Värdhusets kvava luft mötte Zephyr som en vägg. Han blev ståendes i dörröppningen där vinden utanför lockade honom till att vända om. Det var så mycket folk här inne. Mer än vad han räknat med. Här var han utanför sitt element. Om än ett anonymt ansikte så kändes varje blick åt hans håll påträngande och dömande. Han släppte ut ett andetag genom nosen och sökte av de fulla borden och värdshusets mörka vrår. Ingen Achilles och av det lilla han kunde se över alla övervuxna ryggtavlor, ingen annan ur Qu heller. Han började misstänka att Achilles lurat hit honom utan någon avsikt att dyka upp själv. Typiskt.
    Zephyr rykte till när någon missnöjt gruffade bakom honom. Först då insåg han att han fortfarande stod mitt i ingången. Han förflyttade sig snabbt åt sidan och muttrade ett lågmält förlåt till cestron som passerade. Ugh, han hatade det här. Stället var proppfullt med inte en enda ledig plats och Zephyr var inte den som tänkte bjuda in sig själv vid någon annans bord. Han gjorde sig redo att vända i dörren men i samma veva han vände sig om fastnade blicken på en varg vid bordet närmast utgången. Han kände igen henne direkt. En av Mivrias döttrar, Airi. Minnet av hennes hukande form intill sin döda far var någon han fortfarande tänkte på. Han hade inte sett henne sedan den natten.
    Zephyr tvekade. Skulle han gå fram till henne – vara social – som Achilles alltid uppmuntrade eller skulle han ge efter för sin egen osäkerhet och lämna myllret av skratt och samtal bakom sig. Hon kanske inte ens kom ihåg honom. När han slutligen bestämde sig för att gå fram var det som att tassarna rörde sig utan att han kunde kontrollera dem. För varje steg tycktes hjärtat vandra längre upp i strupen. Med sin rygg mot honom kunde han fortfarande vända om, utan att hon märkte något. Kanske var det bäst om han bara—
    "Hej du”, hälsade han, tonen och omständigheterna helt annan än vid tiden i måntemplet. "Du klarade dig." Zephyr log snett om än genuint när Airi vände sig om för att möta honom. "Jag är Zephyr förresten. Jag vet inte om... om det kom fram innan.” Det såg ut som att hon kände igen honom. Han ville tro att hon gjorde det men man kunde aldrig vara helt säker. Hon var åtminstone artig nog att hälsa honom och presentera sig.
    "Airi."
    "Jag vet." För ett ögonblick vilade Zephyr blicken vid henne, beundran etsat i de gröngula ögonen. Hon såg ut att må bra. Bättre åtminstone än när han talat med Sari senast. Det var så länge sedan nu. Det var svårt att tänka sig hur lång tid som gått sedan allting, hur mycket som hänt. Wulfrics och Hamla öde var fortfarande färskt i sinnet och anledningen till varför han lämnat Byoomi från första början. Zephyr harklade sig och tog ett steg bakåt, generad över sina vandrande tankar. ”Förlåt mig, jag—" han ändrade sig mitt i meningen med en suck. "Är dina syskon här också?"

