Med lätta steg gick hon lite på utkanten och tittade på alla som dansade till norrskenet, sjöng och spelade. Hennes syskon spelade med dom yngre vintervargarna, hennes silvriga moder dansade och nynnade med. Själv stannade Poppel till ned en av eldarna och tittade in i dess varma vilda flammor. Luften var fylld av lycka och värme, trotts den kalla torra vinterluften.
En bekant stämma ringde i öronen och hon tittade mot källans riktning, bredvid henne en liten bit bort låg den större mörka varginnan. Hennes andra mamma, Vassya. Istället för att stå kvar dig elden gick hon fram och la sig bredvid den stora varginnan på fällen. Hon var inte med i dansen, inte än iallfall. "Kan du berätta om förr igen?" Poppel hade lagt sig nära och vilade huvudet på den mörka ryggen, slöt ögonen och drog in ett djupt andetag. Hennes mor var hennes allt, hennes beskyddare och värld. Lika viktig var Vassya för henne, lika viktig var hennes syskon. Hela Cirkeln. Hon hade allt men ändå kändes det fel, varför kändes det så fel?

Vasilisa höll sig något i utkanten av det vilda firandet. Det kändes fel att njuta av vintervargarnas fest när det enda hon kunde tänka på var Tenn. Då och då kunde hon höra ett skratt som påminde henne om honom, vilket fick henne att lyfta huvudet och söka i vimlet av vargar utan att hitta det hon sökte efter. 
    Framför lägerelden skymtade hon sina barn, tätt intill varandra. De pratade och skrattade lågt, men det gick inte att ta miste på sorgen i deras kroppsspråk. De hade förlorat sin far. Vasilisa hade lovat att hitta honom. För deras skull. 
    Rörelsen av en mindre varg fick henne att lägga huvudet på snedden. Lågt kallade hon på Poppel, som befann sig ensam för tillfället. Trots att vintervargarna var ett glatt folk litade inte Vasilisa på någon annan än Cirkeln. Med undantag från Midir, men han var inte vid hennes sida och skulle aldrig vara det heller.  
    “Kan du berätta om förr igen?” 
    Poppels röst klöv hennes tankar i tu och långsamt såg hon ned mot ynglingen som tryckt sig tätt intill henne. 
    “Om förr?” Upprepade hon tyst. Vasilisa visste att det gjorde ont av att tänka och tala om det som en gång varit, men hon ville inte göra Poppel besviken. “Det finns så mycket att berätta, fina Poppel. Har jag berättat då jag, Lune och din mamma bringade liv till trädgården hemma?” Vasilisa inväntade inget svar, utan talade om arbetet hemma. Hon talade om hur de byggt Cirkelns fästning från grunden, hur hon med hjälp av sina krafter skapat en struktur. 
    Det vilade något nostalgiskt i rösten när hon talade. Minnen från en tid då saker varit enklare, bättre. Vasilisa uteslöt hemskheterna medvetet. Så länge Poppel inte frågade, var det ingenting hon ville ta upp. Mötet med Varya i Civitas, Yelizavetas död, Maksims försvinnande. 
    Medan hon talat hade blicken vilat på den brinnande lägerleden, men vändes nu långsamt ned mot Poppel.

Poppel hade hört historian så många gånger nu att hon nästan kunde se sig själv där, då allt hände. Hur platsen byggdes upp steg för steg. Utan att säga nå höll hon blicken på elden och kände en bristande känsla inombords. "Är du lycklig, Vasilia?" frågade hon med en monoton och låg röst och släppte inte elden med blicken. Dom hade vuxit upp i ett konstant stridande kaos, värmen mellan dom alla var stark men ändå var det något som alltid hade funnits där. En kall ensam känsla, Poppel visste egentligen inte om hon var den enda som hade känt så och tydligare hade den blivit ju äldre hon blev. Något som inte alls stod rätt till, eller snarare någonting som inte kändes rätt. Kanske var det hennes egna tankar som skapade katastrofer eller var det någonting i fästningen där hemma. Den där nästan våta dränkande känslan som sakta kröp sig på, som hade legat gömd i ett äckligt hörn nere i avgrunden.

