfattat dem var för att han var så pass tom på energi. Men när han fortfarande inte fick något grepp om deras närvaro, trots att de stod framför honom, började han ana oråd. Det bekräftades snabbt vara så, när han kände igen den korpsvarta vargen med de tvåfärgade ögonen. Amanita. Han såg snabbt på den andre. Det här oroade honom mer än han var villig att erkänna. Han mindes gången han sparrats mot henne, och bara av det korta tillfället att döma hade han ingen chans. Hennes snabbhet var övernaturlig. Han fick anta att den andre besatt likvärdiga förmågor.
     “Amanita,” hälsade han sakligt. “Är du här för att hämnas?” Han försökte avgöra några känslor i hennes ansikte, men det var svårt. Ännu svårare när hans telepati inte fungerade. I det här sammanhanget var han helt kraftlös.

Mammanita. Namnet fick henne att himla med ögonen tvärt samtidigt som det fick en flamma inom henne att brinna med extra kontrast. Det hela var på något sätt hånande, men samtidigt kunde hon inte låta bli att känna sig nästan som en mor. Hon hatälskade känslan, drevs av ansvaret hon kände för Bambra samtidigt som hon hatade att skapelsen trotts hennes ord och vägledning skulle välja sin egna väg. Moraliskt sett hade de alltid varit väldigt olika och hon våndades av tanken att ha satt ännu ett monster till liv i denna värld. Hon hatade sig själv, samtidigt som hon inte ångrade det. Blair var värd så mycket för henne och nu var hans syster värd ännu mer. Hur hennes liv förändrades med allt det här var för henne svårt att greppa tag om. Som att hon inte befann sig i verkligheten. Att hon snart skulle vakna upp och allt skulle vara som vanligt igen. Ensamt. 

Stilla ruskade hon av sig tanken och slöt åter sitt fokus kring stunden. De skulle jaga. Med måttlighet. Hon lät Bambra styra jakten och som vanligt höll hon en ganska låg profil i det hela. Förutom när det verkligen behövdes. Hon ansölt sig till främlingen och Bambra med spända muskler. Det här var långt ifrån planen. 
- Corson. 
Hans namn mindes hon väl. Så komiskt att träffa den som så tydligt pekat ut hennes brist på syfte i livet. Nu när hon äntligen funnit ett. Bambra stod bredvid henne. Hon log smalt när tankarna också landade vid Shiva. Hon hade allt hon kunde önska sig. Tackvare dem. 
- Jag har inget att hämnas för. Endast tacka. 
Men å andra sidan hade dem skadat hennes käresta otroligt mycket. Så valet av byte, kändes på något sätt tveklöst mycket enklare. Hon blev också väldigt hänförd över vad tiden gick. Hon kunde se att hanen hade åldrats, på ett fullt normalt sätt. Han såg mer vuxen ut, stark och möjligtvis ännu bittrare än vad hon mindes honom. Han hade haft en ganska tydlig pojkaktighet hängandes över sig sist, som inte fanns kvar på samma sätt längre. 
- Vad gör du så långt hemifrån Corson, skadad dessutom?