Airi låg ner invid ett av värdshusets låga bord, med huvudet vilande på ytan framför sig och ögonen slutna. Hon hade tassarna gömda tätt under sig och svansen svept längs sin sida för att undvika att någon trampade på den. Det hade hänt förr, och Airi var fortfarande inte helt van vid hur tätt inpå andra man var i ett samhälle som Civitas. Visst var hon uppvuxen med många vargar runt sig, född och fostrad i Måntemplet bland präster, lärjungar och besökare, men det hade aldrig varit som här. Måntemplet hade varit familjärt, bland dofter och ansikten hon kände. Här var det främlingar som trängdes längs gator, högljudda handelsvargar som kommit från fjärran med ting och kött och hudar från djur hon aldrig hört talas om förut. Ett konstant surr av röster och kroppar som sicksackade över och runt varandra i ett flöde hon inte riktigt lyckades passa in i. Hon visste inte om hon gillade det eller inte.
     Hon hade lyckats få tag på en plats nära utgången, i änden av ett bord där en grupp främlingar låg och delade roliga historier och glättiga skratt. Hon föredrog ljudet av skratt över stadens andra sorl, det var vad som lockat in henne i värdshuset från första början. För även om skratten var från främlingar så kändes det bekant. Men hon höll sig alltid nära utgången. Nära en väg ut, för när rösterna runt henne blev för höga. Plötsliga, högljudda rop ekade alltid som dåliga minnen i hennes huvud, och fyllde henne med behovet att fly. Det underlättade för alla om hon kunde ge sig av snabbt när hon behövde.
     En hälsning föll över Airis öron, och hon hade kanske antagit att den varit riktad till någon annan om det inte var för att rösten faktiskt var bekant. Ett till gammalt eko, om än inte färgat av den panik och hets som i hennes minnen. Samma ord, men en annan innebörd. Du måste lämna honom. Han är borta. Ta dig härifrån. Airi såg upp på den mörka vargen som hälsat, och mötte hans klara ögon. En främlings ansikte, men hon mindes rösten. Ljudet. Allt annat var ett töcken av mörker och ljus, eld och blod och blod och blod och…
     Airi skakade kort på huvudet för att skingra tankarna, och satte sig upp istället. Zephyr. Zephyr. Hon visste inte om hon hört det namnet innan eller inte. Inte från då, där hade inte funnits tid till det, men kanske från någon annan.
     "Airi.”
     "Jag vet."
     Ett kort, och kanske något generat skratt lämnade henne. Vid Duraneirs svans, hon önskade att hon kunnat säga detsamma. Hon flackade med blicken mot utgången, osäker under hans ögon. Hon öppnade munnen för att säga något, samtidigt som Zephyr tog till orda igen. Deras röster krockade, och Airi tystnade omedelbart med ett ursäktande leende. Hon skakade på huvudet.
     "Nej. Eller, inte här här. Yina har gett sig av med en vän. Sari och Murg är och prutar hos en handlare." Hon skrattade till igen, ett kort och luftigt ljud, knappt mer än ett andetag. "Jag, eh, tog mig hit."
     Airi studerade Zephyr medan hon pratade. Försökte lägga hans ansikte på minnet den här gången. Ville minnas honom som mer än en röst och ett töcken överskuggat av rädsla och sorg.
     "Och du? Klarade du dig? Eller, ja, uppenbarligen, du, eh, du ser bra ut. Ser ut att må bra”, hon avbröt sig själv och grimaserade åt sitt eget svammel. Vid allt heligt. Hon tog ett nytt andetag och började om. "Tack. För- för då."

Hans öron slokade ut med sidorna när de pratade över varandra, båda fumlandes efter orden. Zephyr bet insidan av sin kind, generad över det hela. Det här var lite av en ny situation för honom. Vanligtvis var han den aviga parten, där andra istället fick styra konversationen i sitt tycke. För en stund visste han inte vad han skulle säga eller göra för att inte göra situationen värre eller på något sätt råka lägga fokus på det som uppenbarligen bara var en felsägning från Airis sida. Och en osanning.
  "[...] du ser bra ut. Ser ut att må bra.”
  Zephyr sneglade ner på sig själv. Han kände sig allt annat än och kunde inte föreställa sig att han såg särskilt pigg ut i nuvarande skick. "Jag hade tur", svarade han kort. "Du behöver inte tacka mig. Den där natten..." Han studerade ärren i hennes ansikte. Bitmärken efter dimmvargen hon, Murg och Sari dödat samma natt. På något sätt var det enklare att vila blicken vid dem än att direkt möta hennes ögon. "Jag hade önskat att jag... vi–", rättade han snabbt. "–hade kunnat göra mer. Är det något ni vill ha hjälp med – vad som helst – så står Qu redo." Han gav Airi ett svagt leende, nästan ursäktande när han nu valde sina ord noga. "Vi hade tänkt besöka er tidigare men saker... kom i vägen." Blicken föll till marken, vilandes vid en ospecifik punkt. Min vän dog. Jag var är arg och ledsen men jag är här nu. Jag är här. Här var lättare att vara än hemma. Zephyr slog sig ner på stället, en rågad meter eller två mellan dem. Avståndet var lika mycket till för honom som för henne. Kanske mest för honom, erkände han motvilligt. Han motstod ovanan att harkla sig, så som han ofta gjorde när han kände sig osäker. Istället log han trött.
    "Hur är det med dig?" Frågan var dum och uttjatad men han kom inte på något annat att säga. Mest av allt ville han bara hålla igång konversationen så de inte behövde sitta i pinsam tystnad. "Du ser ut att må bra. Bättre än vissa andra i alla fall." Det var tydligt riktat åt honom själv. "Jag pratade med din syster för ja, länge sedan nu, men då var hon orolig över dig." Hade han korsat en gräns och varit för påträngande? Förmodligen, men nu var det för sent att ta tillbaka det han sagt.

