Öppet rollspel för folk i Civitas! Detta kommer bli ett Norrskensroll, men är inte det från början. Norrskenet kommer dyka upp ett par inlägg in så att man kan få reagera på att det dyker upp :D

Mest lite wholesome fun. Tenebris, Jägare och andra har haft mycket drama i år, så vill försöka hålla det här lite mer chill utan spontana dödsfall, tacksåmycket <3

---

Regn hade fallit över Civitas under hela dagen, och det var inte förrän vid kvällens intågande som det tjocka molntäcket började spricka upp. Det enda tecknet på att solen fanns där bakom kom med glimtarna av en mörknande himmel mellan de långsamt skingrande molnen. Den skulle hinna gå ner, eller åtminstone sjukna lågt nog för att försvinna bakom Civitas murar, innan himlen klarnat tillräckligt för för den att visa sig. Istället skulle stjärnorna sakta ta dess plats, och månen bada världen i sitt ljus. Men inte riktigt än.
     Det sista av regnet smattrade ännu mot stenläggningar och spända djurhudar. Ett milt duggregn som dansade över ryggarna av de vargar som rörde sig genom samhället. Det stilla bruset av regn och liv var dock inte det enda som fyllde luften denna kväll. Ljudet av musik sköljde längs gatorna, tydligare ju närmre de kom. Klara toner av instrument och en röst Prospero börjat känna igen vid det här laget, ackompanjerat av några fler stämmor.
     Prospero hade haft svårt att glädjas åt ting den senaste tiden. Det var svårt att inte se Stephano i allt han gjorde. En ständig påminnelse om den som saknades. De som saknades. Det hade gått lång tid nu, visst, men långt ifrån tillräckligt för att han skulle ha kunnat smälta allt som hänt då för… hur lång tid sedan? Månader. Redan. En del av honom hatade att tiden gick så fort, samtidigt som det kändes som att den gick alldeles för långsamt.
     Men musik lockade alltid fram något i honom han allt oftare saknade. Toner och melodier som kunde väcka känslor, berätta historier om precis vad som helst, verkligheter bortom hans egen. Han hade spenderat mer tid ihop med Even; hade fått lära sig mer av sin fader, provat hans instrument, försökt lära sig hans sånger. Särskilt nu, efter allt som hänt. Allt de fått veta. Even var kunnig, särskilt i jämförelse med en nybörjare som Prospero, men inte ens hans fader nådde de magiska toner han ibland fick höra ute på Civitas gator.

Run, me boys, let us fly

"Kom, skynda!" Prospero såg sig som hastigast om över axeln efter sina följeslagare, innan han vände nosen framåt igen. Miranda höll jämna steg med honom. Hon var ofta nära efter det som hänt. Ariel också, som följde i deras spår tillsammans med Even. När Prospero hört att musikanten dykt upp under dagen så kunde han inte inte släpa med fadern ut för att lyssna. Inte när vädret och tidpunkten för en gångs skull tillät det. Prospero sträckte på sig i ett försök att se bättre medan de sicksackade förbi andra vargar på gatan, av vilka några var på väg åt samma håll som dem.

Paws below and nose to the sky

På ett litet torg hade det samlats en mindre, men växande, skara åskådare som roat lyssnade på musikanternas spel och sång, och vars uppmuntrande skall och tjoanden blandades med musiken. Arno, den ärrade blå musikanten som Prospero haft turen att se några gånger nu i Civitas, satt under ett hastigt och provisoriskt uppsatt regnskydd, bestående av ett par överlappande hudar spända mellan några slanor och väggen av en byggnad i utkanten av torget. Han hade sällskap den här gången, av en mörkare blå och mindre raggig tik som delade många av hans drag. En syster? Kanske. Framför henne låg ett strängat instrument inte helt olikt något Prospero själv var ytligt bekant med, men istället för att knäppa eller slå på strängarna verkade hon ha någon form av stav bunden vid stumpen som utgjorde hennes ena framben. Staven gned hon sedan över instrumentet i taktfasta rörelser för att skapa ljud. Arno själv trummade rytmiskt med sina övervuxna framtassar mot ett hårt spänt hudstycke. Den långa svansen slog hårt mot vad som kunde vara en tom trälåda.

