Blair hade alltid ogillat stanken om rosorna som osade kring Itrozo. Det gjorde sinnet luddigt, och alla dofter tycktes dränkas i den giftiga sötman. Han hade aldrig sett tjusningen med stället så som vissa gjorde.
     Det gjorde det å andra sidan lite lättare att smyga sig på andra. Blair hade snappat upp doften tidigare när han sökt med vinden, och rörde sig nu ljudlöst fram över den mjuka marken. Snart var han ikapp sitt byte.
     "Rök", kallade han och väntade på att den mindre fakargen skulle vända sig om. Det var med höjda ögonbryn som Blair betraktade sin brorson, om än att ett litet leende lurade i mungipan. "Bråttom?"

Det var som allt blod rann ur ansiktet på honom när han hörde rösten bakom sig. Stel av den plötsliga överraskningen vände han sig om. Han kunde inte dölja den skräckblandade förvåningen. För ett ögonblick förblev han stumt stirrande medans han övervägde olika flyktvägar. Men han insåg lika snabbt att det var lönlöst.
     “Nej,” svarade han hårt och torrt. Det mörka anletet hade intagit sin sedvanliga anspråkslöshet igen, även om stämman avslöjade känslorna. En ilsken beslutsamhet fortsatte i tonerna, som om diskussionen redan börjat.
     “Jag tänker inte komma hem. Så försök inte ens.” Det kändes som ett tomt hot lika väl för honom som han visste att det lät för Blair. Den äldre skulle kunna släpa hem honom om det vore så, men Rök skulle åtminstone göra motstånd hela vägen.

[https://www.youtube.com/watch?v=pr8TdsYpszQ]

Blairs ögonbryn gled ännu lite högre upp samtidigt som flinet växte sig vidare.
     "Oj, då är det nog bäst att jag beger mig." Han sträckte på sig. "Vill ju inte hamna i trubbel." Men istället för att röra på sig stod Blair kvar, och nu falnade leendet snabbt. "Jag lägger mig inte i om du vill leva rövare långt hemifrån, Rök. Jag tror till och med att det bygger karaktär. Men att inte säga något innan du sticker?" Blair klickade med tungan i ett besviket ljud. 
     "Tänkte du inte alls på hur stackars Nomë känner sig? Eller är det inte ditt problem längre?"

Även om rädslan för att bli tvingad tillbaka lade sig försvann inte stelheten ur hans kropp. Den mörka blicken var stirrig när den följde Blairs minspel. Ett milt uttryck av oförstående sprack igenom fasaden han så ihärdigt försökte hålla uppe.
     “Varför skulle jag det?” Det var en genuin fråga. Rök förstod uppriktigt inte problemet. “Vad skulle det spela för roll?” Likgiltigheten inför Nomës namn var inte spelad. Rök saknade bara medlidsamhet.
     “Hon har ju 3 andra att se efter,” kontrade han med en lätt axelryckning. “Och Molok,” Rök hade aldrig lärt sig kalla honom pappa, “räcker inte det?”

Blair ryckte på axlarna han med.
     "Inte för henne, kanske." Han studerade sin brorson noga, men menade det han sagt - han tänkte inte tvinga Rök att återvända. Det skulle vara höjden av hyckleri, när Blair själv smitit i unga år. Som sagt, det kanske till och med var karaktärsbyggande. Han ryckte på axlarna igen.
     "Nåja. Jag ska inte störa dig, vi har väl båda bättre saker för oss än att stå här." Blair tog några steg bort, och vände sig sedan om. Hans blick hade mjuknat, och även om han redan visste att Rök skulle bry sig föga om det, var han tvungen att säga det. Trots allt var hans coola farbror-fasad nog redan långt borta. "Säg till om du får vatten över huvudet någon gång. Jag ställer alltid upp för er, okej?" Han vände bort blicken för att slippa möta sin brorsons oimponerade blick, och gick därifrån.

Blicken var hård och spänd när den höll taget om farbroderns avlägsnande gestalt. En låg, högdragen fnysning lämnade honom när de sista orden ekade i hans huvud igen. Vatten över huvudet? Trodde Blair inte att han var smart nog att klara sig själv? Av ren trots, eller på grund av den nya skråman på hans ego, så lovade Rök sig själv att han aldrig skulle fråga någon om hjälp. Speciellt inte hans hybris-farbror. Men det skulle vara lätt, för han skulle aldrig behöva göra det heller.
     Rök lämnade platsen bakom sig. Inga tankar ägnades åt hans familj, eller åt oron han åsamkat dem. Bara en nyfunnen bitterhet över Blairs ord. Han skulle visa honom att han inte behövde någon. Ingen alls, faktiskt.

[Avslutat]