I Kaiwoods absolut yttersta sydöstra spets, där den dimmbeklädda bokskogen beblandades med Eldskogens invasiva rankor stod en stor, svart stenbumling. Den vita hanen stod intill den med ett intetsägande ansiktsuttryck. Runtom var mossgolvet upprivet och jorden var istället täckt med ditknuffade mindre stenar och ett högt risbål, till för att förhindra asätare från att gräva upp den grav han just fyllt igen. Att säga att han sörjde hade varit en överdrift men han var helt klart besviken då han stod där med lera över halva kroppen. Och han var less, på allt. Alla stora tankar om ett världsomstörtande kändes avlägsna och helt ärligt visste han inte längre om det var vad han ville. Han hade alltid följt sina impulser, gjort vad som fallit honom in, men drivkraften hade blivit svagare med åren. Kanske började han bli för gammal för att vara en visionär.
När Nagini till slut stupat efter en tid av sjukdom så hade han gett upp. De övriga intresserade hade sänts iväg på egen hand med vaga ord om att han kanske skulle kalla tillbaka dem igen om de behövdes. Han tvivlade på att det skulle ske, detta kändes som ödet. Hans andra försök till ett nätverk hade gått i graven tillsammans med den unga mörkervargen. Med ett svag hummande gav han sitt verk en sista blick, den mörka stenen med små insprängda kristaller i blodröd nyans och dem mindre stenarna och grova grenarna som bildade ett röse runtom. Sen vände han sig om och lämnade platsen för att troligen aldrig återvända.

[Ensaminlägg.]