I long to lie atop my bed
With pleasant dreams inside my head

Prospero lyckades klämma sig fram till rätt sida av torget, och stannade i kanten av den ring som naturligt formats runt musikanterna. På den öppna yta som bildats framför dem dansade några vargar med blandade resultat, men glatt skrattande allt efter som melodin ökade i takt. Några av åskådarna verkade ha hört sången förut och skrålade med i de bitar de kunde. Prospero kände sig lite som en av valparna han såg studsa mellan sina föräldrars tassar, kände sig själv trampa i takt medan syskonen klämde sig upp vid hans sida.

But running’s all I get instead
I’ll only sleep among the dead.

Prosperos blick fastnade vid musikanterna, fullständigt tagen av deras snabba men precisa rörelser och ljudliga sång. Ibland stannade någon av deras rörelser upp, men ljudet fortsatte som vore det hängt i luften så att musikanterna kunde påbörja ett nytt stycke som överlappade det tidigare. En ljudkraft av något slag, så mycket förstod Prospero. Men det gjorde inte fenomenet mindre magiskt. Han slutade aldrig förundras över hur ljudet kunde fortsätta utan källa, som om det kom från själva luften runt dem.

---

Tl/dr:
Det är kväll, gråmulet och har regnat hela dagen, men börjar spricka upp så att himlen kikar fram. Det duggregnar fortfarande lite. Prospero släpar med sig Miranda, Ariel och Even till ett litet torg i Civitas för att lyssna på musikanterna som spelat där ett tag redan. Musikanterna i fråga är Arno och Azdell, som sitter i ena kanten av torget under ett litet regnskydd och spelar för fulla muggar (fritt fram om någon mer Jägare vill vara med och sjunga från sidan). En liten folksamling har bildats runt dem. Arno använder sin ljudkraft för att göra hela grejen Spexigare(tm), så är inte vilka musikanter som helst det här! Överlappande toner, exotiska instrument och Enhanced(tm) röster!
 
Sången som just nu spelas/sjungs är "Run me boys", en omskriven version av The Mechanisms "Pump shanty" för att matcha Numoori.

Lyssna gärna här:

Numoori-anpassad text (tryck):

Some wiser man than I once spoke
That life at heart is all a joke
But he’s not clad in ash and smoke
So it’s run, me boys, before we choke.

REF
Run, me boys, let us fly
Paws below and nose to the sky
Bend your backs and break your bones
We’re just a million miles from home.

The image of my sweetheart’s face
It fires my heart and sets the pace
Whate’er the time, whate’er the place
I’ll find him at the end of days.

REF
(Run, me boys...)

I long to lie atop my bed
With pleasant dreams inside my head
But running’s all I get instead
I’ll only sleep among the dead.

REF
(Run, me boys...)

My blood is pooling on the floor
And every second I lose more,
But there’s so many things I swore
I’ll do the work of three or four.

REF
(Run, me boys...)

The deathbed fumes will scorch your lungs
The air is thick, your eyes are stung,
But there’s more left before we’re done
This running business ain’t much fun.

REF
(Run, me boys...)

I need to stop and rest a spell
But if I do it’s ‘night, farewell
My joints and muscles ache and swell
So fuck my woes, and you as well!

REF
(Run, me boys...)

An intel mission gone awry,
Attacked by fiends and left to fry,
Is no excuse, boys, let us cry:
“Today is not the day we die!”

REF
(Run, me boys...)

Rullar in med lite fler låtar sen!

