Maksim mindes inte senaste gången hans käftar låsts kring någon annans hals. För lång tid. Det hade inte varit planerat, men det hade kommit naturligt. Bytet hade dykt upp snett framför honom på den annars ödelagda stigen, och Maksims reaktion var inget annat än naturlig. Det var trots allt det här hans mor lärt honom, det var deras sak. Kanske kunde det föra honom närmare henne.
    “Enkelt byte.” Varyas röst bröt honom ur sin ilska. Hans andetag var snabba och djuriska när han steg av den mörka ungvargen. Livet skulle inte vara till spillo - ett eller annat rovdjur skulle till slut hitta bytet.
    “Bättre än inget.” Maksim svarade fastän det endast var en påhittad röst som talade till honom. Automatiskt såg han upp för att möta hennes kalla men moderliga blick, endast för att bli besviken. Den starka hållning han nyligen haft minskade och han kunde känna hur hans kropp tryckte sig närmare den fuktiga marken. Ruset han känts i sina ådror minskade, och för en kort stund kände han osäkerheten komma krypandes likt en kall kår längs hans rygg. Men det försvann snabbt, och ersattes av det tomma och växande hålet bakom hans revben. Blicken var fäst på sina egna ljusa tassar, nu fläckade av både lera och blod. Vad höll han på med? 
    Ett plötsligt kraxande fick Maksim att rycka till och blicka upp. Ett par kolsvarta ögon mötte hans blå. Det var som om korpen såg rätt igenom hans själ och träffade något som legat begravet alltför djupt och länge. Maksim spände käkarna när han kände hur hans hjärta började slå snabbare igen.
    “Andas, mitt hjärta. Andas. Du är allt utan mig.” Hennes röst igen, men den här gången kom orden kom från fågeln som låst fast sin mörka blick vid hans.
    Maksim svalde hårt. Han var starkare utan henne vid sin sida, farligare. Varya hade begränsat hans kapacitet genom att hålla honom kontrollerad. Nu hade han ingenting mer att förlora än sig själv.
    “Ja.” Blott en viskning. “Jag är allt.”

[Ensamt, om ingen känner sig supermanad att hoppa in!]