Främlingen kunde hennes skapares namn, och de talade som att de var gamla bekanta, eller kanske snarare gamla fiender. Perplex blev Bambra för en stund stående som ett tredje hjul i deras återförening, osäker på vad hennes roll i situationen var. Men blodet i hanens päls var eggande och deras ordväxling fick hennes fantasi att bygga upp scenarion hon trodde på likt sanning. Hon ville kalla sig själv smart, och hanens vita tecken och avbrutna riktning in i skogen fick henne att anta att han tillhörde Shivas före detta flock. Kanske till och med var en av de som bannlyst honom, ett ämne så känsligt att hon inte tilläts ta upp det i hanens närvaro varken för Amanita eller Blair. Det skulle förklara mycket, och fick ett svagt leende att sprida sig över Bambras läppar.
Hennes mörka blick kantades vid det här laget av röda strimmor. En plan hade börjat ta form i hennes sinne. Härifrån utvecklades det hela snabbt.
Hanen svarade avfärdande på Amanitas fråga och även om honan inte verkade ta åt sig blev Bambra märkbart kränkt å hennes vägnar. Ett väsande morr lämnade henne genom det breda leendet.
”Vi kommer ha mer att tacka dig för när natten är över.”
Fnittrade hon och kastade sig framåt med övernaturlig snabbhet. Slöt sina tänder om hanens nacke och vred honom i en obekväm vinkel. Hörde ett ofrivilligt jämmer lämna honom medan hon drack sig berusad på hans livskraft.
Men så släppte hon taget och fintade honom åt sidan. Sökte samma rädsla hon vant sig se hos byten i hans vita blick. Till sin stora besvikelse fanns där inget mer än tjurig likgiltighet. Hanen tycktes ha en stolthet starkare än sina egna instinkter. Han måste veta att han inte hade en chans, likväl stirrade han ner henne med musklerna spelande under huden. Blodet klumpade sig i den redan toviga pälsen.
Amanita sa något, hon hörde inte vad, för distraherad av hanens känslokalla uttryck och lockande puls. En glöd tycktes ha tänts i hans ögon, det var som att hon väckt något inom honom. Istället för den kurande rädsla hon hoppats på fanns där en självsäker trygghet. Han kunde den här dansen, var en van krigare och hemma i striden. Mjukt började han cirkulera henne och hon skrattade hånande åt honom. Trodde han att han hade någon chans? Eller gick han bara på autopilot nu?
Hon slickade blodet från sina läppar och fnös avfärdande åt hans försök till styrkemanifestation. Attackerade honom igen, högg denna gång mot den plats där hans kind mötte hals. Men till synes utan skräck mötte han hennes attack med en tackling, pressade sig in i hennes grepp så hon hamnade närmre marken. Slog med sina framtassar emot hennes huvud, rev med grova klor över hennes vid det här laget röda ögon.
Hon skrek och backade undan, synfältet fläckad av blod och svidande smärta. Adrenalin pumpande genom kroppen, hon var osäker på om det var hennes eget eller hanens. Med sitt enda fortfarande fungerande öga såg hon Amanita reagera skarpt på hennes skada, men hanen hade redan sett sin chans. Utan tvekan vände han sig om och sprang emot skogsbrynet.
”Vänta!”
Vrålade hon efter skaparen som genast försökte uppta jakten. Om det var för att hämnas eller bara hindra honom var svårt att avgöra.
”Han är Min, det är min jakt.”
Till hälften beordrade hon, hälften bönade. Hon fann det oftast svårt att ha någon större auktoritet kring Amanita, men skaparen var förstående och stannade. Lät henne ta ledningn i jakten.
Corson hade ingen möjlighet att fly två vampyrer med förhöjd snabbhet. Trotts att han redan hunnit ta sig in mellan skogens trädstammar var hon ikapp honom på ögonblick. Han tog långa språng genom snåren, försökte finta henne genom att kasta sig åt olika håll. Men hon var åter över honom, redo att i nästa språng pressa honom mot mossan, då marken plötsligt vek sig under hennes tassar.
Ett isande skri lämnade henne då hon föll handlöst ner i en fallgrop. Bottnen kantad av vassa pålar vilka borrade sig igenom hennes kött. Hon hade sprungit rakt in i hans fälla. Vansinnig skrek hon alla förbannelser hon kunde, rösten tydligt fläckad av såväl smärta som hat.
Denna gång höll Amanita inte tillbaka. Hon klippte av hans flyktväg och slängde honom bakåt in i en trädstam. Men på darrande ben reste han sig och gav henne en trotsig blick. Hon var lika snabbt över honom igen och kastade honom vettlöst genom skogsbrynet, ut på slätten igen. Denna gång blev han liggande och hon kom till Bambras undsättning. Den unga vampyren grät stora tunga tårar medan hon försökte ta sig loss från pålarna. Föll nedbruten ihop på marken då Amanita hjälp henne upp.
”Han…. han… ska… DÖ!”
Rösten gick från kvidande snyftningar till ett ursinnigt vrål.
Hennes skapare var tätt bakom henne då hon åter sprang ut på slätten. Båda honornas ögon var röda som blodet som flödade från hanen. Mörbultad försökte han resa sig för att möta dem, men Bambra satte en tass på hans skuldror och pressade ner honom i smutsen. Såren över hennes kropp slöt sig i realtid, lämnade fläckar av ren, fluffig päls bland hennes blodiga tovor.
Gjorde det tydligt att hanen aldrig haft en chans.

Ilskan övergick till en lyrisk berusning då hon åter fick känna på den enorma makten hon besatt. Utan tvekan greppade hon tag om sidan av hans hals, lyfte upp honom från marken medan hon girigt drack av hans blod. Skakade hon från sida till sida med upphetsade morrningar, hörde till sin förtjusning ofrivilliga gnyenden lämna hans lelösa kropp.
Hennes plan hade, av helt ofrivilliga orsaker, fungerat bättre än hon vågat hoppas på. För Amanita var inte bättre, hon anslöt sig och högg utan tvekan tag om hanens lår. Slet i honom lika hätskt.
En eufori sköt igenom Bambras kropp då hon för första gången tilläts leva ut fullt vid sidan av sin skapare. De eggade varandra, drog lekfullt dragkamp som om hanens kropp inte var mer än en pinne två valpar båda ville leka med.
All respekt för livet tillfälligt bortglömd.
Allt som fanns var blodets rus.

[Sammanfattning: Bambra och Corson börjar slåss, Corson lyckas ta sig loss och fly in i Kaiwood. Bambra jagar honom med blir nerlurad i en av Lykoris fallgropar i skogsbrynet. Detta göra Amanita vansinnig och hon släpper alla spärrar. Hon kastar ut honom från skogen igen och hon och Bambra drar dragkamp med hans döende kropp. PP av Amanita och Corson i stora drag godkänd, men är helt ok om ni vill att jag ändrar något!]