Fritt att hoppa in och ut som man känner för :D

Kasaan gick runt på torget och möttes av en större samling. Musik steg upp i skyn och det mörka huvudet tippades på sida. Det var inte första gången musikanterna var här och svansen började slå hårt. Med lätta och lite dansande steg började han röra sig närmare massan av vargar, stora som små. Horn, vingar och alla dess färger hade samlats för att lyssna och gunga till melodin.
En bekant gestalt fångade den unga hanens synfält och med lyckliga rörelser skuttade Kasaan fram emot sin älskade syster Alaska. Hon såg inte ut att ta sig fram, ett uppträdande som detta kunde hon inte få gå miste om och han gick upp vid hennes sida. "Kom så går vi närmare." dom gröna ögonen tittade lite manande på henne och han nickade bort mot musikanterna som befann sig bakom väggen av individer. "Håll i min svans om du är rädd att tappa bort dig. Det kommer gå bra, jag lovar." stämman var lugnande och den bruna hanen började röra sig bland alla vargar. Hitta lättare vägar att ta sig fram utan att råka trampa någon på tassarna eller bli trampad på. För att försäkra sig om att Alaska var med honom tittade Kasaan bak ofta med ett broderligt leende. Hon kunde bara inte missa detta, inte så länge han var i närheten.

[Kasaan ser sin syster Alaska och hjälper henne att komma närmare musiken]

Andfådda flämtningar lämnade henne i takt med musiken och trotts att vinterkvällen var fuktig och kall var hon nära överhettning. Med taktfasta rörelser dansade hon till den vilda musiken tillsammans med en främling hon aldrig sett förr. De stampade i marken, sparkade med benen och snurrade runt varandra i en hyfsat koordination. Hennes måntecken glödde svagt och smycket av snäckskal hon köpt för några veckor sedan rasslade med i hennes rörelser.  Då takten ökade ännu en gång tjöt hon och försökte desperat hålla styr på tassarna samtidigt som hon sjöng med för full hals. Hennes röst var inte lika fin som den trebente sångerskans men den var inte dålig heller, och vad hon saknade i ton vägde hon upp för i entusiasm. Då den snabba sången led mot sitt slut tog hon tillfället i akt att stanna upp för en sekund och pusta ut, tyst önskade hon att något lugnare skulle följa men med en sömnlös övergång växlade musikanterna till nästa lika vilda låt. Hon skrattade glatt tillsammans med sin lika utmattade danspartner och fortsatte sedan lyckligt att dansa.

[Sammanfattning: Kokhanok är en av vargarna som är framme vid musikanterna och dansar. Hon dansar tillsammans med en främling hon inte träffat förr (det får gärna vara din karris )]

Musiken och livet på torget drog Lasse till sig som en mygga till tända ljus. Tillsammans med Noelle hade han armbågat sig fram genom folkhopen för att kunna se bättre, och nu stod han bredvid en stor, behornad hane framför de dansande vargarna och betraktade dem med ett brett leende på läpparna. Som tur var hade Civitas ingen brist på musikanter, men det var lika roligt att lyssna på varje gång. Glädjen liksom bubblade i kroppen och gjorde det svårt att stå stilla. 
    Lasse vred på huvudet och såg på Noelle. 
    "Vad säger du, ska vi dansa?" Leendet blev mer utmanande; han visste att Noelle aldrig skulle tacka nej om han fick det att låta som en utmaning. "Kom igen. Du missar väl inte ett tillfälle att visa hur äkta valross-elegans ser ut?" Fortfarande med blicken på Noelle krånglade han sig ut ur folkhopen och började backa i riktning mot dansarnas lilla ring, samtidigt som han skämtsamt utförde ett par improviserade och ganska amatörmässiga danssteg. 

[Lasse betraktar dansarna och musikanterna tillsammans med Noelle, men går sedan för att ansluta sig till dansarna.]