"Tack." Airi log svagt när han erbjöd Qus stöd. Där fanns nog inte mycket Qu kunde göra för henne, egentligen. De kunde inte göra händelsen ogjord. Men hon visste att de var villiga att stötta månvargarna, och templet, framåt. Endast gudarna visste hur mycket det stödet skulle komma att behövas. Om alls. Men, det var en trygghet inte desto mindre för de som påbörjat återuppbyggandet.
     "Ärligt talat vet jag nog inte hur jag mår." Airi gav ifrån sig ett halvhjärtat, trött skratt. "Fysiskt bättre, antar jag. Migränen kommer mer sällan. I övrigt? Jag vet inte… Jag…" Hon suckade, och blicken vandrade planlöst till en punkt i luften mellan dem, något frånvarande. "Det känns så orättvist, allt som hänt. Våra förluster. Jag känner mig så hjälplös och… arg." Airi rynkade frustrerat på ögonbrynen och vek öronen bakåt. "Kanske borde jag återvända till templet. Hjälpa till att återuppbygga. Jag är Mivrias dotter, så jag om någon borde väl vara där, men… Men hur ska jag kunna återvända dit och låtsas som att inget har hänt? Eller inte… Inte inget. Jag har vidrörts av Duraneirs ljus. Den delen av mig kommer aldrig att lämna mig. Men… jag kan inte bara sitta stilla i Ötamon och göra ingenting. " Hon pausade kort för att ta ett djupt andetag. Hon mötte snabbt Zephyrs trötta ögon.
     "Förlåt, jag… Det har varit mycket." Hon flackade undan med blicken igen, och studerade istället sina egna tassar.

"Jag kan inte bara sitta i Ötamon och göra ingenting."
    Meningen träffade Zephyr hårdare än väntat. Bröstet knöt sig, kramade luften ur honom i en ansträngd utandning. Med blicken i marken bet han insidan av sin kind i ett försök att stilla frustrationen som välde upp inom honom. Han kände igen Airis känsla – nästan för väl – och liksom henne visste han inte längre vad han skulle göra med den.
    "Nej", började han när hon ursäktade sig. "Nej, be inte om ursäkt." Ett bittert skratt slank igenom när han skakade på huvudet. "Det har varit mycket. För dig, för mig... för alla känns det som. Och ingen gör ett skit åt det." Det sista var inte högre än en viskning men av Airis spetsade öron att döma, hade hon hört honom. Zephyr fick påminna sig själv om att detta inte var stunden att spilla allt han gått och tänkt på de senaste månaderna. Han var trött. Så ofantligt trött på Qus inaktivitet över allt som hänt. Exodus ord ringde i hans öron, ord som han började se allt mer sanning i.

     "Så vi väntar. Som Qu alltid gjort."

Zephyr ville inte vänta mer. Ville inte vänta tills fler namn och ansikten lades till den växande listan av individer som behövde betala för sina handlingar. Efter Hamla och Wulfric var det omöjligt. Han mötte Airis ögon med sina egna och för ett kort ögonblick tvekade han. Övervägde om detta var vad han ville göra. Men valet var försvinnande enkelt när han vägde fördelarna mot dess nackdelar. "Det är inte mycket att gå på–", suckade han tungt i förberedelse. "Men jag har information som tillhör er. Något som jag tror att ni eller ja, du kanske vill veta." Som hastigast sökte han rummet efter nyfikna blickar, men alla verkade upptagna med sitt eget. Myllret av röster var svår att överrösta. "Namnen på dem som attackerade måntemplet." Han gav henne inte mycket tid till att reagera. "Inte alla men några av dem", rättade han. "Vi fick reda på det tack vare en kontakt som– äh, det är oväsentligt egentligen men..." Han kom av sig när han höll hennes blick i vad som kändes som evigheter. Det var omöjligt att säga vad som rörde sig innanför Airis huvud. Vad hon tänkte och kände. Zephyr sänkte huvudet i en nästan ursäktande bugning. "Informationen är i alla fall din, om du vill ha den." I samma andetag ville han erbjuda sig själv – att hjälpa i vilken utsträckning hon än tillät – men något fick honom att tveka och Zephyr förblev tyst.

