[Privat roll mellan Nilo och Miranda]

Nilo vandrade på marknaden och pratade med handlare och verkade ha fullt upp med att handla saker när hon kunde höra sin dotter ropa på henne. Nilo skyndade på förhandlingen genom att hota handlaren med att bli gladiator i skuggfall om han inte snabbade sig, och genast vart affären klar och Nilo kunde vända sig om med ett leende.

"Miranda! Min dotter." Hon mötte henne med två kindpussar och höll om henne lite extra länge så där så att det antagligen skulle börja bli obekvämt. "Jag vet att det inte var längesen vi sågs, men det känns som att jag saknar dig mer för varje gång vi är ifrån varandra. Säg mig-" Hon lutade sig fram mot henne och viskade "-Har du spanat in några söta handels-pojkar idag?"

Miranda älskade att träffa sin mamma. Nilo var den viktigaste personen i hennes liv, och hon älskade att få stjäla små ögonblick av moderns annars så hektiska vardag.
     "Pojkar?" Miranda såg lite förvånad ut, även om frågan var ett rätt återkommande ämne. "Nä, varför-" Hon hejdade sig igen med ett litet flin. "Okej, jo, jag såg en jättesöt stäppvarg förut som sjöng en låt för mig, men det var inte det jag ville prata om. Visste du att jag hörde om en svartvarg som inte var kraftlös?" Miranda visste att svartvargens lott var att inte ha krafter - de skulle blivit för överlägsna annars, ansåg somliga - men tanken på det var ändå lockande. Hon ville ha växtkrafter och odla blommor. Oavsett hur mycket kunskap hon samlade på sig, oavsett hur många språk Miranda nu behärskade, så hade hon alltid sug efter mer. 
     Hon märkte att Nilo såg på henne och skyndade sig att fortsätta.
     "Jag, asså, jag menar inte att det skulle hända oss. Men... ingenting är omöjligt då?" Hon hoppades att ryktet stämde och att hon inte just skämde ut sig själv inför Nilo genom att påstå att ett svart gråblod haft krafter.

Nilo såg förbryllat på sin dotter och skrattade högt efter en stund.
"Åh Miranda, så mycket vågar jag nog lova att du mycket väl kan ha hört om en svart varg med krafter, men det kan inte ha varit en ren svartvarg du hört om. Men det är klart.. konstigare saker har ju hänt." Nilos perspektiv hade förändrats mycket sedan hon hade mött Even och speciellt efter deras tid i Tenebris. Hennes gamla liv bland svartvargarna kändes mer avlägset för var dag som gick och inte heller lika viktigt som det en gång var. Inte för att det gick att ta ur svartvargen ur henne, eller helt sudda ut hennes principer hon själv var uppväxt med, men det var mer att hon insett att världen var så mycket större också. Hade det bara hängt på svartvargarna och om hon stannat kvar i Diomhair i resten av hennes liv så hade hon aldrig varit där hon var nu. Det gick inte att förbise helt enkelt.

"Vad är det du egentligen undrar över Miranda? Hade du önskat att du haft krafter menar du?"

Lite pinsam var hennes fråga, men Nilo tog henne i alla fall ganska seriöst. Miranda funderade över frågan i några sekunder. Var det verkligen vad hon önskade? Visst, det hade varit fint, men hon var egentligen nöjd med sin kropp som den var. Hon behövde inte krafter för att älska sig själv. Men...
     "Jag vill nog bara vara mer", svarade hon slutligen. Inte det att hon kände sig otillräcklig, men hon ville vara mer. Det var en svår känsla att försöka förklara.