Bland eldar och musik närmst stångade sig Lasse och Noelle fram bland samlingen av vargar. Eller, Lasse armbågade sig, och Noelle klev lojt rakt över de flesta. Behändigt, ibland, att vara en jätte bland myror; även om alla ingångar var på tok för små. 
Väl inne i musikens epicenter kunde hon snabbt identifiera både den hornkrönte henen som hjälp henne med varor för ett tag sedan. Hans namn var borta, men hon hade inte glömt hans vänlighet. 
"Vad säger du, ska vi dansa?" Lasses röst bröt igenom hennes tankar, bröt igenom musiken. Han verkade exalterad, och hon kände glöden från musiken hetta i hennes ådror. "Kom igen. Du missar väl inte ett tillfälle att visa hur äkta valross-elegans ser ut?"
Hon släppte lös ett frustande skratt, med huvudet bakåtslängt. Om hon skulle! Hon skulle visa både Lasse och alla andra hur en riktig valross släppte loss!
Minus valross då, såklart. Lite mer graciös ville hon ses sig själv som.
"Och missa att se dig göra bort dig framför alla andra? Skulle inte missa det för allt guld i Civitas och en väska full med mjöd!" 
I takt till musiken gungade hon efter, huvudet rullandes och benen avslappnat mjuka. 
Pulsen steg. Musiken infiltrerade varje del av henne; så enkelt var det att förlora sig i rytmen och tonerna. Hon var inte den enda. Fler av vargarna i den livliga cirkeln verkade ha förlorat sig själva i musiken. Hon kände inte igen själva låten, men bakom sig hörde hon andra stämma upp i musikanternas melodier. Texter hon inte hängde med i, texter hon faktiskt struntade i. 
Hon insåg med växande, skräckblandad förtjusning att hon gillade det här; gillade tanken att dansa till eldarna och musiken, och kunde tänka sig släppa kontrollen för ett ögonblick och bara rytmen styra. 
Så kunde hon ju inte ha det!
"Kallar du det där att dansa? Ser ut som en törstig räka, snarare." sade hon retande, osäker på hur högt hon behövde prata för att höras över musiken. 

[Noelle och Lasse dansar. Noelle kommer säkert när som hellst snubbla över sina egna otympliga älgben :pew: ]

[Har fått låna Viol som barnvakt. Skurk, tjoa till om jag ska ändra något!  ]

"Viol!" ropade hon, anletet höjt extas över den fantastiska tillställningen som lockat henne och brodern genom Civitas slingrande gator. Det skulle bara ha varit en liten tur genom marknaden, men Glimmer hade lyckats hogga sin storebrors uppmärksamhet hela kvällen.
Den fuktiga luften hade krusat hennes yviga päls. Tester satt fast över ögonen och bildade osmickrande gluggar i en vägg av päls. Hon såg knappt något av kullerstenen eller samlingen av vargar som hopat sig kring musikanterna, men hon kunde höra dem. 
Oh, vid allt som var heligt, hon kunde höra dem. 
Musiken var likt ljuset för en mal; lockande och helt oemotståndlig.
Helt utan reservation för något eller något stegande den unga tiken iväg mot skaran. Hennes horn må ha varit små, men de var vassa, och de banade väg för henne att slingra sig mellan ben och svansar mot musikens epicenter. 
Någon protesterade vilt när hon stångade sig förbi. Dåre, tänkte hon, och ignorerade dem. 
Åh vad hon önskade att hon kunde texten. Då skulle hon sjunga med, högt och klingande. Kanske skulle de jubla, och kröna henne till kvällens drottning. 
Men nu kunde hon inte låten.
"Spela något mer!" ropade hon exalterat, inte helt olikt en studsande mopp till yrväder. Blicken gled över musikanterna, insöp deras underliga instrument, deras utmärkande utseende, och saknade den vargen ett ben?
Ingen kunde i alla fall anklaga Glimmer för att inte säga var hon ville ha. 

[Glimmer och Viol anländer till platsen. Glimmer försöker ta sig närmare musikanterna, råkar kanske stånga någon på vägen, och ropar till musikanterna att spela något mer. Oklart om hon ens hörs, but she tries  ]