Det kändes som att hon hade hoppat ner i iskallt vatten. En plötslig kyla som blommade ut från hennes bröst, och spred sig upp i huvudet ihop med en lätt, ilande yrsel när allt blod abrupt verkade komma på att tyngdlagen var en grej. Alla ljud i rummet tycktes med ens avlägsna, när allt Airi hörde var ett högt brus i sina öron.
     Namn. Han hade namn. Namn på de – eller åtminstone några av dem – som orsakat allt detta. Namn på de som hade tagit hennes hem ifrån henne. Tagit hennes vänner. Tagit pappa. Som nästan hade tagit Murg. Som hade…
     "Berätta." Airi kände mer än hon hörde sig själv svara, hennes röst kvävt framtvingad ur en strupe som kändes som att den snörat ihop sig helt. Raspande och nästan smärtsamt. Hon behövde veta. Airis blick var vid och stirrig på ett vis som nästan tycktes se förbi eller rakt genom Zephyr snarare än på honom. Hon behövde veta.

Han nickade stramt åt Airis order, även om han av hennes blick att döma förstod att hon mentalt var någon annanstans. "Inte här", sade han och såg sig om från där de satt, alldeles intill värdshuset ingång. Det var för mycket öron och ögon kring dem. "Se om vi kan hitta ett ställe med lite färre ansikten."
    Det var ingen lätt uppgift men efter en stunds väntan och lite övertalan fick de sig ett litet bord i en av tavernans lugnare vrår. Här var avstånden längre mellan borden och inte samma trängsel, men fortfarande inom räckhåll för att en lågmäld konversation skulle dränkas av festiviteterna under samma tak. Zephyr såg till att Airi satta sig tillrätta innan han tog plats vid det låga träbordets motsatta sida. Det var ingen idé att dra ut på det. "Varya", inledde han. "Ett gråblod som tillhörde Tenebris; tydligen på flykt nu. Den som gav sig på din bror. Dödade en av våra." Det ryckte ogillande i hans läpp. "Samma Varya som Mivria bannade från måntemplet, eller hur?" För ett kort ögonblick såg han Airis ögon blixtra i en myriad av känslor – smärta, ilska, kanske något mer – men han tvingade sig själv att bita tillbaka ett förlåt och fortsätta. "Två bruna fakargsyskon – Bambra och Blair. Din farbrors mördare – en infero vid namn Adena. Luwa har också beskrivit ytterligare en infero-tik som ska ha deltagit men hennes namn vet vi inte i nuläget. Och så två dimmvargar – också syskon – Yrjö och Nomë." En kort paus. "Nomë är den som kom undan." Zephyr höll sig från att utveckla mer än så, för han mindes hur motvilligt Sari hade pratat om händelsen. Som om hon skämdes över hennes och syskonens agerande. 
    Hans blick sjönk till bordet under tiden han lät Airi samla sig. Tystnad sträckte sig mellan dem; gav honom tid till sina egna tankar. Det var en lättnad att äntligen få ut informationen. Han hade burit på den i vad som kändes som en evighet, i väntan på klartecken från Qu, Sari eller vem som helst att tiden nu var inne. Han räknade några långsamma sekunder innan han såg upp mot Airi igen. "Det är mycket, jag vet. Om det varit möjligt hade jag undvikit att dumpa allt det här på dig bara så här", suckade han. "Vad tänker du?"

Airi lät sig stelt ledas till en plats längre in i rummet, där färre vargar trängdes. En del av henne ville inte lämna dörren, hennes säkra väg ut, men en större del förstod att det var bättre med avstånd från andra. Zephyr drog tacksamt inte ut på det när de satt sig igen.
     Varya. Vrede bubblade fram i Airis inre. Det var ett namn som inte förvånade henne. Hon hade hört många rykten om Tenebris Varya under sin tid här. Brännmärkt av Ljusets Krigare. Mördare av en av Tenebris egna. Bannad från Måntemplet. Hennes brors anfallare. Hon mindes vagt en stor, svartvit varg med tänderna i Murgs nacke. Blodet susade i Airis öron när hon tänkte på hur nära hon varit, all den här tiden.
     Bambra och Blair. Namn hon inte kände, och två bruna fakarger var inte mycket att gå på. Hon undrade om det varit en av dem som dykt upp när hon och syskonen flytt.  Hon mindes inte mycket mer än att ha tacklats undan från… från… av en brun, gråtande fakarg med hat i blicken. Hon hade fortfarande märken av hans tänder på sin bringa, när han fått henne och syskonen att fly. Två inferos. Adena, Numphs mördare. Två dimmvargar, Yrjö och Nomë. Nomë hade kommit undan. Yrjö hade inte…
     Det var en underlig känsla, att ha ett namn på den varg som hon varit med och dödat. Namn på den som försökt döda Murg. De som försökt döda Murg. Yrjö. Airi hade dödat Yrjö. Nomë hade klarat sig. Adena, Blair, Bambra, Varya. Yrjö. De hade dödat – mördat – hennes familj. Hennes vänner. Bränt Duraneirs tempel.
     Vad tänker du? Airi mötte Zephyrs blick. Hon blottade tänderna i vad som kunde varit ett leende, om det inte varit så stramt. Om hennes blick inte varit så vidgad och intensiv, och tänderna så många bakom smala, mörka läppar. Vad tänkte hon? Airis inre kändes som om det fyllts av eld, av surret av oräkneliga insekter, av något tungt och vasst och rött. Där fanns bara ett svar, intensivt, ärligt och självklart.
     "Jag tänker döda dem."

