Nordost. Illyas befann sig en bra bit från sin planerade rutt. Så pass mycket att man skulle kunna argumentera att han gått vilse. Civitas skitiga stenmurar och unkna doft var långt borta, istället ersatt av vida bokkronor och lummiga skogsgolv. Det var lite av en omväg att komma hit helt klart, men sände man ut honom på uppdrag fick man också förvänta sig att han skulle göra det mesta av det. Hans avstickare fick Diomhair snällt leva med. llyas var äntligen här. Morikos höjd.
    Han studerade höjden med svalt intresse, hummandes fundersamt. Det var... en kulle. Mark vidrörd av en gud, om man skulle tro berättelserna. En piedestal i marmor var kanske för mycket att önska men någonstans hade han föreställt sig mer. Varför inte ett utsnidat block av sten, klädd i växter eller... vad som helst egentligen. Av alla historier han hört lämnade upplevelsen lite att önska men Moriko var kanske inte av den skrytsamma sorten.
    Öronen ryckte till när tankarna plötsligt avbröts av steg, mjuka och återhållsamma mot den lövtäckta marken. Han kände direkt igen dem. Det var samma steg han hört timmar tidigare så väl som dagen innan. Vem än som förföljde honom var uppenbarligen bra på det, för än hade han inte lyckats lokalisera så mycket som ett spår av dem.
    "Vem än det är som gömmer sig får ta och komma fram." Illyas funderade. "Så vida du inte är en björn. Då får du gärna fortsätta gömma dig."

[Ny karaktär och rörigt AF. Nåja!  ]

Trots att han inte hade försökt verkade det som att just den här svartvargen på något magiskt vis hade lagt märke till honom. Och bara det hade gjort honom nyfiken. Sen var det ju den lilla detaljen att han fann ett visst nöje i att se andra fullkomligt förvirrade.
    "Så vida du inte är en björn."
En björn? Melchior gav ifrån sig ett roat skratt. En björn. Som om en björn hade kunnat röra sig med den elegans han själv förde sig med. Skakandes på huvudet klev han leende fram ur skuggorna. Inte för att han hade försökt att gömma sig bland dem, men han hade förmågan att vara gömd vare sig han ville eller inte.
    "Man måste ju undra om du någonsin sett en björn förut."
Egentligen pratade han nog mest med sig själv, för ingen annan verkade bry sig om att lyssna. Men han var van. Sorgligt nog. Det hindrade honom dock inte från att prata.

Ögonen smalnade av när Illyas fokuserade på vargen? skepnaden? som lösgjorde sig från skuggorna. Det var ingen solid varelse. Han såg rätt i genom slöjan som utgjorde vargens hela kropp och väsen. Märkligt. Illyas hade lämnat allt vad blodsoffer och riter hette hemma hos Diomhair. Det var inte som att han skulle ha råkat utföra en ritual precis nyss. Så vida det här inte var Morikos svar på hans milda intresse för hennes... jordhög. Om så var fallet kunde han åtminstone medge att hon hade humor.
    Han gav den högresta skepnaden ännu en blick bara för att vrida på huvudet när den talade. "Åh nej", ömkade han med ett leende. Var det något han ogillade var det när vargar (och tydligen också spöken) talade som om han inte var närvarande. "Någon har visst undvikit sin spegelbild lite för länge. Och vaknat upp på fel sida."
     Han höjde utmanade på ett ögonbryn, den retsamma tonen i hans röst borta. "Jag har inte tillkallat några demoner eller spöken. Du har kommit fel."

Han studerade Morikos höjd medan den andre svarade. Visst var det mäktigt vad en gud kunde göra, men om en kulle, oavsett hur stor, var så imp- han svarade. Melchior vred så hastigt på huvudet att om han hade haft en kropp hade han säkert brutit sin egna nacke.
    "Kan du... se mig? Höra mig?"
Det började som ett frågande fniss men övergick mycket snart i ett lycklig skratt.
    "Du kan se mig!"
Exalterat slöt han upp så nära att han hade kunnat se sig själv i den andres ögon.
    "Du anar inte hur länge jag har väntat på det här! År av ensamhet! År av att vara osynlig!" han snodde runt och började gå fram och tillbaka framför svartvargen. "Men du! Du kan se mig!"
Han stannade upp. Dagen hade börjat bra; men det här var ju över all förväntan!
    "Varför kan du se mig? Ingen annan kan se mig. Är förbannelsen äntligen bruten? Vem vet! Spelar det egentligen någon roll?"
Så många frågor, så lite svar. Men om det var någonting han snabbt kom fram till var att oavsett anledningen så spelade det ingen som helst roll. Han var sedd. Han var hörd. Det var inte första gången sedan han dog, men det var en sällsynt upplevelse.

Precis när han trodde att dagen inte kunde bli konstigare. Varelsen bröt ut i vad som närmast kunde beskrivas som ett lyckorus. Illyas blinkade förbryllat medan han tog in det den vite surrade om. År av ensamhet? Så han hade varit död ett bra tag. Hur vida det skulle komma till att vara relevant eller inte var svårt att avgöra. Och ingen hade varken sett eller hört honom förrän nu? Åter igen, märkligt. Men det försatte också Illyas i en fördelaktig position. Öronen och storleken tillsammans med de mörka partierna runt ögonen – för att inte tala om den där nosen – kunde bara betyda en sak.
    Illyas drogs motvilligt från sina funderingar när anden plötsligt var i hans ansikte, stirrandes honom i ögonen. "Woah woah!" Han tog ett kliv bakåt. "Sakta i backarna, vren. Vad sägs om att lära känna varandra lite innan vi gör–" Han gestikulerade vagt med tassen mellan dem. "–Vad än det här är. Okej?" Var det en kram vrenen hade tänkt ge honom? Han hoppades inte. Vem visste vad det gjorde med hans lockar.
    Med en kort harkling rätade Illyas på sig. "Jag är Illyas." Han tryckte en van tass mot bringan i en hälsning, för att av ovana sedan dra klorna genom pälsen för att kamma den i ordning. "Svartvarg, mörkersmuts – vad än du vill kalla det – och till allas förvåning, också en ande-talare." Han flashade ett vinnande leende, nöjd över sin presentation. "Vem hade kunnat tro, hmm? Måste vara din lyckodag."