Arno älskade det här. Han kände sig levande när musiken fick flöda ur honom. Omgiven av sång och spel, familj vid sin sida och spridda i publiken. Och publiken! Vargar samlades för att lyssna på deras röster och melodier. Först en liten samling – de få vargar som råkat befinna sig där när han och Azdell först satt upp sin hörna av torget, medan regnet ännu öst runt dem – nu en växande folkhop som letade sig ut från omgivande lyor och gator. De hade spelat ett tag redan när regnet äntligen börjat lätta, och runt dem trängdes en ring av blötpälsade åskådare som trotsat vädret för att lyssna, skratta och dansa. Han älskade det.
     På den öppna ytan framför honom och Azdell dansade vargar av alla former och storlekar. Några av Niyahas halvsyskon var där; Kenais och Alins barn. Han kände igen jätten till tik som svängde runt en fläckig vän, om så endast för att hon stack ut ur folkmängden med sin stora kroppshydda. Han kunde skymta enstaka fläckar av rosa och rött som han gissade tillhörde Tenebris. I övrigt var det främst främlingar som samlats för att ta del av musiken. En stund av öppensinnad glädje.
     Arno och Azdell skällde ut de sista stavelserna av sången, ackompanjerat av snabbt spelande och högt tjoande runtom. När melodin tog slut så andades de till ljudet av skratt och stampande tassar. En valp ropade från sidan och ville att de fortsatte spela. Arno delade en blick med sin syster, flinade, och satte igång med nästa, lika snabba melodi.
     Ytterligare två sånger senare stannade de upp igen för att andas. Dansare bytte plats med varandra när de inte orkade längre eller för att ge utrymme åt andra, och de samlade vargarna hade blivit än fler. Vid Arnos sida lutade Azdell sig tillbaka mot väggen bakom dem, flåsandes med öppen mun, och höjde stumpen med stråken när han såg på henne.  Arno andades lika tungt.
     "Jag tar en", skrattade han, och systern nickade.
     "Havet?"
     "Yepp! Får ju passa på." Arno blinkade åt henne med sitt blinda öga, och reste sig upp för att vända sig mot publiken. Han sträckte på sig under de samlades blickar, ett brett leende under mustaschen, och höjde rösten så att de hörde.
     "Vilka fantastiska dansare vi har va? Ge dem lite skall!" Högljudda röster stämde upp i högt, glatt skällande och uppmuntrande stampande. "Och för min syster!" Han vände blicken mot Azdell igen, som lyfte stråken mot publiken den här gången. "Som behöver en liten paus. Så vi tar en lite lugnare, så hon och dansarna får vila tassarna lite och orkar fortsätta efter sen." Han skrattade godhjärtat. Blicken sökte snabbt över samlingen, och hans leende lös upp när han fäste blicken vid den svårt ärrade havsvargen han sökte.
     "Den här är för min ärrade vän", ropade Arno, och pekade yvigt med ena framtassen i riktning mot Kardinal. Hen skrattade och höjde en egen tass i hälsning. "Behöver ni någon som berättar historier är det Kardinal ni ska vända er till! Se bara till att ni har gott om tid innan!"
     Leende än bredare vände Arno sig framåt igen. Han ruskade hårt på sig, tog ett djupt andetag, och lät sedan kraften flöda.

---

Off:

PPar Azdell hejvilt haha. @Älg du får hojta om du vill att jag ändrar nått ;)

Tänker "ge skall" som substitut för applåder. Högt, exalterat bjäbbande och stampande i marken.

Featuring Kardinal! En havsvargs-npc som är fritt fram att använda härefter! Blev mer info om hen än jag först tänkt, men här är en hel karaktärs-summary typ hahaha:

Om Kardinal (tryck):

Se större bild ►

Kardinal
Ålder: Gammal(tm)
Ras: Havsvarg (Färg från neontetra/kardinaltetra)
Kön: Intersex och ickebinär (hen eller de/dem)
Storlek: Medelstor (kanske runt 65cm i manke)
Kraft: Inget bestämt. Säkert vatten. Lagom havsvargigt.

Kardinal är en medelstor havsvarg med bjärta blå och röda horisontella linjer över kroppen. Hens kropp har hud i stil med en delfin eller val, och partier av fina fjäll. Huden är av åldern löst sittande och rynkig, framförallt i ansiktet, och hen tycks sakna haka helt. Hen har väldigt små öron, genomskinliga fenor längs hela ryggen, och en stark stjärtfena istället för svans.

Hen har också väldigt många ärr. Det mest iögonfallande är ett stort ärr efter ett haj-bett som täcker mer eller mindre hela ryggen. Hen har ringlande, utbuktande ärr över hela höger framben, axel och en bit av sidan efter någon form av brännmanet. På vänster framben finns flera djupare ärr efter olika strider. Hen saknar också vänster öga, och bär läderband virade runt huvudet som en form av ögonlapp. Hens kvarvarande öga är rött.

