Ett smaragdgrönt sken lös upp himlen utanför den ihåliga trädstammen, och Ilta lyfte huvudet för att stirra ut. Landskapet glittrade i vitt, blått och grönt, känslan var sagolik. Ett ögonblick var Ilta övertygad om att drömmen var en gåva från hennes mamma. Mardrömmar jagades enkelt bort av moderns kraft, och ersattes av goda, trygga drömmar. Men det var för verkligt. Kylan i hennes päls var sann, barken under hennes tassar, hennes andetag som blev till ånga i den kalla luften. Men ljusskenet var äkta. 
Den insikten fick Ilta snabbt på fötter och hon skuttade ut i den djupa snön med blicken fäst mot himlen. 
     Andan drogs ur henne, och hon frös till is på platsen hon stod. Himlen var full av ljus! Dansande, underbart ljus, och det var som att omvärlden slutade existera. Det var olikt något Ilta hade sett. Skimret var gudalikt. Ilta fick inte luft. Tårar brände. Det var så vackert, men utöver det, så var det heligt. Gudomligt.
Hon bevittnade sin Gudinna.
    "Zelenoch," viskade hon när hon äntligen fångade luft i lungorna. Kylan kändes inte lika påtaglig längre, inte ens när en isande vindby ruskade om hennes spretiga päls. Med intensiv blick följde Ilta de dansande ljusstråken i skyn, och noterade riktningen. Rörelserna. Det rörde sig, nej, det visade vägen. Såklart! 

Ilta fick bråttom. Tröttheten som gjort henne matt i kroppen blev som bortflugen, och hon tog de första stegen nerför sluttningen. Språngmarsch blev till en gallopp, och närhelst hon kunde lyfte Ilta blicken mot skyn.
"Ja! Tack, tack! Nå jag ska följa Dig. Jag följar Dig!"


[Ensamt hehe, utspelar sig under VE20's början]