Öppet för medlemmar i Jägarna som befinner sig hemma i Sacrari när Norrskenet 2 tar vid (länk här). Fritt fram att hoppa in om man vill, men funkar annars som ensamt inlägg <3

Rekommenderar Lins event-spellista på spotify i bakgrunden: Länk till den här~

---

"Är det dags?"
Inte än.
    Dimitrij hummade lågt för sig själv, och lät blicken följa flockmedlemmarna som lämnat höjden och kvällens samling för att ge sig ut på den angränsande slätten. Hon hade slagit sig ner igen, med elden i ryggen och skogen bakom sig. Det skulle inte dröja länge innan någon upptäckte att hon inte följt efter. Hon hade lyckats samla en uppmärksam skara vargar runt sig. En brokig skara, men en som med åren blivit mer enhetliga än vad hon nog någonsin haft rätten att be om.
    "Snart då."
    Kanske. Kanske inte. Framtiden är inte min att förutse.
    "Nej." Dimitrij log svagt, med ekot av ett gammalt minne spelande bland hennes tankar. "’Ödet kan alltid ändras.’ Eller hur?" Svaret hon fick var inte så mycket ett ljud som bara känslan av ett skratt. Roat och milt.
    Ja.
    Alla var inte här, såklart. En del av flocken var iväg på uppdrag utanför dalen. Men de flesta var här. Hemma. Fyra av hennes barn. Några av hennes närmsta vänner, närmsta trogna. Flockens valpar lekte med varandra och försökte dra med de äldre i sina lekar, vilka börjat dela upp sig inför nattens strapatser. Några hade jakt. Andra träning. Alla något att göra. Alla organiserade, även utan hennes inblandning. Det gick på rutin nu. Flera av dem fullärda, eller så nära fullärd man kunde bli. Allt låg inte på henne längre. Var inte beroende av henne längre.
    "Varför nu?" Om det inte var dags än, så varför just nu? Frågan följdes av tystnad, och en känsla i hennes inre hon inte skulle kunna sätta ord på. Men hon förstod. Så gott hon nog skulle kunna förstå, i alla fall. "Okej." Dimitrij andades ut i en tyst suck, och upprepade ett mycket lägre, "okej". Hon hade inte vågat fråga under de dagar som gått. Hade inte vågat tilltala känslan i hennes inre, av rädsla för svaret. Inte förrän nu.
    Nedanför slänten kunde Dimitrij se enstaka blickar kastas upp mot mötesplatsen där hon ännu satt. Hon mötte Beatas ögon, och den för närvarande väldigt runda honan skällde ut uppgifter till några av noviserna under prövning, innan hon långsamt började gå tillbaks upp för den låga kullen igen.
    "Du är…" började Dimitrij medan Beata fortfarande var utom hörhåll, tillfälligt uppehållen av Oberon med vilken hon delade några ord. Dimitrijs röst fastnade, och hon svalde för att kunna fortsätta. "Du är inte Hon, eller hur?" Hon visste det, egentligen. Kände det. Men hon behövde fråga. Värme fyllde hennes inre, kärleksfullt och tröstande.
    Nej.
    Dimitrij slöt ögonen hårt, och hennes tänder knarrade när käkarna pressades mot varandra. Hon höjde nosen något medan hon drog ett djupt andetag. Två. In. Ut. Hon kunde känna sig själv skaka, om så bara svagt.
    "Är hon..." hon visste inte om hon ville fråga, eller ville veta. "Är de… okej?"
    Ja.
    Dimitrijs nästa andetag blev ljudligt mellan hårt slutna tänder. Hon grimaserade för ett ögonblick, när hon förlorade kampen mot tårarna och istället sänkte ansiktet mot marken. Hon hörde Beatas röst på håll, och antog att drakargen var på väg upp till henne igen. Hon rätade på sig en aning och öppnade ögonen, men lät blicken vila kvar vid marken där hon såg sina tårar bilda mörka fläckar.
    "Tack." Hennes ord var knappt hörbara, men det spelade ingen roll. "Tack."
    "Dimitrij?" Beata hukade sig något, så gott hennes svällda buk tillät, för att fånga ledarens blick. Dimitrij såg upp på henne, och nickade tyst. Vännen gick runt och satte sig vid hennes sida. "Du okej?"
    Dimitrij nickade långsamt.
    "Ja." Hon andades ut ett kort, blött skratt. "Ja. Bara… gamla tankar."
    Beatas min blev en aning skeptisk, men hon ifrågasatte inte utan vände istället blicken ut över slätten där resten av flocken rörde sig.
    "Antar att även du blir nostalgisk på gamla dar."
    "Det verkar så."
    De delade ett leende, utan att se på varandra. En längre stund passerade i gemensam tystnad, endast bruten av Dimitrij som strök nosen mot sitt ena framben. Just som hon rätat på sig igen och öppnade munnen för att säga något så dök känslan i hennes inre upp på nytt.
    Se upp.
    Orden, eller känslan av dem, kom som en mjuk uppmaning snarare än en varning. Dimitrijs öron lyftes, och hon höjde blicken mot himlen i samma stund som det böljande norrskenet svepte in över dalen för att fylla hela himlen. På ett ögonblick skingrades den tidiga nattens mörker av ett dansande ljus, vilt och starkt på ett vis Dimitrij bara upplevt en gång förut. Som de alla bara upplevt en gång förut, om de var gamla nog att ha sett det första gången. Känslorna som fyllde henne var plötsliga och så starka att det kändes som en knut i hennes inre. Hon hörde sig själv skratta medtaget, och delade en blick med Beata, vilken tycktes dela hennes känslor.
    Dimitrij såg upp på norrskenet igen, och ett namn fyllde hennes sinne. Det var en gud de såg. Hon andades ut i ett nytt, blött skratt. Brett leende, och med tårar ännu fallande.
    "Tack."