Kardinal kommer från utanför Numoori, och har levt ett händelserikt liv. Hen har upplevt många strider och kamper om överlevnad, såväl mot andra vargar som mot havets alla djur. Hen kom till Shendu för några år sedan, och har på ålderns höst valt att lämna sitt hektiska havsliv och uppleva lite av livet på land innan det är för sent. Hen har varit i Civitas ett tag, och började prata med Arno efter någon av hans tidigaste spelningar i staden. De bondade över ärr och vilda historier, och Arno har lärt sig några sagor och sånger från hen som kommer från havsvargar utanför Numoori.

Kan komma att lägga till hen i min adoptionstråd om någon spelare eller flock vill ta över hen här efter! Alternativt lägga till hen som en officiell npc i en hub om flera vill~

Takten av sångerna pulserade genom luften och genom honom. Prospero hade lyckats få med sina syskon ut på dansytan, och svängde glatt vid sidan om andra dansare. Han höll sig dock i utkanten, inte helt bekväm i att vara i centrum som många av de andra. När ännu en rask melodi tystnade, och musikanterna delade ord med varandra, så backade Prospero automatiskt till sidan igen. Hans skratt var flämtande. Det var skönt. Så, så skönt, att skratta. Att inte tänka. Bara känna musiken och rytmen. Se glädje, även tillfällig, även hos sina syskon.
     Arno reste sig upp och tilltalade de samlade åskådarna. Prospero stämde upp i skällandet och trampande tillsammans med många andra, lät sig dras med i stundens energi. Tillsammans med syskonen slog han sig ner vid dansytans utkant för att ta en kort paus, medan Arno pekade ut en bjärt havsvarg som nog bestod av mer ärr än något annat. Lättsamma skratt följde, som snabbt tystnade när musikanten tog de första tonerna av en ny melodi.
 
"Beware, beware the Daughter of the Sea."
"Beware," I heard him cry.
 
Rösten som lämnade Arno var mjukare än den skrovliga han talat med. Inga instrument spelades. Det var bara rösten, ensam och ren. Ackompanjerad enbart av det sista av duggregnet, och droppar som föll från byggnader och vargarna. Av lyssnarnas lågmälda ord när vänner talade till varandra, dämpade rörelser och stadens bakgrundsljud.
 
His words carried upon the ocean breeze,
As he sank beneath the tide.
 
Ett lågt, melodiskt hummande fyllde luften runt de samlade. Till en början trodde Prospero att det var vargar bland åskådarna som stämt in, men han insåg snabbt när han såg sig om att ljudet kom ur tomma luften, på samma vis som instrumenten tidigare kunnat spela flera överlappande melodier samtidigt. Prospero hade inte hört den här sången förut, och de andra samlade verkade inte heller känna den. Eller stämde i alla fall inte upp ihop med Arno. Om det var för att de inte kunde texten, eller för att det kändes fel att bryta den stillhet som föll när alla lyssnade, spelade ingen direkt roll.
 
Those blood-soaked shores of memories yore,
Where wolves have fought and died.
 
Där fans något sorgligt i tonerna, en stillsammare känsla än den rappa glädje de tidigare låtarna burit. Men den var inte ledsen, åtminstone inte på ett vis som tog Prospero ur stunden. Istället lät det som en saga; något gammalt, mörkt och mystiskt.
 
The Admiral fell at Blackened Ore,
Because she left his side.
 
Prospero hann nästan känna luften darra innan den plötsligt fylldes av sång från ett dussin olika stämmor. Hans ansikte lös upp. Pälsen krusade sig över kroppen när känslan av sången och ljudkraften fyllde torget. Det vibrerade genom hans kropp, ett eko av röster från osynliga källor, eller ingen källa alls annat än den ensamma, ärrade musikanten framför de samlade. Likt sången från en kör, men sprungen ur en ensam varg.
 
Why this? Why this, oh Daughter of the Sea?
Why this? Did you forget your seaside days?
Always the pride of our homeland’s eyes,
How could she go astray?

---

Off:

Det jag tänker påstå att Arno sjunger är Peter Hollens acapella cover av "Daughter of the Sea" från World of Warcrafts "Warbringers: Jaina" trailer. Har velat använda den här låten sen första gången jag hörde den, för jag är weak och älskar den.

