Den stora uråldriga eken bredde ut sig framför honom. Maksim stod uttrycksslöst framför den med en osäker klump i magen. Han visste inte vad det var han förväntade sig skulle finnas där, begraven bland jord och gräs. Kanske var det något som kunde föra honom närmare Varya, eller en ledtråd på vart hon höll hus. Vad som helst för att läka det brustna hjärtat som inte bara gått i två men i tusen bitar. Det var trots allt längtan efter sin mamma som fått honom att lämna staden bakom sig, men också nyfikenheten över vad hon gömt undan.
   Plötsliga steg snett bakifrån fick Maksims muskler att spännas och ögonen slitas ifrån eken. Han hade inte förväntat sig att stöta på någon längs dessa vägar, och hade varit noga med att se till att han var ensam. Men när han vände sig om såg han en mörk individ uppenbara sig, och för några sekunder kände han ångesten växa i bröstet på honom. Det var Stephano, det kunde han svära på. Den svarta fällen glänste i månljuset, de gröna ögon glittrade. Gröna? Maksim svalde hårt när han insåg sitt misstag, och att det lyckats få honom ur balans. Han var snabb med att sträcka på sig och skaka undan förvåningen och oron som snabbt väckts inom honom.
   “Alonso.” Hälsade han neutralt och nickade kort. De hade inte träffat varandra sedan Stephanos död, och Maksim visste inte vad Alonso tyckte och tänkte om honom. Inte för att det spelade någon roll längre.

Alonso kunde inte riktigt säga varför han bestämt sig för att följa efter Maksim när han sett honom längs leden. Kanske för att se vart han skulle, kanske för att det fanns en chans att Varya skulle vara där, kanske för att prata. Det fanns många kansken men inget som kändes definitivt. En blandning av dem alla var det enda som kändes någorlunda nära sanningen.
      “Maksim,” hälsade han med ett matt leende som aldrig nådde ögonen. Han stannade och lät blicken vandra upp längs den knotiga, mörka trädstammen och upp mot de svarta kronan. Det var en ståtlig ek.
      “Vad gör du här?” frågade han med en ton som lyckades låta både förvånad och lite anklagande. Som att han inte förväntat sig honom här vid just denna plats. Alonso tyckte inte om att ljuga, men det föll ändå honom naturligt. Skådespeleri var ju ändå någon slags form av lögn, om än det kanske höll en annan slags karaktär. Alonso visste inte om han någonsin skulle vilja återvända till teatern och dess scen, men fann det ändå förvånansvärt enkelt att kliva in i en roll utanför den.

Maksim funderade under en kort tid vad det var för svar Alonso förväntade sig. Han tog ett litet men märkbart kliv närmare den andre innan hans blick vilade på eken framför dem. Kanske borde han se sig om ryggen bättre, men Maksim var inte rädd för honom. Alonso var inget annat blott en svartvarg som inte smutsat ned sina tassar för något - någonsin. Inte ens sin egna bror.
    “Sanningen?” Maksims röst ekade kallt i natten. Långsamt vände han sitt ansikte mot den andre hannen. “Jag behövde komma bort. Från blickarna. Viskningarna. Allt.” Det var ingen lögn, men det var inte heller hela sanningen. Maksim hade sökt sig till den svarta eken för att finna det hans mor gömt undan till honom. Men med Alonso vid sin sida kunde han inte med att ta reda på vad det var. Det var alltför riskabelt. Kanske hade Varya lämnat efter sig ett spår, något som talade om vart hon befann sig.
    “Dudå?” Deras blickar möttes. Maksims blick var trött och uttorkad av all gråt att det enda som fanns kvar var en tomhet; som om han inte faktiskt var vid liv. Han blev aningen förvånad över att som en av Nilos och Evens söner tilläts vandra alldeles ensam i natten med tanke på vad som hänt Miranda och Stephano. “Är du inte rädd?” Att jag ska döda dig?

