"Pappa?" Ordet kändes inte lika ovant längre, men ändå rynkade Åska på nosen. Hon kände sig som en bedragare - eller så var det Molok som inte riktigt stämde in på ordet. Mamma hade pratat mycket om Molok när Åska var yngre, och med en livlig fantasi hade hon byggt upp en bild om honom som om han vore en av gudarna själv. Verkligheten var naturligtvis inte så. Hon gillade Molok, men det tog lite tid att smälta att han var precis lika dödlig som andra. Men det var en annan sak som stack henne också.
     De befann sig vid en liten tjärn, lika spegelblank som om den varit gjord av glas. Efter att ha kallat på Molok stirrade Åska sig själv djupt in i ögonen innan hon tog till orda.
     "Varför har inte jag några vingar?" Frågan hade tryckt på henne sedan hon var liten. Att Åska var Nomës dotter var ingen tvekan om - men var hon verkligen Moloks? Alla andra syskon hade vingar - förutom Åska, och det stack henne i ögonen. "Är jag din dotter?"

 “Pappa?” 
    Molok reagerade snabbare på kallelsen nu än i början, men det kändes fortfarande ovant att höra någon kalla honom det. Han hade växt i rollen som far, åtminstone intalade Nomë honom det dagligen – men han själv var inte lika säker på att han eller någon av deras barn höll med. De var fortfarande aningen tveksamma och reserverade gentemot honom, Rök mer än de andra. Lÿs verkade dessutom föredra Blair över honom, vilket kanske inte konstigt med tanke på att han funnits där redan från start. 
    “Ja, Åska?” Brummade han lågt samtidigt som han lät den bleka blicken glida mot dottern. Det kramade åt hans hjärta vid synen. Åska var sin mamma upp i dagen, med ett par knappt märkbara inslag av honom själv. 
    “Varför har inte jag några vingar? Är jag din dotter?” 
    Frågan var inte överraskande. Även Rök hade ställt den, och då precis som nu kunde han inte klandra barnen från att undra. Han förstod också att Åska kände sig utanför, medan de andra flög och övade var hon bunden till marken.
    “Ni är alla olika, speciella på ert unika sätt. Rök fick en päls svartare än natten, du ärvde din mors sida mer än min. Men, du får inte se det som ett hinder, hjärtat. Hitta andra sätt. Ta vara på att vara annorlunda.” Han sänkte sitt huvud mot henne i en långsam och försiktig rörelse. Istället för att se rakt på henne lät han blicken glida till den blanka vattenytan. “Du är min dotter, Åska. Oavsett om du har vingar, eller inte.” Molok tog ett djupt andetag. Han förstod henne, mer än kanske hon anade. “Du är fortfarande lika viktig för mig.” Det drog faderligt i hans mörka läppar och han knuffade henne lätt i sidan.