Hennes blick var brinnande intensiv. Närvarande på ett helt annat sätt än vad den varit när hon bett honom ge namnen på de skyldiga. Det var omöjligt att titta bort. Den krävde all hans uppmärksamhet och under hennes blick höll Zephyr andan. Väntandes.
    Jag tänker döda dem. Svaret var självklart och så väldigt tydligt. Det tog honom tillbaka till stridens hetta; till inferon och fakargen som slog honom från ovan. Till den beslutsamhet och vrede som härjat inom honom. Hur han tänkt samma sak. Han skulle döda dem. Inom sig själv kände Zephyr sin länge pyrande glödbädd ta fyr i ett virvlande inferno av pånyttfödd revanschlusta. För måntemplet. För alla som Qu förlorat under de gånga åren.
    Han hade matchat hennes beslutsamhet om det inte varit för en, liten detalj. "Låt mig hjälpa. Snälla", bedjade han utan att bry sig om desperationen i sin röst. Han behövde få hjälpa henne med detta, i vilken form hon än tillät. Få hämnas. Få göra något annat än att passivt stå vid sidan av allting. Rädslan för avslag fick honom snabbt att vidareutveckla. "Ljusets krigare", förklarade han. "Ledarna är före detta Quare. Jag kan inte säga att jag delade deras synsätt vid den tiden men–" En sekunds tvekan. "–saker och ting har ändrats. Efter måntemplet och ljuset vi alla bevittnade där–" Efter de brända kvarlevorna av Hamla och Wulfric. "–så är jag säker på att om det hämnd du och jag vill ha, så är de vår största chans."

Ljusets Krigare. Hon hade hört deras namn många gånger den senaste tiden. Först under attacken, bedragare i falska skrudar. Sedan från Qu, som tvättat namnet rent från blod och eld. I Civitas, där ord om andra flockar ofta delades mellan vargamunnar. Rykten om vargar märkta av dem. Syndare.
     "… om det är hämnd du och jag vill ha, så är de vår största chans."
Hämnd. Ja, på sätt och vis var det väl det. Hämnd för vad som tagits från henne. Hämnd för de liv som förlorats. Men det var inte enbart en självisk hämndlystnad som brann inom henne. Airi hade bevittnat Duraneirs ljus. Han hade vidrört henne, hade vidrört alla månvargar på templets mark när strid och blod och eld fyllt luften runt dem. Med Mivria vid sin sida hade han omfamnat dem, hans röst genomsyrat dem, likt ny luft i en drunknande vargs lungor.

     Låt er inte skrämmas av de vilsna och de ensamma
     De vet inte vad de gör

Hon hade tänkt mycket på Gudens ord.  En fader som tillrättavisade olydiga valpar. De icke troende.  De hade vetat vad de gjorde när de satt eld på skogen och mördat templets präster, lika väl som en valp visste vad den gjorde när den trampade ihjäl myror under sina tassar. Vad de inte hade vetat var hur ont det skulle göra när stacken försvarade sig.

     Vart ni än vandrar ska mitt ljus leda er
     Vart ni än hamnar ska mitt ljus finna er

Airi hade vidrörts av Duraneirs ljus, och hon tänkte finna de som försökt släcka det. Hon tänkte hitta dem, och lära dem vad sann tro innebar. Olydiga valpar som valde att trampa i en myrstack fick snart lära sig hur ont en svärm av myror kunde göra. Vargar som brände tempel, mördade de troende och de heliga, som skändade Gudarnas namn och spillde blod och sorg under falska ord, skulle lära sig hur ont Gudarnas vrede kunde kännas.
     "Ta mig till dem." Airi höll Zephyrs blick, hans ögon lika brinnande som hennes egna. Hon hade väntat länge nog redan, utan att egentligen veta på vad. Nu visste hon.

[Avslutat]