"Eld jag var och eld jag är
där liv förr grott
sot och aska marken klär
binder jag till mig
flammans gunst mitt hjärta... öh... "
     På fritiden var det lätt att sysselsätta tankarna med rim. Ivan tyckte att han var bra på det, men när han körde fast var det frustrerande, nästan inte ens roligt längre. Den bleka pannan rynkades i irritation när han tänkte. Det var som att det vägrade lossna - för det mesta kom orden bara till honom, men nu var det som att försöka kämpa sig igenom ett djupt träsk av ord som inte ville att han skulle lyckas.
     "Mitt hjärta... förtär?"
Han upprepade dikten tyst i huvudet och försökte stampa takten med en tass medan han stirrade långt upp mot den blå himlen. När han föll i djupa tankar var det lätt att hans blick inte uppfattade saker omkring honom. "Nä, det passar inte... skär? Anbegär? Nä, det är inget ord."
Fotsteg bakom honom fick Ivan att se över axeln, och han hoppades äntligen få hjälp med pusslet. "Vad mer rimmar på klär? Trär? Blåbär... "
Magen kurrade odiskret i respons till det där sista. Hans två stora passioner gick ofta hand i hand även om Ivan inte ville det.

[Öppet för nån i Jägarna!]

"Blåbär?" ekade hon nyfiket och såg på vikaanen med stora oskyldiga ögon. Hon hade inte hört allt han sagt, men nämnandet av något sött och ätbart fick definitivt hennes uppmärksamhet. Att Ivan gillade mat var varken en nyhet eller en hemlighet, och Solviva älskade det. Hon kanske inte var en matälskare som Ivan, men hon gillade det ändå, och med Ivan kunde hon smaka på allt möjligt hon annars inte ens visste kunde smaka så gott.
 "Har du Blåbär?" hon letade efter tecken som kunde svara på hennes fråga, typ som lila färg ifrån bären runt nos eller tassar, men hittade inget. Förbryllat rynkade hon pannan och såg upp på honom igen, med ett frågande uttryck i anletet.

Solviva ekade. Blåbär. Ivans mage kurrade igen och han försökte bestämt att förtränga hungerkänslorna. "Nä," svarade Ivan kort, och såg på den lilla. Nadies och Sixtens valpar var väldigt söta och rara, tyckte Ivan. Det hörde dock till ovanligheterna att inte se dem springa omkring exakt överallt. "Jag försöker bara rimma." Det fanns en road glimt i ögonen, men hans uttryck var lika allvarsamt som det brukade. Han hade tröttnat på att försöka rimma, dikten var ändå inte så bra som han ville att den skulle vara. Leta blåbär var mer lockande. "Men vi kan leta."
Ivan insåg det lät mer som ett konstaterande än ett förslag. Snabbt tillade han: "Om du vill."

Inga blåbär. Hon var lite besviken, men än mer nyfiken på vad det var Ivan gjorde. Varför frågade han henne om Blåbär om han inte hade några? Frågade han henne? Ville Han ha blåbär? Det visade sig att anledningen var simplare, men samtidigt så kurrade hans mage. Så kanske var han bara lite generad över det? Hon bestämde sig snabbt att det var så, men ville inte att han skulle må dåligt över det, så när han förslog att de kunde leta så sken hon upp som en sol. Känslan svår att inte smitta av sig med hennes inre ljus, en kraft hon ännu inte var medveten om att hon ägde.
 "Ja!" utbrast hon glatt med en valpig glädje, och trampade lite på platsen. "Så kan vi dela med oss!" Viva tyckte om att se andra glada, och tyckte mer om känslan av att dela med sig av glädjen. Hon kände att fler behövde det, vissa kanske mer än andra, och om hon kunde hjälpa var hon bara glad över det.
 "Kom!" utan att vänta eller se efter om Ivan hände med så vände hon helt sonika om och började glatt skutta iväg. Det fanns ett ställe där hon visste att det fann jättegoda bär på, och fina blommor. Tänk om hon kunde plocka bär och blommor, då kunde hon ge Mamma! Eller Krita. Hon visste att Krita samlade läkeväxter, och gillade att "hjälpa" även om hon inte visste vad som hjälpte. Oftast kom hon bara med växter som hade blommor hon tyckte var fina.