Lyssna här:

Numoori-anpassad text (tryck):

"Beware, beware the Daughter of the Sea."
"Beware," I heard him cry.
His words carried upon the ocean breeze,
As he sank beneath the tide.

Those blood-soaked shores of memories yore,
Where wolves have fought and died.
The Admiral fell at Blackened Ore,
Because she left his side.

Why this? Why this, oh Daughter of the Sea?
Why this? Did you forget your seaside days?
Always the pride of our homeland’s eyes,
How could she go astray?

When she did flee across the ocean deep,
The Admiral followed west.
What else but push to save a daughter’s life,
And pray she still drew breath?

But there he found upon those distant shores,
Enemies ’pon the rise!
But when he faced those savage foes
His daughter stood aside.

And buried deep beneath the waves,
Betrayed by family.
To his homeland, with his last breath, cried,
"Beware the Daughter of the Sea."

I heard, I heard, across a moonlit sea,
The old voice warning me,
"Beware, beware the Daughter of the Sea."
"Beware, beware…
… of me."

Arno kommer att ha lärt sig den här från Kardinal (npc'n nämnd i föregående inlägg), och har övat till fördärvet på att kunna spela upp/eka alla röster med sin ljudkraft. Så alla stackars Jägare är fritt fram att påstå att ni hört den lite för många gånger redan, men han har inte spelat upp den i Civitas tidigare!

Dew var tillbaka i staden efter en kortare utflykt och hade snubblat över musikanterna av en slump. För det tackade han gudarna för detta var verkligen en show han inte velat missa. Han hade dansat vilt med en mullig månvarg men då musikanterna tog en kort paus tog han chansen och backade in i publikhavet igen för att få pusta ut. Han flåsade och flämtade högt och efter några sekunders övervägande lade han sig ner att vila - det var inte livsviktigt för honom att se musikanterna just nu, det var att höra som var det viktiga trotts allt. En liten valp knuffade till honom lätt i sidan då den kämpade för att ta sig fram, för den verkade det tveklöst vara viktigt att just få se. Han log svagt åt dess iver och entusiasm. Så började den stora blågrå musikanten sjunga och snart stämde fler röster in utan att någon annan varg tycktes ta ton. Imponerat gapade han och beslutade sig för att ansträngt resa sig till sittande ställningen ändå. Det här var nog värt att kunna se trotts allt. Då enmanskören ökade i intensitet, sprungen ur självaste luften runtom honom, kände han hur rysning efter rysning gick genom kroppen. Vid refrängen hade hade ståpäls över nästan hela kroppen. Det här var bland det mäktigaste han varit med om.

[Dew är här! Han dansa med Kokhanok men drar sig sedan tillbaka in i publikhavet för att vila och impad lyssna på Arnos enmansshow.]

Det var en makalös kraft den ärrade blå hanen ägde. När luften fylldes av en kör av stämmor så slöt Even ögonen och tillät sig att bara känna luften vibrera då sången tog i. En kittlande, pulserande känsla, som spred sig likt iver genom kroppen. Behagligt. Synd, bara, att kraften inte tillhörde en… mindre partisk varg. Han kunde ha haft nytta av en sådan talang.
     Even hade stannat mitt i samlingen av omaka vargar, medan sönerna och dottern trängt sig fram till den öppna dansytan. Några av vargarna framför honom var tacksamt av ett mindre slag, så han hade relativt god uppsikt trots trängseln som blivit, även utan att stå längst fram. En av fördelarna med ett enkelt utseende var att han lätt blev en i mängden, trots sin ställning i staden. Från platsen bland åskådarna hade han låtit sig studera musikanterna; deras yttre, deras rörelser och röster, och uthålligheten de uppvisade ju längre de rappa sångerna och spelandet fortgick. Och stunden gav en ypperlig chans att se deras krafter i verket. Eller känna dem, i hanens fall. Arno, påminde han sig om att sångaren hette.
     De var båda rytmiska; taktfasta och precisa i sina rörelser trots tydligt synliga handikapp. Effektiva i såväl stämmor som krafterna på spel. Framför den trebenta tiken låg ett instrument vars ägare Even känt väl, och vars öde nu var tydligt. Han skulle ha gett mycket för att få se dem i strid. Om de var hälften så skickliga där som i sitt spelande så kunde de vara en kraft att räkna med. Det började bli dags att gallra i deras led, innan deras rötter satt sig för djupt.
     Sången steg mot sitt sista crescendo, och Even öppnade ögonen igen för att beskåda den skäggige Jägaren som självsäkert och i till synes full kontroll sjöng för dem om havet och en dotters svek. När himlen plötsligt sken upp över staden av ett massivt, böljande ljus så drog åskådarna gemensamt efter andan i blandad chock och imponerad förvåning. Evens blick drogs också uppåt av skenet, och likaså gjorde musikanternas. Trots det missade Arno inte en ton, och det var först efter han tystnat och publiken gav skall som de flesta insåg att ljuset inte varit en del av föreställningen, timingen till trots.
    Makalöst, minst sagt.
 

