[Ensamroll, Uriko och Leviathan]


"Koncentrera er", manade Uriko den vite ungvargen.
"Jag gör ju det!" utbrast Leviathan frustrerat. De tränade på Leviathans kraft, och han gjorde sitt allra bästa, men ibland var det svårt att inte bli frustrerad när saker var väldigt svårt. Han hade kommit långt med sin kraft, med Urikos hjälp. Numera kunde han, med mycket koncentration, se vad andra vargar varit med om. Det var detta som Uriko nu försökte hjälpa honom att bemästra. Leviathan suckade och placerade en tass på Urikos skuldra och slöt sedan ögonen. 

Leviathan kunde inte se någonting, men han hörde en välbekant röst. Det var Uriko som talade, men det var inte den Uriko som han hade bredvid sig.
"Att visa sin sorg betyder inte att man visar sig svag, Aisu. Jag skulle snarare kalla att det är att visa sig stark. Att visa att 'detta har hänt, men trots det står jag fortfarande upp!' "
Leviathan kände en värme inombords. Uriko pratade med mor! Han kunde ännu inte se någonting, allt var bara gråsvart framför hans ögon. 
"Säg mig nu, rakt ut bara, vad tynger ert hjärta?"
"Allt"
"Allt? Ja... uhm... ja, det var ju så där lagom abstrakt och övergripande. Lite mer specifikt då?"
Sakta började bilden klarna framför Leviathans ögon. Och mycket riktigt: det var hans mor och Uriko han såg. Leviathan hörde först inte när Aisu började talade, han var helt paralyserad av att få se henne igen. Han ville skrika på henne, ropa att han fanns där, men han visste att det inte skulle spela någon roll - det var blott ett minne från Uriko han såg. Han kände sig varm i hela kroppen och insåg plötsligt hur mycket han faktiskt saknade sin mor. Han hade försökt att stänga ute saknaden, men faktum var att den alltid hade tyngt honom, även om han inte velat erkänna det. När han spetsade öronen och lyssnade på moderns samtal med Uriko så stelnade han plötsligt till. Han blev alldeles kall inombords när han hörde vad hon berättade om hans far. Var det verkligen sant? Var hans far verkligen ett sådant monster? Leviathan ville inte tro det, han ville inte tro att någon som han sett upp till kunde behandla andra vargar på det sättet som hans mor nu förklarade. Han ville egentligen inte se mer, men han tvingade sig själv att hålla kvar vid synen. När samtalet mellan Uriko och Aisu tog slut släppte Leviathan taget om synen och öppnade ögonen igen. Bredvid sig hade han sin tids Uriko, och lättat tog han bort sin tass mot Urikos skuldra. Det måste ha synts på honom att han sett något förfärligt, för Uriko talade så fort deras ögon möttes:
"Vad fick du se?" 
Leviathan blundade och svalde hårt innan han svarade. 
"Ditt samtal med mor… Hon berättade var far har gjort…", ögonen var fortfarande slutna när han talade. "Jag…", han öppnade ögonen och såg på Uriko med tåfyllda ögon. "Stämmer allt hon sa? Har far verkligen gjort det där?" Leviathan ville inte tro på det, men inte heller trodde han att mor skulle ljuga. 
"Jag är ledsen, unge herrn, men det stämmer…", svarade Uriko lågt. "Er syn spelar er inte ett spratt. Det er mor sa är sant. Det är också det som är anledningen till att han var tvungen att lämna er…", fortsatte Uriko. "Hon var stark, er mor. För er och era systrars skull. Stark och modig." Det fanns en stor värme i Urikos röst när han talade om Aisu. Leviathan märkte att nu var även Urikos ögon tårfyllda, och han insåg att han måste sakna Aisu väldigt mycket. Leviathan betraktade den äldre hanen under tystnad och insåg för första gången någonting. Kanske var det synen som hade gett honom den sista insikten, kanske var det Urikos blanka ögon just nu, och värmen i hans röst när han talat om Aisu. Leviathan tog ett djupt andetag och konstaterade:

"Du älskade henne."




[Synen Leviathan får kommer från detta inlägg]