“Är du lycklig, Vasilisa?” 
    Den äldre varginnan var inte beredd på frågan som lämnade ungvargens mun, men trots det behövde hon inte tänka länge innan hon visste svaret. Lycklig? Vasilisa mindes knappt den varma känslan, den som Poppel kallade lycka. Det hade lämnat henne för alltför längesedan. Dagen då Yelizaveta dog hade den börjat att falna. Med Maksim, Kolzak, Sezja och allt därefter hade delar av hennes själ tagit ifrån henne. Tenn hade varit en utav de sista trådarna som höll henne från att låta mörkret sluka henne. Nu var det enda som höll henne vid liv, som tillät henne att andas, hennes barn och Cirkeln. Det var för Lev, Radagast och Mara som Vasilisa levde.
    Men de mörka tankarna var ingenting hon tänkte dela med sig av till Poppel. Hon förtjänade bättre än så, en ljusare framtid en den som väntade henne själv. 
    “Ja.” Svarade hon varmt. Långsamt sänkte hon sitt huvud närmare Ayiras ena dotters i ett försök att söka sig till hennes blick. “Hur kommer det sig att du ställer en sådan fråga, Poppel? Är du det?” 

Med ett misstroget uttryck såg Poppel emot Vassya och suckade tungt. "Jag vet inte, det är bara en känsla som långsamt har..." öronen trycktes mot den ljusa nacken och hon såg in emot dom mjuka dansande flammorna igen. "...krypit sig fram, ur mörkret." den unga lilla tiken var inte säker på hur hon skulle förklara det hela, skulle någon förstå henne eller skulle dom bara säga att hon hittar på. "Kom vi till i ett, olyckligt hem?" dom tvåfärgade ögonen såg allvarligt upp emot Vassya. Hon hade alltid vetat att Cirkeln var trasig men aldrig riktigt förstått hur mycket sorg och olycka som vilade inom väggarna. Hon ville veta, förstå mer och lära sig hantera denna mörka kalla känsla inom sig och Cirkelns hårda väggar.

Vasilisa lutade huvudet något åt vänster när Poppel talade om de känslor som hon nyligen upplevt. Det gjorde ont i hennes hjärta att den yngre redan upplevde de mörka tankar hon själv kämpade mot var dag. 
    De vuxnas sorg hade inte ens varit möjlig att dölja för valparna – hur än de alla hade försökt. Vasilisa hade försökt att göra allt hon var kapabel till för att de skulle växa upp i en säker och varm atmosfär. Det var hon inte heller ensam om. Alla de vuxna och inklusive tonåringarna hade hjälpt till. 
    “Nej, Poppel.” Vasilisa skakade på huvudet. Det var inte hemmet som var olyckligt; utan det var snarare olyckliga saker som inträffat. “De känslorna du känner, de är inte främmande för mig heller. De finns här,” Vasilisa nickade ned mot sin egen bröstkorg innan fokuset åter lades på Poppel. “och kommer alltid att finnas här. Men du får inte glömma de andra känslorna också.” Hon själv hade varit nära att slukas av mörkret och skuggorna i hennes inre.
    “Och du får inte känna någon skuld, lilla vän. Det är saker som hänt vi inte kunnat förhindra, hur mycket vi än önskade.” 

Med blicken fäst i elden lyssnade Poppel på Vassya ord. Öronen hängde en aning och hon tänkte på det som sades, det stämde att det aldrig hade varit olyckligt i hemmet. Men det var en känsla som hade blivit mer och mer påtaglig, mer påtaglig än hon förstod eller ville erkänna. 
"Jag måste göra det" mumlade hon lågt och bet ihop. Poppel vände sig mot den mörka pälsen och tryckte pannan mot Vassyas varma kropp. "Jag måste göra det, jag måste veta ifall Zelenoch lyssnar." snabbt reste hon sig upp och tittade allvarligt på Vasilia. "Jag ska be om mammas syn tillbaka, om jag så måste offra min egna!" utan att låta den äldre honan hinna säga nå så hade Poppel vänt på fläcken och börjat springa bort mot ett litet skogsbryn. Ingen skulle få stoppa henne, om Zelenoch var den vintervargarna hade påstått så skulle dom höra hennes ord.

“Måste göra vad?” Upprepade Vasilisa efter Poppel. Hon brukade inte ha svårt att läsa andra, men nu kunde hon inte förstå vad det var yngligen syftade på.  
    “Jag ska be om mammas syn tillbaka, om jag så måste offra mina egna!” 
    Vasilisa hann inte reagera innan Poppel med en hastig rörelse rest sig upp från sin position och sprungit ifrån henne. Hon var inte långt efter, men när hon sökte med blicken hade Poppel redan försvunnit bland massan av vargar som var i rörelse. 
    "Poppel!" Hennes röst dränktes bland vimlet.
    Hennes hjärta bankade snabbare bakom revbenen nu och hon kände paniken gripa tag i henne. Vad skulle Ayira säga om hennes dotter försökte offra sin egen syn för hennes skull? Och vad skulle hon säga när hon fick reda på att Vasilisa inte varit kapabel till att stoppa henne? 

[Avslutat]