Alonso speglade Maksims likgiltiga minspel och nickade varsamt till svars. Givetvis var han medveten om vad den behornade menade. Det som hänt tycktes ha förändrats stämningen i hela staden men ännu värre var den mellan dem och honom. Det var svårt att inte låta det som hänt färga av sig på Maksim, och samtidigt som han stod här på grund av sina misstankar så kunde han känna ett medlidande för honom. Vad förvrängt allt blivit.
     “Det här var min och Stephanos ek.” Lögnen slapp undan honom lika enkelt som vatten innan han ens hunnit fundera. Han förvånades över hur enkelt det var.
     “Varför de?” svarade han och höjde på ögonbrynen frågande. “Borde jag vara det?” frågande han i lättsam ton. Han ögnade honom ett ögonblick innan han med en mjuk suck skakade något uppgivet på huvudet. Hans hållning mjuknade lite igen och ett försiktigt sorgset leende skymtade i mungiporna.
     “Nej, Maksim. Jag tror inte du kommer skada mig. Jag vet allt som sägs om dig, men jag försöker alltid se bortom horisonten, så att säga… Det lärde Stephano mig.” Han såg längtande upp längs ekens trädstam. Tanken på sin bror värkte mer än han lät det ge sken av. Det var en smärta som alltid
     “Trots allt,” sade han långsamt och eftertänksamt, “har vi båda två förlorat någon vi håller kär.” Det kändes nästan som ett hån att på något sätt jämföra den ondska som var Varya mot Stephano, som förkapslade inget annat än strålande godhet. Han ville inte ens tänka på vad Nilo sagt om hon hört honom nu. Den gröna blicken fångade hans igen och det dröjde ett slag innan leendet nådde hans ögon.
     “Ingen av oss har det lätt just nu. Men man ska inte låta det definiera en.” Det var åtminstone så han försökte se det. Hur mycket det än smärtade så stannade inte världen upp. Inget skulle bli desamma och Alonso skulle behöva vänja sig vid den nya verkligheten med den tunga saknaden.

Maksim vände långsamt blicken mot den uråldriga eken igen. Stephano och Alonsos ek. Han hade aldrig kommit nära någon av dem, men av det lilla han tillbringat tid tillsammans med bröderna hade han förstått att de var nästintill oskiljaktiga. En gång i tiden hade Maksim själv haft den relationen med flera av sina syskon, men framförallt den vars saknad slagit som hårdast. De hade haft en grotta tillsammans, han och Lev. Lejongrottan. Timmar hade spenderat där med att prata, trösta och träna på att bända metallen.
    Maksim var nära att försäga sig. Han hade ryckts med i stunden, och något nostalgiskt hade glimmat till i hans klara ögon. Men den antydan till känslor som synts i hans ansikte slätades snabbt ut. Den tiden var förbi och försummad sedan långt tillbaka.
    Inte ens när Alonso nämnde Varya valde han att röra en min. Hela situationen var absurd. Varya hade dödat Stephano, och lämnat honom. Men till skillnad från Alonsos bror var hon fortfarande vid liv; så levande hon kunde bli.
    Långsamt såg han mot svartvargen igen. Maksim visste själv hur kapabel till att skada andra han var, trots allt hade han tappat räkningen av hur många han lurat in i sin mors käftar. Att röja Alonso ur vägen var inte svårt, men inte heller något Maksim skulle få någon vinst utav.
    “Jag är ledsen för din bror.” Svarade han utan att belysa Alonsos tidigare kommentarer. Det var en lögn men det syntes inte. Maksim kunde inte bry sig mindre om Nilos valpar eller någon annan - än sig själv. “Om det är till någon tröst har han det förmodligen bättre än vi har det här.” Det drog stelt i hans läppar. Maksim hade inga åsikter eller tankar kring livet efter döden.
    “Men jag tänker lämna dig ifred, Alonso. Med din och din brors ek.” Överraskningen skulle få vänta tills en annan gång. Maksim ägnade den en sista blick innan han rätade på sig. “Jag skulle inte stanna här alltför länge, men det avgör du väl bäst själv.” En ensam svartvarg var inget svårt byte i nattens mörker.

[Avslutat!]