[Ett ensamt inlägg för Laali och Mikaele (npc). Svara inte i tråden, tack~]

Laali var inte helt säker på vad hon känt när silhuetten av Civitas gjort sig synlig i det mörka landskapet. Oro. En hård knut i halsen som hon försökte att inte tänka på. Lättnad, över att se slutet på en alldeles för lång omväg. Laali var inte gjord för vandring, och än mindre nu. Hennes tassar värkte. Hennes ben värkte. Allt värkte. Det skulle bli skönt att få lägga sig ner och andas ut, även om hon gärna varit överallt annars utom just här. Men, det var ett val hon gjort. Om det varit ett bra val återstod att se.
     Ju närmre Civitas hon kom, desto fler blev främlingarna runt henne. Andra vandrare och byteshandlare som slagit sig ner utanför samhället för att slippa att trängas innanför murarna. Snart nog hade Laali blivit närmad av en liten grupp medelålders tikar som envist insisterade på att följa henne den sista biten. Hon måste vara sååå trött som vandrat så långt i sitt tillstånd. De var sååå imponerade, och nej det var absolut inget problem de hjälpte gärna till. De kunde ju inte låta henne gå hela vägen helt ensam! Tänk om något hände, eller hon råkade ut för en olycka, de skulle ju ändå på det här hållet och de följde så gärna med henne. Laali accepterade sitt öde. Vad de sade var trots allt sant, och hon skulle ljuga om hon påstod att hon inte uppskattade att kunna luta sig mot en av deras sidor för stöd.
      När Laali korsat den östra bron in i Civitas, fortsatt eskorterad av den lilla gruppen med förtjusta småtanter, så tvekade hon för ett ögonblick. Hon hade tänkt söka efter Mikaele på egen hand, försöka förbli så anonym som möjligt i stadens myller, men när hon stod där och lyssnade till Civitas ljud så orkade hon inte. Kanske hade hon orkat om hon varit här tidigare, som först tänkt, men nu ville hon inget hellre än att bara få det överstökat. Hon fick ta den konsekvensen senare. Laali tog sig bort till den närmsta av stadens vakter hon kunde se, fortsatt följd av de små tanterna som tjattrade vidare om att de inte hade bråttom, de kunde vänta med henne, det var inga problem.
     Trots att Laali aldrig mött vakten förut så fick han en igenkännande glimt i ögat så snart som hon närmade sig. Hon fick kämpa ner raggen som omedelbart hotade att resa sig, medan hon vaksamt frågade om han sett en lång, brunvit, vinglös drakarg nyligen. Rädslan hon känt visade sig tack och lov vara ogrundad. Vakten hade fått hennes beskrivning av just en sådan drakarg, som regelbundet besökt porten senaste tiden för att fråga efter henne. Det dröjde inte länge förrän ett bud återvände med Mikaele i hälarna.
     I efterhand skämdes Laali nästan lite över hur lättad hon blev av att se hans bleka plyte och alldeles för långa svans, men hon skyllde de fåniga känslorna på sina hormoner. Och helt ärligt så var han nog minst lika pinsam som henne, som sprang henne till mötes så snart han fick syn på henne, och omedelbart bildade en ring av päls och varma fjäll runt hennes sittande gestalt. Laali lutade sig tungt in i hans omfamning, och lät honom handskas med de livligt tjattrande småtanterna innan de önskade dem lycka till, och fortsatte vidare på sitt eget ärende.
     Oroliga och lättade frågor avfärdades med halvhjärtade skämt medan Mikaele ledde Laali till en boplats i stadens nedre delar, inte allt för långt bort. Han berättade att han lånat rum av en vän till en vän som känt någon som var villig att göra plats, i utbyte mot lite arbete. Laali behövde komma ihåg att fråga om vännen till vännen till vännen senare. Just nu brydde hon sig mer om den mjuka bädden av fällar hon sjönk ihop på så snart som Mikaele hjälpt henne av med väskorna. Hon kunde höra skrattet han försökte dölja i hans röst när han tog till orda igen.
     "Jag hämtar vatten. Vill du ha något annat?"
     "Mat", stönade Laali trött. "Känns som jag skulle kunna äta för en hel flock just nu."
     "Tycker det ser ut som du redan lagt på dig en- ah!" Mikaele skuttade snabbt utom räckhåll när Laali måttade en spark mot hans sida. Hon himlade dramatiskt med blicken åt hans skratt.
     "Passa dig innan jag äter upp dig, du!"
     "Ledsen, jag är upptagen just nu. Men har kanske tid imorg-ff!” Den här gången träffade Laali honom i ansiktet. Det var dock ingen hård spark, och Mikaele tryckte sin panna mot hennes tass innan han strök förbi den för att istället möta hennes ansikte med sitt. Korta skratt byttes snart till tysta, lättade leenden.
     "Jag är glad att du är här.” Ack, där var de där fåniga känslorna igen. Laali andades ut ett tyst skratt och tryckte sin panna hårdare mot hans.
     "Jag också." Hon pausade kort, innan hon knuffade honom ifrån sig med ett retsamt flin. "Mat! Kom igen, schas med dig."
     "Okej, okej! Jag skyndar!" Han stack ut tungan mot henne, men vände snabbt om.
     När Laali blev ensam i det lilla rummet så var det som att all trötthet från den senaste tiden kom ikapp henne på en gång. Hon sjönk djupare ner i bädden med en tung suck, men med ett litet, halvt leende kvar på läpparna. De små, fåniga känslorna var välkomna.