Den var färdig. Ivo hade arbetat i flera nätter, långt in på småtimmarna, vidare in på mornarna. På dagen var han med sin familj. Med Aurora. Försökte stötta, sökte stöd. Men på natten var han ensam, dedikerad för den sista tributen han kunde ge sin son. Han ville göra sitt bästa för Tibast, göra kistan det vackraste åt honom. Och som han ångrade att han inte gjort något vackrare åt honom när han var i livet. Varför gavs man blommor och vackra ting först när man var död? Tibast fanns inte här för att uppskatta allt.
     Det var först när Ivo stirrade på den färdiga kistan som det kändes verkligare än någonsin. Han kunde föreställa sig Tibasts kropp där i. Ensamt, och kallt, långt nere i jorden där ingen skulle se honom igen. Han greps plötsligt av panik. Han fick inte vara klar än, måtte det finnas någon detalj kvar som behövde ses över, en dekor som var mejslad snett... vad som helst. Minsta lilla fel. Nästan maniskt gick Ivo i varv runt sitt arbete, försökte hitta fel. Något fel måste det finnas på den. Men den var perfekt, tyvärr, och det betydde att Tibast var redo för sin begravning.
Bakom sig hörde Ivo hur huden för hans verkstad drogs åt sidan, och han kände den svala nattluften läcka in. Snabbt snodde han runt, ställde sig ivägen för kistan. "Vänta! Ja ä' inte klar, ge mig ba mer tid..."

Varya förblev stillastående några andetag. Tagen av hans reaktion, om än inte förvånad. Sorgen som klädde hans ärrade ansikte var hjärtslitande. En faders största mardröm. Varya och Ivo hade aldrig stått varandra särskilt nära, men hon hade behövt vara hjärtlös för att inte sympatisera med honom. Men mer än så var hon här för att hon visste att Aurora skulle uppskatta det, och det var det minsta hon kunde göra.
     “Det är bara jag,” tillkännagav hon lågmält. De blå ögonen lämnade Ivo och landade på kistan som han skyddade med sin kroppshydda. Även från håll kunde hon uppfatta det komplexa stensnideriet.
     “Så det är där han ska ligga…” Stämman lät matt och uppgiven. Tibast död hade träffat dem alla med ett tungt sorgmod. Ett ungt, friskt liv hade tagits från dem och hålrummet skulle eka där för evigt. Det var verkligen sorgligt. “Får jag?” Utan att dröja sig kvar steg hon förbi honom. Med en studerande blick följde hon alla de skarpa linjerna, invecklade mönstrena och skarpa detaljerna. Ett hantverk som inte föll något kort från perfekt.
     “En vacker kista till en vacker pojk,” suckade hon och stannade vid dess ena kortsida. Hon såg på Ivo igen och lät medlidandet skina igenom.
     “Jag beklagar sorgen, Ivo. Verkligen. Jag kan inte ens försöka sätta mig in i vad du och din familj går igenom.”

Det var Varya. Ivo visste vad hon betydde för Aurora. De var systrar, i allt utom blod, och det respekterade han, även om det inte var mycket annat med Varya han begrep sig på. Men här stod hon nu. Han nickade stumt och klev åt sidan, såg på henne när hon studerade kistan. Det var ett perfekt verk, det visste han. Han skulle inte låta Tibast läggas i något annat. 
     "De," andan stockade sig i halsen och Ivo svalde, försökte på nytt. Hans blick var blank. "De är obeskrivligt."
Ivo kunde inte sätta ord på hur han kände. Ändå spelade varje stråk i hans anlete på exakt hans känslor. Inget dolt. Hela Civitas såg en far som sörjde, och sån hade Ivo alltid varit. "Saknaden e så stor, den skär. I hela mig. I oss."
Ivo sneglade mot kistan. "Men de betyr mycket att höra. Från dig. Ja vet va du betyr för Aurora."
     Ivo log inte. Han förstod Varyas avsikt, och han såg bara ärlighet i hennes blick, men han ville vara ifred. Han hade inget att säga, bara tårar att spilla. "Ja tror hon behöver dig nu."
     Varya lämnade honom, och när skynket drogs för blev sorgen så stor att Ivo behövde vila sig mot kistan och gråta.
Allt var klart för begravningen.

[Avslutat]