[Ett ensamt inlägg för Laali och en npc. Svara inte i tråden tack <3]

"Säker?"
     "Mhm." Laali snörpte ogillande på munnen. "Har en förmåga att hamna där. Även om jag helst inte…"
     "Jag vet."
     "Mm." De blev tysta igen en stund medan Mikaele spände åt remmarna runt Laalis vingfästen. Hon kunde göra det själv, hade gjort i många år nu, men det underlättade att ha någon till hjälp. Och hon skulle inte förneka att hon uppskattade att kunna stödja framtassarna mot de långa hornen medan han såg upp på henne.
     "Du vill inte att jag följer-?" Hans mening övergick i ett ljud av protest när Laali tryckte undan hans dumma huvud. Hennes tassar föll till marken igen, och hon ruskade på sig för att se till att allt satt som det skulle.
     "Du skulle bara söla ner mig." Hon gav Mikaele ett retsamt leende. "Bättre flykt solo, om det behövs. Gudars, se inte på mig sådär, det kommer inte hinna hända nått. Och bättre att jag vet var du är så jag kan, jag vet inte, skicka bud eller nått om det behövs." Bud åt ett bud. Han skrattade åt det, med ett lågt, grymtande läte som Laali nog aldrig helt skulle komma över hur dumt det lät. Hur dumma de båda lät, när hon skrattade med honom.
     "Men inte här", upprepade han roat. Laali lutade sig in i hans sida och lade dramatiskt ena framtassen mot sitt bröst.
     "Jag har varit här för länge redan. Blir jag mer permanent kommer ju folk börja känna igen mig."
     "Så kan vi inte ha det." Mikaele pressade nosen under hennes käkben och blåste ut varm luft i hennes päls. Laali puttade undan honom igen med spelad förnärmelse.
     "Din luns." Hon kraxade fram ett nytt skratt, som slutade i ett djupt andetag. Mikaele följde hennes blick mot himlen, där nattmörkret inte riktigt börjat skingras, utan snarare bara bytt till en lite mindre djup ton av mörkblå. Laali slöt ögonen när han lade sin kind mot hennes. Efter en kort paus så drog hon sig undan och tryckte till honom med ena tassen. Hon gav honom ett skarpt leende.
     "Seså, stick med dig. Git. Scram." Hon fick en samling roat muttrade protester tillbaka. "Och se upp för idioter."
     "Kan inte lova nått", skrattade han till svar innan han vände om. "Vi ses."
     Laali följde honom med blicken när han gav sig av, sicksackande mellan Yanamores läger och nattliga besökare. Förhoppningsvis skulle det inte vara det sista hon såg av den för långa svansen, vars ägare lyckats orma sig in under hennes skinn. Åh, det skulle inte vara hennes största förlust, men hon kunde i alla fall erkänna att den skulle kännas. Det belåtna leendet falnade från Laalis läppar när hon vände blicken mot himlen. Snart gryning. Hon såg över sina väskor en sista gång. Redo. Dags att jobba.