Vasilisa rörde sig i normaltakt bort från Civitas. Hennes huvud var högburet och kliven bestämda. Höstsolen värmde henne tryggt i ryggen och dess solstrålar fick det svarta gräset runt och under hennes tassar att skimra. Hon slutade aldrig att bli förvånad över Relictus öppna landskap med ståtliga och enstaka träd här och var. Solen bidrog till den mäktiga känslan av skimrande kol.
    Det var inga svårigheter att följa Aleksandrs beskrivningar om den nyfunna vännen. Han hade som lovat sökt sig till ett ensam träd och väntade nu där. Åtminstone kunde Vasilisa bara anta att det var den här Trian. Han stämde in på utseendesbeskrivningen, och hur många befann sig egentligen härute en kylig höstdag somm denna?
    "Trian?" Kallade hon för att fånga hans uppmärksamhet. Brytningen som lämnade hennes läppar var inget hon skämdes över längre och försökte dölja. Ett varmt och moderligt uttryck vilade över hennes ansikte. "Aleksandr sa att jag skulle hitta dig här.” Hon stannade upp ett par meter framför honom, fortfarande med solen i ryggen, för att se på honom. Han var ung, men något äldre än hennes egna barn.
    "Jag är Vasilisa." Hälsade hon med en vänlig nick.

Trian njöt av att temperaturen blivit svalare och vindarna friskare. Hans enorma bergakropp var gjord för djup snö, nypande vind och svarta nätter. Han hade sökt upp ett ensamt träd, enligt överrenskommelsen och lugnt slagit sig ner vid dess stora rötter som brutit upp ur marken. 
     Hans namn bröt tystnaden och han vred på huvudet för att möta en honas moderliga, varma ansikte. Hans unga, ljusblå blick gled vidare över hennes kropp och ett svagt leende glittrade till över hans mörka läppar. 
     Aleksandr. Namnet värmde hans stora hjärta och han klippte till med sina lurviga öron. Charmen glimtade i hans unga blick. Han snappade upp hennes namn, även om Aleksandr redan berättat om denna ledarinna. 
     "Vasilisa" han smakade på hennes namn och nickade kort som hälsning. "Trevligt att träffas" Han kunde ju ändå försöka vara uppfostrad, göra sin mor stolt. 
     "Så, jag är nyfiken, berätta för mig om Cirkeln" 

Vasilisa valde att kort berätta för honom om Cirkeln. Sanningen var mer komplex och skulle kräva mer tid och tillit än de två hade nu. Hon berättade inte om Måntemplet och om misstaget (som de enligt henne) hade begått flera gånger för mycket. Dels för att det inte skulle upprepas, om hon hade sista ordet, men också för att Vasilisa inte var säker på att hon kunde lita på honom än. Inte förrän då skulle hon kunna gå in på djupet.
    När hon talat till punkt höjde hon på hakan aningen för att möta hans blick. Vad fick han för uppfattning om dem? Intresserade det honom? Var han villig att gå lika långt som dem för att skydda sina nära och kära?
    “Familj är det viktigaste för oss. Vi, jag, måste veta att jag kan lita på dig.” Vasilisa gav honom en skarp och menande blick. “Är du beredd att anta dig det ansvaret?” Hon tog ett litet, närmast obetydligt kliv närmare honom. “För att bli en del av oss, av Cirkeln, behöver du anta ett prov, ett litet men viktigt test. Bara då kan vi vara säkra att vi kan lita på dig.” 


[Vasilisa går igenom Cirkelns regler och traditioner kort för honom, kan skicka på Discord så du har ett hum!!]

Trian lyssnade intresserat och med fullt fokus, vilket var imponerande med tanke på hur lätt han tappade både intresse och fokus i vanliga fall. Det hon berättade påminde honom om sin födelseflock där relationerna till varandra varit det viktigaste, att alltid skydda varandra. Det var ju därför hans brott varit så brutalt och därför flocken reagerat med att bannlysa honom. Ett brott han ännu inte var redo att berätta om, inte för någon. För ännu så förnekade han det för sig själv. 
     Han mötte självsäkert hennes blick med sin ljusblå. Amuletten kring hans hals glimmade till i safir. "Ni kommer aldrig behöva tvivla på min lojalitet, Vasilisa" försäkrade han med mörk röst. Blicken lyste av allvar. Var det något som Trian aldrig skulle göra så var det att svika någon. Att svika sin nya familj skulle krossa honom. 
     När hon tog ett steg mot honom så tog han ett mot henne. Han drog diskret in hennes doft i lungorna nu när hon ändå befann sig så nära. Den mjuka doften av tik fick honom alltid att vilja visa sin charmiga sida, men han höll tillbaka. Det var inte läge att försöka charma en ledarinna. Det passade sig inte. Det förstod till och med unge Trian. 
     "Ett test?" Hans blick lyste upp och kaxigheten brann bakom de mörka pupillerna. Han älskade utmaningar. "Bring it on" flinade han snett, självsäkert. "Vad behöver jag göra?"

Vasilisa släppte honom inte med blicken medan hon talade. Självsäkerheten och kaxigheten som glödde i hans blick fick henne att undra hur länge det skulle dröja innan den slocknade.
    “Kom, gå med mig.” Hon gjorde en nick mot horisonten. “Så talar vi om din uppgift.” Ett litet leende spred sig på hennes läppar innan hon började att gå. Ungvargen hade redan gett henne ett gott intryck, och om det gladde Aleksandr att ha honom med, skulle hon se till att han stannade.

[Välkommen till Cirkeln! Avslutat!]