Trots att resan varit tung, och bara skulle bli tyngre, så kände Kilah sig lätt när de kunnat se den första glimten av glaciären på håll. Det hade dröjt många timmar till innan de tagit sig ut ur bergens steniga backar, och äntligen stått framför det öppna isfältet. Ytterligare tid hade sedan gått åt till att finna ett skydd från den isande vinden som piskade upp moln av svidande snö från alla håll, och till vila innan de var redo att fortsätta.
     Så fort som Kilah kunnat så hade systrarna tagit avsked från Öhld och begett sig raskt vidare. Ett tungt och alldeles för hastigt avsked, men Kilah hoppades att hon skulle få se sin lillebror igen en dag. Hon var stolt över honom. Sedan hade hon skänkt en tanke till Kian, hennes enda jämngamla broder i livet, som hon inte sett på alldeles för lång tid. Hon hade bett Öhld att hälsa honom nästa gång de möttes, och berätta vad som hänt. Kilah hoppades på att en dag få se honom också igen, hur litet det hoppet än må vara.
     I Islagunen hade Kilah bytt bort en del av sin metall mot en värmande djurhud att klä sig i, och väskor till mat och den resterande metallen. Hon ville av erfarenhet inte riskera att förfrysa sitt redan dåliga ben, och nu var hon tacksam för det beslutet. Önja hade isvargen inom sig, men Kilah var inte gjord för is och snö. Det var dock inget som skulle hindra henne.
     När systrarna nått bergen så hade ett stort norrsken blommat fram över himlen, väldigt och magiskt på ett vis Kilah bara sett en gång tidigare. De böljande slöjorna av ljus kom norrifrån, och rörde sig obrutet tillbaks mot bergen bakom dem. Ett lätt spår att följa, såväl för de främlingar systrarna mött som var på väg i samma riktning som ljuset, som för Kilah och Önja som följde det i motsatt riktning. Det fanns en trygghet i att blicka upp mot Gudarna där ovan, och känna att de var med dem.
     ”Lycka till!" Mason, en lurvig zimaer vars grupp korsat systrarnas väg kvällen innan och delat deras skydd under natten, buffade Kilah i sidan efter att ha spänt åt repet runt henne. I andra änden av repet fanns Önja. När de berättat att de tänkt korsa glaciären på egen hand hade zimaerna delat en blick med varandra, innan de likt en grupp äldre tikar som ojade sig över unga valpar erbjudit råd och varnande ord, och gett dem ett rep. En livlina, till om en av dem gick igenom isen.
     "Tack, ni också!" Kilah och Önja tog avsked av Mason och zimaergruppen, och sedan var de själva igen. Med vinden slitande i pälsen, och norrskenet speglat i ögonen, såg Kilah på sin syster. Den lamslående rädsla hon känt de gångna dagarna hade sakta övergått i en slags nervös energi. Tanken på att det här var på riktigt. Att även om hon vaknade av ångest och mardrömar, så var detta, här och nu, riktigt. De skulle göra detta. Hon var fri, och hon hade Önja vid sin sida. Önja, som i stundens hetta omedelbart valt att följa Kilah, utan minsta tvekan. Som, när Kilah sagt att det var okej om hon ville stanna, varit fast i sitt beslut. Kilah var obeskrivligt tacksam över att ha henne här.
     "Redo?" Hon tog ett stadgande andetag, hennes andedräkt ett vitt moln i vinden runt dem. Ett nervöst, men hoppfullt leende över hennes läppar. En lång vandring framför dem, allt mörker lämnat bakom sig, och ett efterlängtat mål att finna. Det var dags.

[Kilah och Önja lämnar Numoori~]

Det var mycket i livet som inte blivit så som Önja tänkt sig. Allt från oplanerade vandringsrutter till uteblivna fynd och platser hon kanske aldrig skulle få se. Men å andra sidan hade hon aldrig varit den till att planera. Beslutet att resa med systern var ett impulsivt sådant men något som kändes rätt. Det kändes rätt. Familjen var allt och medan Öhld funnit sin hos zombiejägarna hade Önja haft svårt för att sätta ner tassarna på ett och samma ställe. När savannen inte längre höll den familjära trygghet hon känt som liten hade hon vandrat norrut. Mot is, snö och kyla. Funnit sig vilsen bland berg utan stopp tills hon slutligen hittat rätt. Allt efter det kändes så här i efterhand som ett töcken. Havsglaset hon hittat tillsammans med KJ visade sig inte leda någonstans. Kanske var hon dålig på att leta men efter att ha sett stjärnan i öknen började hon tro att allt bara varit en slump. Skärvorna betydde inget och med hoppet borta hade hon haft svårt att hitta ett nytt syfte. Fram till nu.
    Det kändes rätt att göra den här resan med Kilah. Trots omständigheterna kände Önja glädjen sprudla tillsammans med nyfunnen äventyrslusta. Allt tack vare Kilah. Mason och de andra zimaerna hade gett dem goda råd på vägen och med deras hjälp hade Önja lärt sig göra bättre skydd mot glaciärens isande vindar. Hon kände sig redo och med var sin packning på ryggen stod systrarna nu inför en gemensam vandring. Ett nytt äventyr. Önja nickade åt sin syster. Matchade hennes leende där de stod sida vid sida. "Redo." I stunden fanns inte mycket mer att säga. Hon visste inte vad vägen skulle bjuda på eller om de ens skulle nå sitt mål, men någonstans på vägen hoppades hon ändå att de skulle få chans att jaga de där kräftorna tillsammans.

[Avslutat]