---

Off:
 
Kände då det gått lite tid att jag hoppar in igen, den här gången från Evens perspektiv!

Nu är Norrskenet här! För att jag kan och känner mig lite self indulgent så tänker jag bestämma att Norrskenet väldigt timat startar dramatiskt passande i samband med sångens sista höjning, där den sedan sjunker tillbaks i en stilla solo-stämma. Arno "Tränad i att sjunga genom krissituation" Naira ser tagen och vördnadsfull ut över ljusets uppenbarelse, men sjunger klart utan miss. Han kan gusha över gudanärvaro efter, han har ju en sång att slutföra först!

Fortsatt fritt att hoppa in och ut som man vill! Se tidigare inlägg för info osv om man missat. Är precis starten av Norrskenseventet 2020 [Länk], så utspelar sig fortfarande under tidig vinter även om det irl börjar bli vår nu haha <3

Precis då han inte trodde det kunde bli mäktigare, då musikantens röst dånade runtom honom, så skingrade sig molnen och avslöjade himlens ljusspel. Han hade inte insett hur mycket han saknat norrskenen förrän han fick se ett igen. Och det här var större och mäktigare än någor av de han skådat som valp i islagunen. Det sken i alla tänkbara färger och tyckte dansa rytmiskt i en riktning, som för att leda vägen. Hela folkmassan drog efter andan, några började stampa i marken i tron att detta var en del av showen, men alla insåg snart att det här var något annat, något mycket större. En förundrad och spänd tystnad spred sig i staden, likt under stunden av stillhet, alla som hade synen med sig stod med gapande munnar och beundrade himlen. Dew hade utan att märka det själv rest sig upp igen, som i ett försök att bara komma lite närmre himlen. Hans ögon var blanka då han följde skådespelet och han kom på sig själv med att önska att Stephano var intill honom. Vad var ens poängen med att ha en pojkvän om man inte kunde dela sådana här magiskt romantiska stunder med honom?

Malva hade njutit av musiken och dansen, det tycktes fylla staden med en värme och Civitas kändes inte lika tomt trotts att Aurora inte var där. Hon hade verkligen kastat sig över uppdraget att se efter Skuggfall, allt för att komma bort från den ekande tomma påminnelsen om moderns frånvaro. Det hade varit själviskt av henne att så ivrigt lämna sin sörjande far, sina syskon och småsyskon men hon hade inte stått ut. Efter begravningen hade hon bara behövt komma bort, hon misstänkte att det var precis så Maksim också känt då han dragit strax innan. Kanske var det han som placerat idén i hennes huvud.
Denna kväll hade hon iallafall njutit av att vara hemma, av folkvimlet och alla bekanta ljud. Av alltid lika skickligt framför musik från Jägarnas barder. Och så hade molnen skingrat sig. Blottat en färgsprakande natthimmel mitt i framträdandets sista crescendo. Och Malva hade fallit i en stilla gråt. Det var bland det vackraste hon någonsin skådat, Aurora Borealis. Djupt i sitt hjärta visste hon att detta var ett meddelande från hennes mor. Hon fanns där uppe någonstans och såg efter dem. Det magiska ljusfenomenet var hennes kärlek. Med tårar rinnande längs kinderna såg hon sig om efter sin familj - behövde dela den här stunden med dem.